HUNSIFURSIANDIGL.
aMan vet — och den som vet ingenting annat,
vet åtminstone det — att modet beherrskar verl-
den och att det sträcker sitt välde ej blott öfver klä-
der och möbler, men äfven öfver den väldigaste af
alla väldigheter: sjelfva opinionen. Likasom en man
med pudradt hår, knäbyxor, strumper och skor skul-
le ta sig ofantligen löjligt ut bredvid en ung herre
med svart bonjourrock, håret lagdt och brändt på
högra sidan, trånga pantalonger med hällor o. s. v.,
hvilken sistnämnde skulle med oändligt förakt ned-
blicka på honom, vore än den pudrade den vackra-
ste och bäst växta person och den opudrade en li-
ten onroslig figur af det slaget, som stundom träffas
utstyrd efter den aldra nyaste snitten — så förhål-
ler det sig äfven inom estetikens område. Hvem
vill nu läsa, jag säger icke en Lafontainsk roman,
men ens någon af Fru Cottin? Hvem somnar ej
vid en af Righinis operor? och ett band af Gibbon,
hvem står ut med ett sådant, helst om der bredvid
ligger ett af fru dAbrantes:s memoirer? I en så
dan tid är det för en person af gamla verlden icke
lätt att veta hvad som är godt eller dåligt, hvad som
är vackert eller fult. Jag, som har det oförlåtliga
felet att vara en af detta slag, vågar derföre icke
på egen hand tro att jag har roligt eller ledsamt,
och ehuru jag hyst den föreställningen, att det ges
någonting oförgängligt sannt, någonting evigt skönt,
som ej beror af modets och dagens tycken, har jag
likväl på sednare tider blifvit vacklande i mitt be-
grepp och beslutit taga mitt förnuft till fånga, åt-
minstone till uess jag fått svar på vissa frågor, som
jag ärnar adressera till de nya domarena i Israel,
till de konstförståndige i landet, d. ä. till kännare-
na och deras organer i en och annan tidning, i fall
det nemligen kan anses höra till goda tonen inom
kritikens verld, att förstå det ämne hvaröfver man
skrifver och att således kunna besvara en fråga deri.
Jag går sällan på spektaklet, och har dertill mån-
ga skäl, dem det ej här hör till saken att uppgifva.
Så mycket bör jag likväl säga, att orsaken ligger
dels i några gamla reminiscenser, dels i den nyare
konstkritikens alster. Jag har sett några prof der-
af, som voro för mig särdeles afskräckande, dels e-
medan jag icke förstod dess fraseologie,) dels eme-
dan min envishet hindrade mig från att tro på alla
dess försäkringar. Man hade visserligen fordom ut-
märkta artister i nästan alla den dramatiska konstens
grenar, men man ägde ingen enda, som var förträff-
lig i dem alla, och sådant fann man aldeles i sin
ordning, ty man visste, att den visa och moderliga
naturen aldrig slöser alla sina gåfvor på ett!enda sub-
jekt. Karsten hade således t. ex, sina bristfällighe-
ter, var, ehuru utomordentelig i den stora operan,
likväl ganska medelmåttig i operetten och sjelfva
hans sång och aktion blefvo merendelst sämst, just
när han arbetade på att göra dem som aldra bäst
Fru Möller var ingen konsertsångerska, De Broen
hade allsingen röst, sjelfva Hjortsberg var ej utmärkt
i tragedien och man sade allmänt: det är skada att
A, som är en så förträfflig sångare, är en så klen
aktör; den rölen är för stor för B, hvilken var så
ypperlig der och der; C. har en operaröst, men skul-
le icke användas i opera-komiken; om Dupui, som
alla erkände för en ypperlig Don Juan, sade dere-
mot alla, att han var en usel Blondel, o. s. v. och
hvad tycks? Man blef ej förkättrad för det man
sade något sådant; tvärtom skulle man ansett den
för en narr,fsom påstått, att någon viss, hans eller
publikens älskling, varit oöfverträfflig i allt. Också
gafs det ingen sujett, som användes i allt. Dock
jo, det var en som med mycket mod vågade, sig fram
i alla genrer; komedi, fars, dram, tragedi, operett,
stor opera, allt var för honom lika, och han spelade
också verkligen nästan alting lika; det var den sa-
ligen afsomnade Åhman, för sin darrande och sön-
derbruina stämma vanligen kallad: trimulant:n. Men
man skrattade också tout bonnement åt honom, och
cå han t. ex. sjöng Christiern i Gustaf Wasa, sade
hvar och en: Hvad den Åhman är stygg! men när
Karsten nu blef sjuk, hade man, om spektaklet skul-
le gå, ingen annan att ta till. Troligen var man-
nens enda fel att han kom 30 år för bittida; kan-
ske hade han nu för tiden kunnat bli en af dagens
storheter.
så tänkte man förr i verlden, och ehuru äfven då
mången kunde hafva sina preventioner och sina pre-
dilektioner mot det ena eller andra slaget, mot den
ena eller andra personen, tillät man likväl andra att
hafva andra tycken, och konstkritiken --- den var
en längre tid i Kellgrens hand, och ehuru äfven
han kunde förgå sig, kunde ledas af de ofvannämn-
da preventionerna eller predilektionerna, var det lik-
väl — för att nyttja ett något BKårdt men träffande
uttryck — örnen Kellgrens misshugg, icke loppan
Eneboms. Efter hans död skref man icke så myc-
ket, men man trodde, att man borde förstå något
af hvad man skref om; hans anda hvilade ännu öf-
ver dem, som ville tala om litteratur och konst, och
emedan det fanns en smak, en verkligt bildad smak,
blef följden att vi visserligen icke hade så många
små storheter i allt, men att vi hade en och annan
verklig storhet i en och annan genre. Nu deremot
är saken annorlunda. Nu läser man om ingenting
annat, än oerhörda kolosser inom konstens verld.
Det ges ingen ny framträdande flicka eller gosse,
) Ibland åtskilliga saker läste jag en gång en konst-
kritik öfver en sångerska och skådespelerska, hvil-
ken Resencenten ofantligt berömde, men som han
sade aldrig visste till sig när hon kom in på sce-
nen och af hvilken han uppgaf sig hafva hört anå-
gra artistiskt utstötta skrik. Detta var verkligen
sagdt på fullt alvar: Nu är det imedlertid — el-
ler rättare: det var i fordna dagar — ett axiom,
som ej behöfde bevisas, att den verkliga konstnär
rens första egenskap är sjelfbeherrskning, att han
ej får vara kall för sitt ämne, men att värman ej
får hänföra honom, utan att han alltid har full-
komligt medvetande af hvad han gör och ärnar
göra. Och hvad de der skriken angår, så äro
de aldeles utdömda ur den högre dramatiska kon-
sten, eller ännu en gång: de voro det fordom. Man
gjorde då en eljest med skäl omtyckt sångare den
förebråelsen, att han stundom för mycket forcera-
de rösten, och, det bör anmärkas, man förebråd-
de honom det och prisade honom ej derföre. Blott
någon gång, vid utbrottet af en våldsam passion,
en häftig förskräckelse, en ytterlig vrede, kan ett
amnalke; vara 49. 0 SA fan då Krauss