HUNSIFURSIANDIGL. aMan vet — och den som vet ingenting annat, vet åtminstone det — att modet beherrskar verlden och att det sträcker sitt välde ej blott öfver kläder och möbler, men äfven öfver den väldigaste af alla väldigheter: sjelfva opinionen. Likasom en man med pudradt hår, knäbyxor, strumper och skor skulle ta sig ofantligen löjligt ut bredvid en ung herre med svart bonjourrock, håret lagdt och brändt på högra sidan, trånga pantalonger med hällor o. s. v., hvilken sistnämnde skulle med oändligt förakt nedblicka på honom, vore än den pudrade den vackraste och bäst växta person och den opudrade en liten onroslig figur af det slaget, som stundom träffas utstyrd efter den aldra nyaste snitten — så förhåller det sig äfven inom estetikens område. Hvem vill nu läsa, jag säger icke en Lafontainsk roman, men ens någon af Fru Cottin? Hvem somnar ej vid en af Righinis operor? och ett band af Gibbon, hvem står ut med ett sådant, helst om der bredvid ligger ett af fru dAbrantes:s memoirer? I en så dan tid är det för en person af gamla verlden icke lätt att veta hvad som är godt eller dåligt, hvad som är vackert eller fult. Jag, som har det oförlåtliga felet att vara en af detta slag, vågar derföre icke på egen hand tro att jag har roligt eller ledsamt, och ehuru jag hyst den föreställningen, att det ges någonting oförgängligt sannt, någonting evigt skönt, som ej beror af modets och dagens tycken, har jag likväl på sednare tider blifvit vacklande i mitt begrepp och beslutit taga mitt förnuft till fånga, åtminstone till uess jag fått svar på vissa frågor, som jag ärnar adressera till de nya domarena i Israel, till de konstförståndige i landet, d. ä. till kännarena och deras organer i en och annan tidning, i fall det nemligen kan anses höra till goda tonen inom kritikens verld, att förstå det ämne hvaröfver man skrifver och att således kunna besvara en fråga deri. Jag går sällan på spektaklet, och har dertill många skäl, dem det ej här hör till saken att uppgifva. Så mycket bör jag likväl säga, att orsaken ligger dels i några gamla reminiscenser, dels i den nyare konstkritikens alster. Jag har sett några prof deraf, som voro för mig särdeles afskräckande, dels emedan jag icke förstod dess fraseologie,) dels emedan min envishet hindrade mig från att tro på alla dess försäkringar. Man hade visserligen fordom utmärkta artister i nästan alla den dramatiska konstens grenar, men man ägde ingen enda, som var förträfflig i dem alla, och sådant fann man aldeles i sin ordning, ty man visste, att den visa och moderliga naturen aldrig slöser alla sina gåfvor på ett!enda subjekt. Karsten hade således t. ex, sina bristfälligheter, var, ehuru utomordentelig i den stora operan, likväl ganska medelmåttig i operetten och sjelfva hans sång och aktion blefvo merendelst sämst, just när han arbetade på att göra dem som aldra bäst Fru Möller var ingen konsertsångerska, De Broen hade allsingen röst, sjelfva Hjortsberg var ej utmärkt i tragedien och man sade allmänt: det är skada att A, som är en så förträfflig sångare, är en så klen aktör; den rölen är för stor för B, hvilken var så ypperlig der och der; C. har en operaröst, men skulle icke användas i opera-komiken; om Dupui, som alla erkände för en ypperlig Don Juan, sade deremot alla, att han var en usel Blondel, o. s. v. och hvad tycks? Man blef ej förkättrad för det man sade något sådant; tvärtom skulle man ansett den för en narr,fsom påstått, att någon viss, hans eller publikens älskling, varit oöfverträfflig i allt. Också gafs det ingen sujett, som användes i allt. Dock jo, det var en som med mycket mod vågade, sig fram i alla genrer; komedi, fars, dram, tragedi, operett, stor opera, allt var för honom lika, och han spelade också verkligen nästan alting lika; det var den saligen afsomnade Åhman, för sin darrande och sönderbruina stämma vanligen kallad: trimulant:n. Men man skrattade också tout bonnement åt honom, och cå han t. ex. sjöng Christiern i Gustaf Wasa, sade hvar och en: Hvad den Åhman är stygg! men när Karsten nu blef sjuk, hade man, om spektaklet skulle gå, ingen annan att ta till. Troligen var mannens enda fel att han kom 30 år för bittida; kanske hade han nu för tiden kunnat bli en af dagens storheter. så tänkte man förr i verlden, och ehuru äfven då mången kunde hafva sina preventioner och sina predilektioner mot det ena eller andra slaget, mot den ena eller andra personen, tillät man likväl andra att hafva andra tycken, och konstkritiken --den var en längre tid i Kellgrens hand, och ehuru äfven han kunde förgå sig, kunde ledas af de ofvannämnda preventionerna eller predilektionerna, var det likväl — för att nyttja ett något BKårdt men träffande uttryck — örnen Kellgrens misshugg, icke loppan Eneboms. Efter hans död skref man icke så mycket, men man trodde, att man borde förstå något af hvad man skref om; hans anda hvilade ännu öfver dem, som ville tala om litteratur och konst, och emedan det fanns en smak, en verkligt bildad smak, blef följden att vi visserligen icke hade så många små storheter i allt, men att vi hade en och annan verklig storhet i en och annan genre. Nu deremot är saken annorlunda. Nu läser man om ingenting annat, än oerhörda kolosser inom konstens verld. Det ges ingen ny framträdande flicka eller gosse, ) Ibland åtskilliga saker läste jag en gång en konstkritik öfver en sångerska och skådespelerska, hvilken Resencenten ofantligt berömde, men som han sade aldrig visste till sig när hon kom in på scenen och af hvilken han uppgaf sig hafva hört anågra artistiskt utstötta skrik. Detta var verkligen sagdt på fullt alvar: Nu är det imedlertid — eller rättare: det var i fordna dagar — ett axiom, som ej behöfde bevisas, att den verkliga konstnär rens första egenskap är sjelfbeherrskning, att han ej får vara kall för sitt ämne, men att värman ej får hänföra honom, utan att han alltid har fullkomligt medvetande af hvad han gör och ärnar göra. Och hvad de der skriken angår, så äro de aldeles utdömda ur den högre dramatiska konsten, eller ännu en gång: de voro det fordom. Man gjorde då en eljest med skäl omtyckt sångare den förebråelsen, att han stundom för mycket forcerade rösten, och, det bör anmärkas, man förebrådde honom det och prisade honom ej derföre. Blott någon gång, vid utbrottet af en våldsam passion, en häftig förskräckelse, en ytterlig vrede, kan ett amnalke; vara 49. 0 SA fan då Krauss