RIESDAGEN. Motion i Bondeståndet den 40 Maj 1841, af Jon Olsson från G-fleborgs län. Bland mera maktpåliggande frågor, som vid inne rarande riksmöte förekommit, intager den, angående förändring i sättet att utgöra de så kallade indelta räntorne och kronotionden, ett obestridligt rum Denna fråga är, såsom vi veta, icke ny, utan har ifven vid föregående riksdagar varit ett öfverläggningsämne, och till och med ett af Regeringen sjelf framstäldt. Behofvet af en reform i detta fall har ekså länge och mäktigt låtit känna sig i anseende ill de prejerier och betryck af alla slag, som de hittills bestående förhållanderne emellan räntetagaren ch räntegifvaren tillåtit den förra att utöfva mot len sednare. Hos nuvarande representantförsamling, den tiden och omständigheterna så kraftigt manat att åsidolemna enskilda intressen och endast verka för det allmännas förkofran, och som jemväl vid flera tillfällen rättvisat nationens förhoppningar, väntade man sig finna en allvarlig och gemensam håg att afbjelpa det bär omnämnda missförbållandet, hvars skadliga följder äro altför uppenbara för att kunna motsägas; och i denna väntan stärktes man ännu mer efter inhemtandet af StatsUtskottets förtjenstfulla utlåtande i frågan, hvilket innefattade det förslag, att räntespannmålens jemte öfriga räntors leverering in natura skulle, der ej vissa hinder mötte, upphöra, och i stället med penningar utgöras, efter ett för 3 år i sender bestämdt pris, grundadt på medium af sednast förflutne 40 års markegång. Allt detta oaktadt, befinner sig saken isamma skick som förr, och ett af nästan hela landets allmoge öfverklagadt ondt qvarstår i lika oroväckande skepnad. — ja, jag säger med full mening: oroväckande; ty åtminstone i min hemort är det snart sagdt ingenting, som legat folket ifrigare om hjertat, än upphörandet af den i förevarande hänseende gällande lagstiftningen, hvarigenom de skattdragande äro stälde i det mest förhatliga beroende under illviljan och godtycket, särdeles i en trakt aflandet, der skördarne oftast skadas af oblid väderlek och räntetagarne således ega ett tillfälle mer till egenmäktigt beteende. För fortfarandet af ett sådant tillstånd som naturligen måste hos allmogen alstra och underhålla ett bittert hat mot tjenstemännen eller räntetagarne, äfvensom uppväcka afund bland allmogen sjelf, enär den ena grannen ser sig tvungen att erlägga betydligt högre lösen för sina räntor, än den andra, hafva vi att tacka de två första Riksstånden, nemligen Rida. och Adeln samt Presteståndet, hvilka icke blott förkastat StatsUtskottets välgrundade förslag, utan äfven vägrat godkänna de deröfver upprättade propositioner till votering i förstärkt Utskott. Ett af oss och våra hemmavarande medbröder med så mycken längtan motsedt resultat af denna Riksdags rådslag är altså omintetgjordt, och då vårs kommittenter spörja oss om orsakerne dertill, kar svaret icke undgå att gifva ytterligare näring åt der ty värr redan tillräckligt herrskande förtrytelsen öf ver de privilegierade klassernas motstånd, emot äfver de rättvisaste fordringar af de andra. Döljas kar det icke heller, att Regeringen, oansedt det initia tiv, den en gång förut tagit i saken och som bord! förbinda den att fortfarande verka för dess framgång nu liksom visat sig önska hvad som inträffat, all denstund bekämpandet af den ifrågakomne reforme:! ägt rum just i de Stånd, der Regeringens alla önsk ningar, om ock aldrig så öfverspända, blifvit upp fyllda. Under dylika bekymrande omständighete anser jag mig pligtig att, jemte nedläggande af mir allvarliga protest, i Ståndets protokoll emot Ridd och Adelns samt Presteståndets förfarande att hin dra voteringen i förstärkt StatsUtskott öfver här om ordade ämne, tillika taga i betraktande om icke nå gon utväg återstår att söka, åtminstone till någor del, få afböjda de förhatliga missbruk, som genon bemälde medständers handlingssätt ytterligare skul le komma att tillskynda allmogen ett orättvist lidan de och på samma gång stegra dess missbelåtenhet. Härvid erinrar jag mig det förfogande, Rikets Stän der vid sistförflutne Riksmöte vidtogo i den äfver då förehafda frågan om andra grunder för utgöran de af de indelta räntorne, och hvilket meddelade Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse den 47 Ma 1835 samt upptages uti 435 af samma års Riks dagsbeslut. Ehuru detta förfogande, som hufvud sakligen afsåg räntornas liqviderande efter medelpri set af 10 års markegångssättning, icke i allo undan röjde de öfverklagande olägenheterne, vore derme ändock mycket vunnet och framför allt borde mai sedermera ega all förhoppning, att hvad StatsUtskot tet vid denna Riksdag föreslagit, blefve utan alltfö stor svårighet antaget vid en kommande. Jag vå gar derföre tro, att, om berörde, af sist församlad Ständer fattade beslut, som hittills är vordet af Re geringen lemnadt utan afseende, kunde tills vidar blifva gällande, skulle missnöjet med den behand ling, förevarande sak nu erhållit, i betydlig må häfvas, då åtminstone någon lindring derigenom be reddes den nedtryckte landtmannen. Att Regerin gen sjelf skulle finna gagneligt att lyssna till en fram ställning i denna syftning, älskar jag att föreställ mig, i synnerhet nu, då de bedröfliga följderne a vårt invecklade skatteväsende börjat läggas i dagen oemligen att åtskillige uppbördsmän hafva. som ma: säger, fiskat i grumligt vatten, äfvensom då jag på minner mig följande ord af den utmärkte författa ren till Sveriges Statistik: aDenna Svenska allmogt asom vid så mångfalldiga tillfälllen gifvit bevis p etrohet, mannamed och ett äkta fosterländskt sinne 8om skulle vara så tacksam för hvarje lindring dess bördöf och hvars ställning i så hög erad för