AULA Ad LILA UILWVA TUVA IVER UUUVASRA MISS MA VAMARY
namn, men dock blott sisom namnet på en Fransk
medborgare, på en af de 48 bland Napoleons
marskalkar. Namnet Carl Johan är större. Det
är namnet på en verldshistorisk person, står på
den förteckning, som innehåller namnen Gustaf
Wasa, Gustaf Adolf, Carl Gustaf, Carl XII m. fl.
— men är Svenskt. Lånar det glans åt den
Svenska thronen, så lånar det ock glans af den
Svenska thronen. De storverk det utländska !
omdömet, citerar, har Carl Johan utfört såsom
Svensk kronprins. Ingen må tro att Alexander:
hastade till Åbo för att visa marskalken Berna-
dotte en artighet; det var den Svenska kronprin-
sen, Sverges verkliga regent han bevisade denna
aktning. Icke må man heller tro att de alliera-
de af total brist på härförare måste uppdraga
befälet öfver nordarmåeen åt en utlänning. — I
sådant fall hade de säkert så gerna valt Moreau,
ett militäriskt rykte som stod Napoleon närmast.
Det egentliga cöfverbefälets ära uppdrogs åt
Schwartzenberg, ett namn, som icke ens torde
vara alla läsare bekant, under det Moreau fick
åtnöja sig med den äran att i egenskap af Rysk
generallöjtnant upptagas i Kejsar Alexanders
svit. Hvarföre fick Schwartzenberg öfverbefälet?
Jo för Österrikes skull. Så tro vi ock att be-
fälet öfver nordarmeen uppdrogs Carl Johan för
Sveriges skull oeh att det således var egenskapen
af Svensk kronprins, som satte honom i tillfälle
att så verksamt bidraga till Napoleons störtande.
Sjelfve den odödlige Gustaf Adolf, om hvilken
det utan smicker kan sägas att han upplyftat
Sverige, hade dock sjelf Sverige att tacka för
sin storhet, ty den vanns genom Sveriges makt,
en makt som väl i statistiska tabeller skulle gjort
en bra slät figur, men dock i intensitet, i verk-
lig styrka var ingenting mindre än obetydlig.
Det var konungen af Sverge, det var slutligen
kronan Sverge utan konung, som bröt sönder
religionstvångets jernok. Afven hjelten Carl Gu-
staf mäktade blott med Sverges makt skaka verl-
den. Hans bragder voro icke Pfalsgrefvens utan
konungens af Sverge, och att han äfven sjelf vis-
ste huru obetydlig den förra var i jemförelse
med den sednare, derom vittna dessa äkta kun-
gaord, hvarmed han afviste en påminnelse om
fordna förolämpningar: adessa förolämpningar (sa-
de han) voro Pfalsgrefven tillfogade; konungen
af Sverge vet intet derom. Sådant förhållandet
var mellan Pfalsgrefve Carl Gustaf och Carl X
Gustaf, sådant är det ock mellan marskalken
Bernadotte och Carl Johan. Pfalsgrefven och
marskalken äro i verldshistorien personer af un-
gefär lika rang, huruvida konungen och konun-
gen äfven blifva det, kan först då afgöras, när
de båda tillhöra endast det riket. Den skilnaden
vilja dock vissa cutländska omdömen redan haf-
va funnit, att medborgarens och marskalkens
förhållanden icke fill den grad varit förgätna af
den ena, som Pfalsgrefvens af den andra.
Såsom nu Gustaf Adolfs och Carl Gustafs
storhet och ära uppväxte och hemtade sin nä-
Ting ur Sveriges magt, så ock Carl Johans. I
sig sjelf var denna magt visserligen icke nu hel-
ler stor, i ziffror beräknad, men till intensitet
var den ieke så obetydlig heller, och verldsför-
hållandena, la force des choses, hade gifvit den
en alldeles ovanlig vigt, och skaffat Sverge för
tillfället en aktning hos Utländska makter, som
det sedan ett århundrade aldrig egt. Det var,
såsom vi anmärkt, denna aktning Carl Johan
väsendtligen hade att tacka för den aktning, som
bevisades honem. Men tilläfventyrs hade Sver-
ge just Carl Johan att tacka för den aktning, det
egde 4842 och 41843. Ja! om det var han som
ledde Napoleon till Ryssland, om det var han
som lät den starka kölden inträffa och genom
den stora armeens ruin beredde Preusiska fol-
ket tillfälle att resa sig, om det var han som å-
ter i Frankrike uppsatte en half million krigare
och derigenom gjorde för de allierade hvarje suc-
curs så ytterst dyrbar. Aldrig är smickret me-
ra vidrigt, än när det tillskrifver menniskor för-
synens verk.
Ett folk är visserligeen skyldigt sin Konung
erkänsla för det goda han det gjort, och denna
erkänsla följer vanligen af sig sjelft, såsom den
ock till sin natur måste vara frivillig. Men är
väl en Konung sitt folk ingenting skyldig? Vi
tro att han är skyldig att åt dess väl egna sina kraf-
ter, sina talenter och sin verksamhet. Under så-
dan förutsättning, med sådana anspråk valde
Svenska folket 4840 Carl Johan. De äro icke
ringa, men så har också i alla tider en krona
ansetts något värd. Huru mången har icke för
en sådan icke allenast ansträngt all sin materi-
ella och moraliska förmåga, huru stor och ovanlig
den än varit, utan ock vågat lif och välfärd, ja
väl ock försakat all sann och verkelig ära! Att
Carl Johan också uppfattade saken så, att han, i
och med detsamma han antog Svenska folkets
anbud, också iklädde sig ofvanbeskrifna förbin-
delse, derom bär hans tal vid ankomsten vitt-
nesbörd. När så är, så måtte Skriftens ord här
hafva någon tillämplighet, som säga: då vi gö-
re det vi skyldige äre, äro vi onyttige tjenare,
och anspråken På erkänsla således något mode-
reras. Frukterna af det stora han utträttat, en-
ligt det Utländska omdömets citation, hafva 0-
medelbarligen och i första rammet kommit ho-
nom sjelf tillgodo, men Sverge blott medelbar-
ligen och i det andra, såsom smulor af rika
mannens bord; ty af segrarna 1843 har egentli-
gen han skördat äran och Norge är blott så vi-!
1
NN MO RR LH PN PR LJ AA VS få NYA pm - MO FA AG 1 MA MD RR mA VA RÅ RR AA -—
S