kastade patett och pensel på golfvet och skyndade ät den trakt, der Marietta bodde med sin mor. Han räknade med otålighet husens nummer; ändtligen N:o 74! det var Mariettas. Som en blixt var han oppför trappan. — Hvad har händt, min älskade Marietta! utropade han, och skyndade fram till sängen hvari hon låg; hvad har händt? du är så blek! och han tog Mariettas feberheta hand, betraktade henne sorgset samt vände sig derpå till modren och bad denna skaffa en läkare. Gumman gick att efterkomma hans begäran. . — Ack, stanna qvar hos mig, utropade Marietta till Volonski, blif min beskyddare, min skyddsängel; jag vet ej hvilken fruktan som plågar och oroar mig, jag ville gömma dig i mitt hjerta . ... Men var lugn, min älskade, fortfor hon, det är endast febern som plågar mig. — Hvad säger du, frågade han, hvad fruktar du då? — 0 min Gud, lemna mig ej! Och darrande af angest slingrade hon sina armar kring Volonski. — Ja, fortfor hon, och fästade sina skygga blickar på den unge målarens ansigte, du skall altid älska mig, altid beskydda mig, inte sant? Hon andades med möda; en frosskälfning skakade hennes kropp, och oaktadt de ansträngningar hon gjorde för att beherrska sin rörelse, trängde sig likväl suckar ur hennes bröst, vittnande om en häftig förskräckelse. Banditens ord genljudade i hennes själ, hon hade en aning om Någon stor olycka. Men hvad förmår icke kärleken och ett älskadt föremåls närvaro och smekningar öfver en ung qvinna! Den sköna från Sonino lugnade sig, och då Volonski aflägsnade sig, förekom henne banditens uppträdande endast såsom intrycket af en obehaglig dröm. Klockan var tre på eftermiddagen då maodren kom med läkaren; denne nalkades den sju