afdelning håller i afton kl. 6 sin första, för all-
mänheten tillgängliga, sammankomst på stora börs-
salen. Bland talarne nämnas Hr Doktor Tho-
mander och Hr General Lefrån.
ÄRR er —
Vi meddela här nedan, efter löfte, Riksdags-
mannen Hans Janssons i förra numret omtalade
anförande, innefattande en återblick på Riksda-
gen, som just synes komma i lagom tid, i ett
ögonblick, då de tvenne första Riksstånden göra
allt, för att bryta sönder utöfningen af några de
vigtigaste bland Rikets Ständers rättigheter. Den
får en ökad vigt deraf, att större delen af Bon-
deståndet i går afton instämde med Hans Jansson.
Då vi nu ändtligen stå vid gränsen afdetta lång-
variga riksmöte, torde det icke vara olämpligt att
kasta en blick på dess gång, för att deraf inhemta
icke blott hvilka resultater det medfört, utan äfven
för att se genom hvilka medel de vunnits, hvilka
krafter dervid varit verkande, hvad stöd Rikets Stän-
der haft att påräkna från den andra statsmaktens si-
da, och serskildt hvad biträde i sina bemödanden,
hvad öfverensstämmelse i åsigter vårt Stånd rönt
hos sina medständer. Vi veta alla hvilka beskyll-
ningar man riktat emot oss, huru vi anklagats för
att vara blinda verktyg åt någon illasinnad fraktion,
huru vi handlat fiendtligt emot konungamakten, mot
sjelfva samhällsordningen, huru vi velat inleda en
revolution, med mera dylikt. De fleste af oss hade
likväl af sina kommittenter erbållit bestämda före-
skrifter, råd eller uppmaningar, att bevaka deras in-
tressen genom yrkandet på reformer inom admini-
stration och representation, genom nedsättning i skat-
terna och afhbjelpandet af allehanda allmänna och
enskilda besvär. Om vi handlat efter deras vilja,
om dessa kommittenter utgöra den stora majorite-
ten af Svenska folket, de, på hvilka de tyngsta bör-
dorna fella, utan att till dem återvända i form af
löner, pensioner eller några yttre fördelar, om det
är de, som djupast känna de olägenheter, hvilka kun-
na vidlåda det bestående statsskicket, så måste de-
ras vitsord väl anses något gällande, och man lärer
väl ej kunna öfvertyga dem om, att de varit ledde af
nyhetsbegär, af främmande ingifvelser, af partiinfly-
telser. Men den bästa vederläggning af våra mot-
ståndares insinuationer bafva de likväl sjelfva afgif-
vit, då de talat om en försoning mellan de båda
statsmakterna, såsom en önskvärd följd af Riksda-
gen, och till hvilken de förebrå Ständerna, att de ej
yelat emottaga den erbjudna handen. En försoning
förutsätter en föregången misshällighet, föranledd ge-
nom någondera sidans vållande, genom någonderas
öfverträdande af sina förbindelser, otillbörliga an-
språk, försummelse af skyldigheter, förnärmandet af
den andras rätt o. s. v. Är det väl å nationers si-
da, som dessa möjliga förseelser böra sökas? Har
hon brustit i sina pligtet? Har hon visat ohörsam-
bet emot lagarne? Har hon vägrat lyda den verk-
ställande maktens befallningar och föreskrifter? Har
hon ej intill sista skärfven, och oftast öfver sin för-
måga, erlagt skatterna? Har hon röjt sidovördnad
mot styrelsen och dess embetsmän? Jag svarar här-
till det aldrabestämdaste nej! fullkomligt öfvertygad
att dertil höra ett gensvar från alla landsändar. —
Ifall således misshälligheten af någon vållats — och
i annat fall behöfdes ingen försoning — måste det
vara å styrelsens sida; det måste vara hon, som ej
motsvarat folkets billiga fordringar, hon, som miss-
känt dess rätt och sina åligganden, som ej lyssnat
till den allmänna rösten, ej insett eller velat afhbjel-
pa dess besvär och samhällsinrättningens brister.
Om det så är, om hon följaktligen sjelf, efter hvad
hennes föregifna vänner påstå, insett behofvet af en
försoning — hvad har hon då gjort för att åväga-
bringa den? Hur har hon kommit Rikets Ständer
till mötes med försonande åtgärder, med förslag till
minskade utskylder, till en bättre förvaltning af all-
männa medel, till noggrannare kontroller öfver si-
na embetsmän, till inskärpande hos dem af större
aktning för grundlagarna och folkets önskningar, till
förbättringar i samhällsorganismen, till beredande af
nyttigare former inom förvaltningen, till en tidsen-
ligare lagstiftning? Jag vet icke. Jag vet endast,
att hon af oss fordrat nya millioner skatter, utan
någon förminskning i de gamla (ty lättnaden i vissa
bar blif-it mångdubblad i andra); att vi ifrån henne
sakta nästan alla förslag till någon önskvärd förän-
drisg af det bestående, att den framställning af det
allmännas belägenhet och nationens önskningar, vårt
Stånd enskildt velat göra, icke ens af henne blifvit
emottegen, än mindre mött någon, gynnande upp-
märksamhet; att Rikets Ständers egna förslag till
örbättringar af lagar och samhällsskick, af henne
lels förkastats, dels under mer än ett års förlopp
olifvit lemnade utan svar, under det hennes organer
sfyerhopat Ständerna sjelfya med förebråelser, deras
edamöter med alla möjliga smädelser, och dem til-
agt egennyttiga motiver och fiendtliga afsigter; Är
det på denna väg man verkligen trott sig kunna in-
jeda en försoning? och för hvad håller man då
RAR RK VERA rna rr nan