som vi äfven biträda det påstående, som Bie
vid framhållningen, fäller, att Hr Bergvall:
yttrande har. en lugn ton och ett flärdfrit
föredrags. Men vid slutet af sitt omcum ut.
ropar de Nögvördigstes stackars tjensteande: de
skall derföre: blifva intressant att förnimm:
hurtr de fria tidningarna skola bete sig för at
söka rubba Hi Bergvalls argumenter.s Och se
det var härmed som vi genast föresatte oss al!
stå till tjenst; emedan ingenting kan vara lättare
för den; söm vill våara oförvillåd, Vi hälse
derföre i lägnäste ton Hr B. välkommen till er
Hten strid!
Hr Bergvall utmärker genast den ståndpunkt,
hvarpå vi hafva honom, med följande ord: har
vill bedöma denna fråga så billigt som möjlig!
(säger med flit som möjligt), helst meningarns
äro så stridiga, passionerna så upprörda och för-
villelserna så nära. Han gör bestämd skilnad
mellan sak och formp.
Hr B. beklagar med känsla af djup smärta,
att ett sådant förvaltningssätt kunnat existera,
och hvad värre är, existera under en så lång
följd af års. Han nästan gråter deröfver; men
finner genast en tröstegrund. Detta fel är;
säger han, draget under Riksrätts pröfning och
dom. Man har härmed erkänt, att sjelfva sa-
ken är en rikets angelägenhet. — Och se, det
är just hufvudknuten, hvad man egentligen har
att bevisa, för att få sjelfva basen för betalnin-
gen. Och Hr B. pistår vidare, att frågan på
sådan grund blef remitterad till Utskottet. Nå
väl! detta allt är riktigt; men Hr B. talar sjelf
på samma ställe om logisk konklusion; efter-
som han då icke hatar logiska konklusionerp,
så må han få en sådan, som är så rättvis och
billig som möjligt. — Om en egendomsherre
fRiket, eller dess ombud Ständerna) får veta,
att hans öfver-inspektor (Regeringen) upptagit
stora lån och satt bans kassa (kabinettskas-
san) i borgen derför, så låter han anklaga ho-
nom, för att genom rättens pröfning och dornm
först och främst få honom straffad och sedan
bli förvissad om, huruvidt hans bedrägeri sträckt
sig, och få en i möjligaste måitto fullständig ut-
redning), om icke hans (egendomsherrns) ego-
delar äro förskrifna åt ännu flera fordringsegare.
Flera riksdagsmän ha vid remissen uttryckligen
fästat sådana vilkor.) Men, värdaste Hr B! icke
har egendomsherren med denna anklagelse erkänt
skulden vara sin egen! Endast att saken rör
honom, ifall hans namn missbrukats — har Lan
tillkännagifvit. Rättvisan måste halva sin gång:
den brottslige fick lof att anklagas, för att kun-
na straffas, (antingen han dervid orkar betala
eller ej); men om egendomsherrn sedan vill be-
tala, det är hans sak. Har han ,af någon an-
ledning, offentligen annonserat, att hans tjenare
ej kan upptaga penningelån etc. i hans namn,
emedan sådant ej af honom erkännes,, så är
väl klart, att ingen betalning från hans sida
följer. Svenska nationen har i publicerade grund-
lagar annonserat sådant till efterrättelse för en
och hvar (Hrr Smith, Paine et Smiths m. fl.)
som sedan må skylla sig sjelf, om han handlat
med en obemyndigad. — Hvarföre nationen
icke heller bör vilja betala, har en vigtig orsak,
hvarom längre ned.
Sedan, för att vara riktigt billig,, anfalles
Utskottet för det, att frågan icke der blifvit ut-
redd. Men Hr B. känner nog, hvilka vilkor,
sem vederbörande ifrån början hade fästat vid
upplysningars meddelande åt Utskottet och Stån-
den, och Hr B. känner väl framförallt i hvad
ändamål de personer inom stånden, som nu yr-
kat betalning, då ropade på återremiss! Var det
för utredning af skuldsättningarna? för upplys-
ningar om penningarnas användande m. m.? —
Hr B. må ursäkta oss, om vi blifvit för allvar-
samt stämda, för att svara på dessa fråger. Sva-
ren höra dessutom till kabinetts-hemligheterna!
Hr B. säger sig vara en främling i kabinet-
tets mysterier (!) och frågande efter vägen till
ett klarare ljus. Nu kommer han i qvalet,
hvem han skall mera tro — Utskottet eller
dess minoritet; och ingenting kan väl dervid
vara billigaren än att han finner minoriteten
trovärdigare än majoriteten. Majoriteten har
väl haft lika goda ögon och lika tillräckligt om-
döme, som de andra, och den har förklarat sig
icke kunna tillstyrka någon betalning, emedan
den endast funnit mindre god hushållning kun-
na vara orsaken till bristen m. m. Minorite-
ten deremot har uppställt en kalkyl. Denna
kalkyl har väl blifvit till stor del vederlagd
med en dylik af en annan Utskottsledamot,
ock bevisar i alla fall icke någon betalnings-
skyldighet. Men här kommer åter billighe-
ten till pass. Detta visar sig tydligen i föl-
jande räsonnemang: Regeringen skall, menar
ban — (och behöfver äfven utan. tvifvel, ef-
äss AN av As NA