Bs dstettnsdeer fötter
När porträttet var färdigt, kallade Claude upp till
sig en liten tiggargosse, som gick förbi på gatan.
aTag det här, sade han till honom, och bär det
till damen -här midt emot, och om man frågar dig,
hvarifrån du fått det, så svarar du, att du intet vet
det. Spring!
Porträttets ankomst förorsakade en förvåning, som
ingen kan beskrifva; man hade aldrig sett någon-
ting så. fullkomligt. Det var måladt på en gång
med förstånd och med en stor pensel, hvilken icke
hejdat sig eller tillåtit sig något afbrott, förrän vid
axlarna och bröstet, der älskarens hand hade kom-
mit artistens hand något att därra. Man visade
taflan för kännare; alla förklarade, efter att deröfver
hafva yttrat sin beundran, att den rnåste härröra
från någon af tidens störste mästare; gissningarne
varierade några dagar mellan Ingres och Scbefler;
tusende vad ingingos, utan att man ännu vågat sälta
något namn under detta mästerliga arbete, men alla
voro öfverens om dess utomordentliga förtjenst; om
taflan endast varit hundra år äldre, skulle man mång-
faldiga gånger velat uppväga henne med guld.
Känpnarena fördjupade sig sålunda i tusende giss-
ningar och den sköna damen i lika många dröm-
mar; hon trodde sig i hemlighet älskad af någon
stor, allmänt berömd mästare, som en vacker dag
skulle lemna anonymen, och som under en resa ge-
nom Blois velat bereda henne denna smickrande öf-
verraskning. Det var en intagande roman, hvars
rådar hon utspann efter behag, till en aflägsen ut-
veckling.
En dag inträdde hennes kammarjungfru till hen-
re helt andtruten och sade: aers nåd, se fort ut ge-
rom fönstret, der går den lilla tiggargossen.
Man hade i en månads tid gjort mångfaldiga, men
ruktlösa efterspaningar för att upptäcka denna gos-
e som burit dit taflan; flygtig och kringströfvande
om fogeln, hade den lilla landstrykarn dragit om-
ring i trakten, plockande den frukt han kunnat åt-
komma af träden, fångande fjärilar, lekande med
indre gossar, ätande när han hade något, svältande
leesemellan och tillbringande nätterna, än på fria
ältet, än i någon lada, som han fann öppen.TDe
var han, som nu gick förbi fönstret. Damen ropa
le honom och vinkade åt honom med en pennin.