kastade patett och pensel på golfvet och skyndade
ät den trakt, der Marietta bodde med sin mor. Han
räknade med otålighet husens nummer; ändtligen
N:o 74! det var Mariettas. Som en blixt var han
oppför trappan.
— Hvad har händt, min älskade Marietta! utro-
pade han, och skyndade fram till sängen hvari hon
låg; hvad har händt? du är så blek! och han tog
Mariettas feberheta hand, betraktade henne sorgset
samt vände sig derpå till modren och bad denna
skaffa en läkare. Gumman gick att efterkomma hans
begäran. .
— Ack, stanna qvar hos mig, utropade Marietta
till Volonski, blif min beskyddare, min skyddsängel;
jag vet ej hvilken fruktan som plågar och oroar mig,
jag ville gömma dig i mitt hjerta . ... Men var
lugn, min älskade, fortfor hon, det är endast febern
som plågar mig.
— Hvad säger du, frågade han, hvad fruktar
du då?
— 0 min Gud, lemna mig ej! Och darrande af
angest slingrade hon sina armar kring Volonski.
— Ja, fortfor hon, och fästade sina skygga blickar
på den unge målarens ansigte, du skall altid älska
mig, altid beskydda mig, inte sant?
Hon andades med möda; en frosskälfning skaka-
de hennes kropp, och oaktadt de ansträngningar hon
gjorde för att beherrska sin rörelse, trängde sig lik-
väl suckar ur hennes bröst, vittnande om en häftig
förskräckelse. Banditens ord genljudade i hennes
själ, hon hade en aning om Någon stor olycka.
Men hvad förmår icke kärleken och ett älskadt
föremåls närvaro och smekningar öfver en ung
qvinna! Den sköna från Sonino lugnade sig, och
då Volonski aflägsnade sig, förekom henne banditens
uppträdande endast såsom intrycket af en obehag-
lig dröm. Klockan var tre på eftermiddagen då
maodren kom med läkaren; denne nalkades den sju-