imedlertid denna frikännelse i hopens ögon skall
hafva på sinnesstämningen emot Ludvig Filip,
då den leder till den slutsatsen, att han verk-
ligen skrifvit de ifrågavarande brefven, är ej svårt
att inse. Det är derföre, som frikännandet af
la France anses för en händelse af så hög po-
litisk vigt, och man har sett huru de främman-
de ambassadörerne skyndat sig att afsända ku-
rirer till sina hof genast efter det juryns
beslut blef bekant. Vi hafva redan i Af-
tonbladet för den 20 Februari innevarande år
intagit en öfversättning af de ifrågavarande bref-
ven, och yttrat vår tanka om osannolikheten
deraf, att de skulle kunna vara äkta. Då pro-
tessen om dem nu fått en så stor betydelse
bland dagens politiska företeelser, anse vi Oss
böra för densamma något närmare redogöra.
Det var den 24 i förra månaden, som saken
förevar inför Assisdomstolen i Paris. Rättegån-
gen börjades med uppläsande af den artikel i
la France, som till densamma gifvit anledning.
Den har till rubrik: Ludvig Filips personliga
politik, förklarad af honom sjelf, och lyder som
följer:
aLudvig Filip har ett politiskt system, som han
sökt fullfölja under alla minister-ombyten. Han sökte
oupphörligen att bilda ett kabinett, som förenade
sin parlamentariska och lagliga ansvarighet med nt-
förandet af hans hemliga och personliga tankar, Vi
bafva alltid trott, att det personliga systemets poli-
tik hade till ändamål, att gifva Europa garantier e-
mot ett krig; dessa garantier bestodo i en plan, att
qväfva revolutionen i det inre. Man har förelagt
oss en korrespondens, som var bestämd att verka
på de Europeiska hofven. Sannolikt härrörde dess
framträdande i dagen från anti-diplomatiska oför-
sigtigheter, hvaraf Juli-regeringens ministrar gifvit
exempel på tribunen vid diskussionen rörande tack-
sägelse-adressen. Vi meddela några fragmenter af
denna brefvexling, hvilken går tillbaka till de första
åren efter revolutionen 4830, och bevisa, att ifrån
den perioden hade framtiden blifvit förpantad i af-
seende på följande punkter: traktaterne af 181435 för
klarade oantastliga; befästandet af Paris såsom me-
del att hålla hufvudstaden i tygel; löfte till England
att utrymma Algier; Engelska alliansen såsom lön
för detta utrymmande; Polens öfverlemnande åt sitt
öde. Detta är innehållet af de här följande brefven.
(Nu följa utdrag ur de föregifna brefven, hvilka rte-
dan stått utförligt meddelade i Aftonbladet N:o 42
för den 20 Febr. innevarande år, till hvilket vi såle-
des hänvise Läsaren).
Efter uppläsandet af förestående ur la France,
och dess citationer ur brefven, började generaladvo-
katen Hr Partarrieu-Lafosse framställningen af sitt
käromål. dInnehåller — sade han — en dylik
publikation smädligt angrepp emot Konungens per-
son? Uppenbarligen. För att blott i få ord sam-
manfatta det nu upplästa, så framställer det den 1830
valde Konungen så, som hade han uppoffrat alla na-
tionella intressen. Polen hade han frivilligt uppoffrat
åt Rysslands politik. Han hade i Englands intresse
förpligtat sig, att utrymma Algier. Statens öfverhuf-
vud hade umgåtts med den tankan, att, genom hvad
medel som helst, bereda sin dynasti evig varaktig-
het. Hvad slutligen angår befästandet af Paris, så
hade det icke sitt upphof i patriotism och känslan
af nationalförsvaret, utan stod i sammanhang med
tankar på tyranni och förtryck inom landet. Dessa
befästningar skulle icke rigtas emot Frankrikes fi-
ender, utan emot medbergarne. Om Konungen
vore sådan, som man framställer honom för eder,
så kunde man endast i honom se.en tyrann, som
ginge förställningens väg; man måste räkna honom
bland de furstar, som tala annorlunda än de handla.
Detta är smädelse, detta är skymfande; det är o-
möjligt neka dertill. Hade man väl de föregifna
brefven i handom? Nej. Vi för vår del anse dem
för helt och hållet falska och understuesna. Det
är omöjligt, att Konungen skulle hafva skrifvit dy-
lika saker, det är omöjligt, att någon erhållit dy-
lika bref och meddelat dem åt andra. Man hade
här med en tyrann att göra, hvilken dessa bref
framställa för oss såsom en i förställningskonsten
så erfaren man och som likväl här förrådde sig
sjelf. Är detta troligt? Säger oss ej den vanligaste
klokhet, att det alltid är farligt att skrifva bref,
hvilka genom mångahanda omständigheter kunna
råka ur dens händer, till hvilken de äro skrifna.
Om man hyser dylika ider och behöfver en för-
trogen, så anförtror man dem icke åt pennan, man
meddelar dem muntligen, då de icke efterlemna nå-
got spår. Det är således omöjligt, att Konungen
på sådant sätt kunnat förråda sin egen karakter.
andra sidan, till hvem skrifver han dessa bref?
I afseende på det första i ordningen antyder man,
att det varit till furst Talleyrand. Men hvem vet
ej, att Hr Toalleyrand var den mest slipade man i
diplomatiska saker, hvilka erfordra den största hem-
lighet? Furst Talleyrand skall nu hafva erhållit och
meddelat dessa bref, icke iakttagit tystnad i afseende
på deras innehåll? Det är emot förnuft och sundt
menniskoförstånd, att tro på en sådan oförsigtighet
af Hr Talleyrand. Om Fransmännens konung och
hans ambassadör gått på det sättet tillväga, så skulle
de båda hafva handlat såsom barn, hvilka gifva sig
till pris åt sina fiender. — Hvad har hufvudredak-
tören af la France gjort i denna sak? Man har
uppmanat honom att förevisa brefven; han har sva-
rat, att de icke voro falska, men att han först skulle
pe fm KFs ll Indra ARI 219