RIESDAGEN.
Motion i Bondeståndet den 40 Maj 1841, af Jon
Olsson från G-fleborgs län.
Bland mera maktpåliggande frågor, som vid inne
rarande riksmöte förekommit, intager den, angåen-
de förändring i sättet att utgöra de så kallade in-
delta räntorne och kronotionden, ett obestridligt rum
Denna fråga är, såsom vi veta, icke ny, utan har
ifven vid föregående riksdagar varit ett öfverlägg-
ningsämne, och till och med ett af Regeringen sjelf
framstäldt. Behofvet af en reform i detta fall har
ekså länge och mäktigt låtit känna sig i anseende
ill de prejerier och betryck af alla slag, som de hit-
tills bestående förhållanderne emellan räntetagaren
ch räntegifvaren tillåtit den förra att utöfva mot
len sednare. Hos nuvarande representantförsamling,
den tiden och omständigheterna så kraftigt manat
att åsidolemna enskilda intressen och endast verka
för det allmännas förkofran, och som jemväl vid
flera tillfällen rättvisat nationens förhoppningar, vän-
tade man sig finna en allvarlig och gemensam håg
att afbjelpa det bär omnämnda missförbållandet,
hvars skadliga följder äro altför uppenbara för att
kunna motsägas; och i denna väntan stärktes man
ännu mer efter inhemtandet af StatsUtskottets för-
tjenstfulla utlåtande i frågan, hvilket innefattade det
förslag, att räntespannmålens jemte öfriga räntors
leverering in natura skulle, der ej vissa hinder möt-
te, upphöra, och i stället med penningar utgöras, ef-
ter ett för 3 år i sender bestämdt pris, grundadt på
medium af sednast förflutne 40 års markegång. Allt
detta oaktadt, befinner sig saken isamma skick som
förr, och ett af nästan hela landets allmoge öfver-
klagadt ondt qvarstår i lika oroväckande skepnad.
— ja, jag säger med full mening: oroväckande; ty
åtminstone i min hemort är det snart sagdt ingen-
ting, som legat folket ifrigare om hjertat, än upp-
hörandet af den i förevarande hänseende gällande
lagstiftningen, hvarigenom de skattdragande äro stäl-
de i det mest förhatliga beroende under illviljan
och godtycket, särdeles i en trakt aflandet, der skör-
darne oftast skadas af oblid väderlek och ränteta-
garne således ega ett tillfälle mer till egenmäktigt
beteende. För fortfarandet af ett sådant tillstånd
som naturligen måste hos allmogen alstra och un-
derhålla ett bittert hat mot tjenstemännen eller rän-
tetagarne, äfvensom uppväcka afund bland allmogen
sjelf, enär den ena grannen ser sig tvungen att er-
lägga betydligt högre lösen för sina räntor, än den
andra, hafva vi att tacka de två första Riksstånden,
nemligen Rida. och Adeln samt Presteståndet, hvil-
ka icke blott förkastat StatsUtskottets välgrundade
förslag, utan äfven vägrat godkänna de deröfver upp-
rättade propositioner till votering i förstärkt Utskott.
Ett af oss och våra hemmavarande medbröder med
så mycken längtan motsedt resultat af denna Riks-
dags rådslag är altså omintetgjordt, och då vårs
kommittenter spörja oss om orsakerne dertill, kar
svaret icke undgå att gifva ytterligare näring åt der
ty värr redan tillräckligt herrskande förtrytelsen öf
ver de privilegierade klassernas motstånd, emot äfver
de rättvisaste fordringar af de andra. Döljas kar
det icke heller, att Regeringen, oansedt det initia
tiv, den en gång förut tagit i saken och som bord!
förbinda den att fortfarande verka för dess framgång
nu liksom visat sig önska hvad som inträffat, all
denstund bekämpandet af den ifrågakomne reforme:!
ägt rum just i de Stånd, der Regeringens alla önsk
ningar, om ock aldrig så öfverspända, blifvit upp
fyllda. Under dylika bekymrande omständighete
anser jag mig pligtig att, jemte nedläggande af mir
allvarliga protest, i Ståndets protokoll emot Ridd
och Adelns samt Presteståndets förfarande att hin
dra voteringen i förstärkt StatsUtskott öfver här om
ordade ämne, tillika taga i betraktande om icke nå
gon utväg återstår att söka, åtminstone till någor
del, få afböjda de förhatliga missbruk, som genon
bemälde medständers handlingssätt ytterligare skul
le komma att tillskynda allmogen ett orättvist lidan
de och på samma gång stegra dess missbelåtenhet.
Härvid erinrar jag mig det förfogande, Rikets Stän
der vid sistförflutne Riksmöte vidtogo i den äfver
då förehafda frågan om andra grunder för utgöran
de af de indelta räntorne, och hvilket meddelade
Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse den 47 Ma
1835 samt upptages uti 435 af samma års Riks
dagsbeslut. Ehuru detta förfogande, som hufvud
sakligen afsåg räntornas liqviderande efter medelpri
set af 10 års markegångssättning, icke i allo undan
röjde de öfverklagande olägenheterne, vore derme
ändock mycket vunnet och framför allt borde mai
sedermera ega all förhoppning, att hvad StatsUtskot
tet vid denna Riksdag föreslagit, blefve utan alltfö
stor svårighet antaget vid en kommande. Jag vå
gar derföre tro, att, om berörde, af sist församlad
Ständer fattade beslut, som hittills är vordet af Re
geringen lemnadt utan afseende, kunde tills vidar
blifva gällande, skulle missnöjet med den behand
ling, förevarande sak nu erhållit, i betydlig må
häfvas, då åtminstone någon lindring derigenom be
reddes den nedtryckte landtmannen. Att Regerin
gen sjelf skulle finna gagneligt att lyssna till en fram
ställning i denna syftning, älskar jag att föreställ
mig, i synnerhet nu, då de bedröfliga följderne a
vårt invecklade skatteväsende börjat läggas i dagen
oemligen att åtskillige uppbördsmän hafva. som ma:
säger, fiskat i grumligt vatten, äfvensom då jag på
minner mig följande ord af den utmärkte författa
ren till Sveriges Statistik: aDenna Svenska allmogt
asom vid så mångfalldiga tillfälllen gifvit bevis p
etrohet, mannamed och ett äkta fosterländskt sinne
8om skulle vara så tacksam för hvarje lindring
dess bördöf och hvars ställning i så hög erad för