musikaliskt hänseende. Hans talang som ritare höll sig till liniarritning, men han förstod likväl att uppskatta värdet af Raphael, hvars sublima id att låta Jungfru Maria vid bebådelsen lik en nunna-sitta framför ett krusifix, han ej nog kunde beundra. Med ett ord, han var en man, som förklarade hvarje konstnärs innersta tankar så snart han lät sitt öra eller öga uppfatta ett h andtverk; han kände hvarje vrå i Ole-Bulls hjerta, så snart denne strök konfonium på stråken, och hade sjelf många gånger hört en glödaude underverld framsväfva ur basen på Paganinis fiol, liksom han viste hvad vår Fahlkrans eller Sandberg kände, hvika aningar som i dunkla bilder sväfvade för deras syn, då de stucko hål på färgblåsan och läto en droppa t. ex. af azur falla på paletten. En sådan bildad ung man var just klippt och skuren att intaga Kommerserådinnan Smoers hjerta till sin fördel... Hon kunde aldrig nog beundra: ckammarherrns schenin, som hon en gång skref till en god vän, och då Jules anmälde sig såsom friare till cmamsell Reginap, sin intagande mors afbild, som han påstod, och då han förklarade att hans framtida lycka berodde på, om han kunde hoppas ett så lyckligt familjlif, som Hr Smoers, så kände Kommerserådinnans förtjusning inga gränsor. Hr Smoers, hvilken ännu såsom fordom skötte sina affärer, satt dagen i ända påsitt kontor och arbetade ihop med sin förste bokhållare, en medelålders karl, kunnig i språken, gilt, med flera barn, beroende af Kommerserådet och klädd i grå frack och lika byxor inuti stöflorna; han var med ett ord en urtyp för en gammal trogen bokhållare, en lika nödvändig möbel på kontoret som den gröna pulpeten och