AULA Ad LILA UILWVA TUVA IVER UUUVASRA MISS MA VAMARY namn, men dock blott sisom namnet på en Fransk medborgare, på en af de 48 bland Napoleons marskalkar. Namnet Carl Johan är större. Det är namnet på en verldshistorisk person, står på den förteckning, som innehåller namnen Gustaf Wasa, Gustaf Adolf, Carl Gustaf, Carl XII m. fl. — men är Svenskt. Lånar det glans åt den Svenska thronen, så lånar det ock glans af den Svenska thronen. De storverk det utländska ! omdömet, citerar, har Carl Johan utfört såsom Svensk kronprins. Ingen må tro att Alexander: hastade till Åbo för att visa marskalken Bernadotte en artighet; det var den Svenska kronprinsen, Sverges verkliga regent han bevisade denna aktning. Icke må man heller tro att de allierade af total brist på härförare måste uppdraga befälet öfver nordarmåeen åt en utlänning. — I sådant fall hade de säkert så gerna valt Moreau, ett militäriskt rykte som stod Napoleon närmast. Det egentliga cöfverbefälets ära uppdrogs åt Schwartzenberg, ett namn, som icke ens torde vara alla läsare bekant, under det Moreau fick åtnöja sig med den äran att i egenskap af Rysk generallöjtnant upptagas i Kejsar Alexanders svit. Hvarföre fick Schwartzenberg öfverbefälet? Jo för Österrikes skull. Så tro vi ock att befälet öfver nordarmeen uppdrogs Carl Johan för Sveriges skull oeh att det således var egenskapen af Svensk kronprins, som satte honom i tillfälle att så verksamt bidraga till Napoleons störtande. Sjelfve den odödlige Gustaf Adolf, om hvilken det utan smicker kan sägas att han upplyftat Sverige, hade dock sjelf Sverige att tacka för sin storhet, ty den vanns genom Sveriges makt, en makt som väl i statistiska tabeller skulle gjort en bra slät figur, men dock i intensitet, i verklig styrka var ingenting mindre än obetydlig. Det var konungen af Sverge, det var slutligen kronan Sverge utan konung, som bröt sönder religionstvångets jernok. Afven hjelten Carl Gustaf mäktade blott med Sverges makt skaka verlden. Hans bragder voro icke Pfalsgrefvens utan konungens af Sverge, och att han äfven sjelf visste huru obetydlig den förra var i jemförelse med den sednare, derom vittna dessa äkta kungaord, hvarmed han afviste en påminnelse om fordna förolämpningar: adessa förolämpningar (sade han) voro Pfalsgrefven tillfogade; konungen af Sverge vet intet derom. Sådant förhållandet var mellan Pfalsgrefve Carl Gustaf och Carl X Gustaf, sådant är det ock mellan marskalken Bernadotte och Carl Johan. Pfalsgrefven och marskalken äro i verldshistorien personer af ungefär lika rang, huruvida konungen och konungen äfven blifva det, kan först då afgöras, när de båda tillhöra endast det riket. Den skilnaden vilja dock vissa cutländska omdömen redan hafva funnit, att medborgarens och marskalkens förhållanden icke fill den grad varit förgätna af den ena, som Pfalsgrefvens af den andra. Såsom nu Gustaf Adolfs och Carl Gustafs storhet och ära uppväxte och hemtade sin näTing ur Sveriges magt, så ock Carl Johans. I sig sjelf var denna magt visserligen icke nu heller stor, i ziffror beräknad, men till intensitet var den ieke så obetydlig heller, och verldsförhållandena, la force des choses, hade gifvit den en alldeles ovanlig vigt, och skaffat Sverge för tillfället en aktning hos Utländska makter, som det sedan ett århundrade aldrig egt. Det var, såsom vi anmärkt, denna aktning Carl Johan väsendtligen hade att tacka för den aktning, som bevisades honem. Men tilläfventyrs hade Sverge just Carl Johan att tacka för den aktning, det egde 4842 och 41843. Ja! om det var han som ledde Napoleon till Ryssland, om det var han som lät den starka kölden inträffa och genom den stora armeens ruin beredde Preusiska folket tillfälle att resa sig, om det var han som åter i Frankrike uppsatte en half million krigare och derigenom gjorde för de allierade hvarje succurs så ytterst dyrbar. Aldrig är smickret mera vidrigt, än när det tillskrifver menniskor försynens verk. Ett folk är visserligeen skyldigt sin Konung erkänsla för det goda han det gjort, och denna erkänsla följer vanligen af sig sjelft, såsom den ock till sin natur måste vara frivillig. Men är väl en Konung sitt folk ingenting skyldig? Vi tro att han är skyldig att åt dess väl egna sina krafter, sina talenter och sin verksamhet. Under sådan förutsättning, med sådana anspråk valde Svenska folket 4840 Carl Johan. De äro icke ringa, men så har också i alla tider en krona ansetts något värd. Huru mången har icke för en sådan icke allenast ansträngt all sin materiella och moraliska förmåga, huru stor och ovanlig den än varit, utan ock vågat lif och välfärd, ja väl ock försakat all sann och verkelig ära! Att Carl Johan också uppfattade saken så, att han, i och med detsamma han antog Svenska folkets anbud, också iklädde sig ofvanbeskrifna förbindelse, derom bär hans tal vid ankomsten vittnesbörd. När så är, så måtte Skriftens ord här hafva någon tillämplighet, som säga: då vi göre det vi skyldige äre, äro vi onyttige tjenare, och anspråken På erkänsla således något modereras. Frukterna af det stora han utträttat, enligt det Utländska omdömets citation, hafva 0medelbarligen och i första rammet kommit honom sjelf tillgodo, men Sverge blott medelbarligen och i det andra, såsom smulor af rika mannens bord; ty af segrarna 1843 har egentligen han skördat äran och Norge är blott så vi-! 1 NN MO RR LH PN PR LJ AA VS få NYA pm MO FA AG 1 MA MD RR mA VA RÅ RR AA -— S