imedlertid denna frikännelse i hopens ögon skall hafva på sinnesstämningen emot Ludvig Filip, då den leder till den slutsatsen, att han verkligen skrifvit de ifrågavarande brefven, är ej svårt att inse. Det är derföre, som frikännandet af la France anses för en händelse af så hög politisk vigt, och man har sett huru de främmande ambassadörerne skyndat sig att afsända kurirer till sina hof genast efter det juryns beslut blef bekant. Vi hafva redan i Aftonbladet för den 20 Februari innevarande år intagit en öfversättning af de ifrågavarande brefven, och yttrat vår tanka om osannolikheten deraf, att de skulle kunna vara äkta. Då protessen om dem nu fått en så stor betydelse bland dagens politiska företeelser, anse vi Oss böra för densamma något närmare redogöra. Det var den 24 i förra månaden, som saken förevar inför Assisdomstolen i Paris. Rättegången börjades med uppläsande af den artikel i la France, som till densamma gifvit anledning. Den har till rubrik: Ludvig Filips personliga politik, förklarad af honom sjelf, och lyder som följer: aLudvig Filip har ett politiskt system, som han sökt fullfölja under alla minister-ombyten. Han sökte oupphörligen att bilda ett kabinett, som förenade sin parlamentariska och lagliga ansvarighet med ntförandet af hans hemliga och personliga tankar, Vi bafva alltid trott, att det personliga systemets politik hade till ändamål, att gifva Europa garantier emot ett krig; dessa garantier bestodo i en plan, att qväfva revolutionen i det inre. Man har förelagt oss en korrespondens, som var bestämd att verka på de Europeiska hofven. Sannolikt härrörde dess framträdande i dagen från anti-diplomatiska oförsigtigheter, hvaraf Juli-regeringens ministrar gifvit exempel på tribunen vid diskussionen rörande tacksägelse-adressen. Vi meddela några fragmenter af denna brefvexling, hvilken går tillbaka till de första åren efter revolutionen 4830, och bevisa, att ifrån den perioden hade framtiden blifvit förpantad i afseende på följande punkter: traktaterne af 181435 för klarade oantastliga; befästandet af Paris såsom medel att hålla hufvudstaden i tygel; löfte till England att utrymma Algier; Engelska alliansen såsom lön för detta utrymmande; Polens öfverlemnande åt sitt öde. Detta är innehållet af de här följande brefven. (Nu följa utdrag ur de föregifna brefven, hvilka rtedan stått utförligt meddelade i Aftonbladet N:o 42 för den 20 Febr. innevarande år, till hvilket vi således hänvise Läsaren). Efter uppläsandet af förestående ur la France, och dess citationer ur brefven, började generaladvokaten Hr Partarrieu-Lafosse framställningen af sitt käromål. dInnehåller — sade han — en dylik publikation smädligt angrepp emot Konungens person? Uppenbarligen. För att blott i få ord sammanfatta det nu upplästa, så framställer det den 1830 valde Konungen så, som hade han uppoffrat alla nationella intressen. Polen hade han frivilligt uppoffrat åt Rysslands politik. Han hade i Englands intresse förpligtat sig, att utrymma Algier. Statens öfverhufvud hade umgåtts med den tankan, att, genom hvad medel som helst, bereda sin dynasti evig varaktighet. Hvad slutligen angår befästandet af Paris, så hade det icke sitt upphof i patriotism och känslan af nationalförsvaret, utan stod i sammanhang med tankar på tyranni och förtryck inom landet. Dessa befästningar skulle icke rigtas emot Frankrikes fiender, utan emot medbergarne. Om Konungen vore sådan, som man framställer honom för eder, så kunde man endast i honom se.en tyrann, som ginge förställningens väg; man måste räkna honom bland de furstar, som tala annorlunda än de handla. Detta är smädelse, detta är skymfande; det är omöjligt neka dertill. Hade man väl de föregifna brefven i handom? Nej. Vi för vår del anse dem för helt och hållet falska och understuesna. Det är omöjligt, att Konungen skulle hafva skrifvit dylika saker, det är omöjligt, att någon erhållit dylika bref och meddelat dem åt andra. Man hade här med en tyrann att göra, hvilken dessa bref framställa för oss såsom en i förställningskonsten så erfaren man och som likväl här förrådde sig sjelf. Är detta troligt? Säger oss ej den vanligaste klokhet, att det alltid är farligt att skrifva bref, hvilka genom mångahanda omständigheter kunna råka ur dens händer, till hvilken de äro skrifna. Om man hyser dylika ider och behöfver en förtrogen, så anförtror man dem icke åt pennan, man meddelar dem muntligen, då de icke efterlemna något spår. Det är således omöjligt, att Konungen på sådant sätt kunnat förråda sin egen karakter. andra sidan, till hvem skrifver han dessa bref? I afseende på det första i ordningen antyder man, att det varit till furst Talleyrand. Men hvem vet ej, att Hr Toalleyrand var den mest slipade man i diplomatiska saker, hvilka erfordra den största hemlighet? Furst Talleyrand skall nu hafva erhållit och meddelat dessa bref, icke iakttagit tystnad i afseende på deras innehåll? Det är emot förnuft och sundt menniskoförstånd, att tro på en sådan oförsigtighet af Hr Talleyrand. Om Fransmännens konung och hans ambassadör gått på det sättet tillväga, så skulle de båda hafva handlat såsom barn, hvilka gifva sig till pris åt sina fiender. — Hvad har hufvudredaktören af la France gjort i denna sak? Man har uppmanat honom att förevisa brefven; han har svarat, att de icke voro falska, men att han först skulle pe fm KFs ll Indra ARI 219