till borgen i Anundsjö? Nej! Jag kommer att fara
på vidden, svarade Olof: Hvarest då? Jo! gen-
mälte Olof, jag har slagit ihjäl mina barn: Erik
Olöfson intogs af fasa och sade sig ej vilja tro det,
då Olof sade satt han slagit ihjäl dem; emedan han
icke hade något att ge dem att äta och ;icke: ville
se dem svälta. Olof kastade sig derefter framstupa
på goifvet och ropade: gå efter en karl som följer
mig till fjerdingsmanen. Erik Olofson förskräcktes
och gick efter ett par af grannarne, vid hvilkas
tillkomst Olof syntes bedröfvad och svarade icke på
hvad som frågades, förrän grannarne, som icke ville
tro saxen, frågade: hvarföre skall du gå och skrä-
ma oss,, då Olof Christofferson svarade: Nog sko-
len J få tro, att det skall vara sannt som intet (li-
ka mycket sannt som icke sannt), bad att de skulle
taga vara på honom, samt framräckte sjelf sina hän-
der för att låta bindas. Olof klagade tillika öfver
hunger, osh fick litet att äta. Sedan de bundit
honom gingo de hem till Olof Christoffersons stuga
för att förvissa sig om sanningen af hvad han be-
rättat. Dit anlände, funBo de barnen simmande i
blod uti deras säng, och då de närmare undersökte
husets tillstånd, fanns der endast ungefär 4 mark mjöl
af ofvannämnde dåliga beskaffenhet. De återvände
derefter hem och förde Olof till fjerdinsmannen och
länsmannen, derunder han visade sig nedslagen och
gret, men liknöjd för sitt blifvande öde. Den ar-
ma hustrun, som under hemvägen fick höra talas
om att den rysliga händelsen skulle hafva passerat,
återkom icke förrän påföljande Måndag den 4 Juni
till den tomas stugan, der hon icke mera fann hvar-
ken sin man eller sina barn.
Olof Christofferson inställdes vid Själevads Hä-
radsrätt den 46 sistl. Juli, der äfven hustrun Anna
Jonsdotter var tillstädes. Då de finge se hvarandra
utbrusto de båda i tårar. Deras tillstånd väckte
en djup och allmän rörelse. Olof bekände lika
uppriktigt hvad här blifvit berättadt. Väl syntes
han dyster och sluten samt föga böjd för att tala,
men han förklarade dock, att han alltid hållit af
sin bustru och sina barn, och älskat dem alla
lika mycket. Hustrun bejakade detta under den hög-
sta smärta och sade att han aldrig för henne visat
sig utmärkt svårmodig eller beröfvad sitt förstånds
bruk, ej heller låtit henne veta att :han umgicks
med tankan att mörda sig sjelf eller barnen.
Hon förklarade äfven att han aldrig visat sig va-
ra mordisk eller grym eller af ett vildt sinnelag.
I mera välmående dagar för många år tillbaka, ha-
de han brukat, såsom hon uttryckte sig, supa på
färdevagar, men på sednare år hade han sällan su-
pit bränvin, hvilket, i anseende till deras fattigdom,
endast för någon gång funnits i huset. Alla dessa
förhållanden intygades äfven af afhörde vittnen och
grannar.
Då omsider allmänna åklagaren inför domstoler
och Häradsrätten, mot Olof åberopade 44 kap. 18
Missgerningsbalken, förklarade denne att han, om
han biefve dömd till dödsstraff, önskade att heldre
undergå detsamma, än att helafsin lifstid förvaras på
fästning. Häradsrätten dömde honom derefter, med
åberopande af 17 kap. 36 Rättegångsbalken, 14
kap. 1 S, 12 kap. 2 Missgerningsbalken, att mi-
sta högra hand, halshuggas och steglas.
Svea Hofrätt ansåg den frågan böra utredas, hu-
ruvida Olof Christoffersson vid föröfvandet af om-
förmälde onaturliga gerning varituti sådan sinnesbe-
skaffenhet att gerningen kunde tillräknas honom,
bvarföre Hofrätten anmodade Sundhetskollegium att
infordra vederbörande läkares yttrande deröfver och
sedan meddela ett på vetenskapliga grunder byggdt
utlåtande.
Sundhetskollegium infordrade derföre yttrande af
Provinciailäkarer Assessor Hedlund, hvilken med
Olof i länsfängelset anställt flera förhör, och derom
bland annat yttrar: att Olofs närvarande själstill-
stånd är bedröfligare än allt annat, i thy att sam-
vetsqval och oro förfölja honom oupphörligt och för-
bittra hvarje minut af lifvet, hvilket ock ganska väl
märkes på hans dystra sinnesbeskaffenhet och de
ständigt tårade ögonen, samt slutligen att han med
resignation, ånger och bön gick sitt välförtjenta straff
till mötes. Sedan bemälte läkare derefter ur en
vetenskaplig synpunkt redogjordt för sina åsig-
ter, gör han den slutföljd, att Olof Christoffersson,
aunder verkställandet af den mordgerning, hvarföre
han är till döden dömd, varit i saknad af fysisk
fribet och sjelfbestämningsförmåga och således ej
mera berre af sin fria vilja, hvarigenom all till-
räknelighet för honom bör upphäfvas.p
Sundhetskollegium fann sig, med anledning af
hvad ransakningen gifver vid handen, på de af As-
sessor Hedlund med serdeles fullständighet utveck-
lade vetenskapliga grunder, böra instämma i den af
bonom yttrade åsigt.
På grund af hvad Sundhetskollegium och ofvan-
bemälde läkare anfört, fann Hofrätten att, enär O-
lof Christoffersson icke kunde antagas hafva vid
gerningens föröfvande varit i sådan sinnesförfattning
att samma gerning honom lagligen må tillräknas, nå-
got ansvar i målet icke kunde Olof Christoffersson
ådömas; men Hofrätten öfverlemnade åt vederböran-
de att om Olof Chriffersson taga sådan vård, att
han icke vidare må vara för allmänna säkerheten
vådlig.
Utan tvifvel förekomma i denna sak sådana
emständigheter, som rättvisligen kunnat föranleda
till den olycekliges benådning; deremot kan man
väl tveka att med Hofrätten meddela en frikän-
nelse, grundad helt och hållet på intyget af en
auktoritet, hvars utlåtande dels icke eger annan
kraft, än domstolen: kan pröfva skäligt detsamma
tillerkänna, och dels grundar sig på ett blott
psykologiskt räsonemang.
— ttiiltteme—
Pastor Lindblom får med nådigt tillstånd tjenst-
göre utan hinder af sitt utflyttnings-privi-
legium.
sv: . Jr - om EN då