i Versailles endast och allenast orm detta furstinnans äfventyr med röfvaren Poulailler, och dennes galan. teri, som gaf anledning till den härefter vidtagna benämningen: Chevalier Poulailler. På en resa, som Poulailler företog till Cambrai förde honom händelsen tillsamman med en Dekan från Brössel, vid namn Potter. Samtalet emellar dem ledde sig snart ovilkorligen till bjelten för dagen Poulailler. Dekanten uttalade ett glödande hat till honom, hvilken han beständigt gaf de svåraste tillmälen och yttrade under loppet af samtalet, att han va beslutad, att vid en resa till Paris, som han mec det snaraste ämnade företaga, var sinnad meddel: polismästaren en plan, som utan tvifvel snart skull( hafva till följd, att Poulailler skulle komma uti han bänder. Ungefär en månad derefter erhöll Herault ett bref hvari man hos honom anmälde, att herr de Potter Dekant vid andliga kapitlet i Brussel, dagen föru blifvit af röfvaren Poulailler mördad och utplundrad och att denne sednare, i den mördades kläder, oct försedd med den olyckliges pepper, skulle komm: att infara genom S:t Martins-porten. En af röfrar. anförarns band lemnade polismästaren demna anvis. ning, för att en gång blifva benådad för alla sin: förbrytelser. Man kan lätt föreställa sig herr Heraults glädje som hoppades slutligen kunna tillfredsställa sir hämnd. En hel svärm af polisbetjenter lade sig bakhåll, ej blott vid den anvisade, utan äfven all andra stadens portar. Mot aftonen anlände forvag nen från Lille. Den blef genast omringad och be: ledsagad till posthuset. Det förklädda odjuret stef vt. Beskrifningen på hans gestalt och kläder aflägsnade hvarje tvifvel på, att personen var den rätta. Den länge väntade resenären välkomnades med ett: hånande skratt, och, då han i början vägrade det, i ganska bestämda uttryck anmodad, att genast begif. sa sig till polismästaren.