stycke af så lifliga färger, så djerf teckning, så full--
ändadt till utförandet, att han omedvetet utsträckte
handen för att bryta den; han yttrade sin belåten-
het dermed till Claude.
cÅh, min herre, ni gör bara narr af mig, svara-
de denne med förtrytelsens rodnad -på pannan och
framtvingade på sitt halfrusiga ansigte dent aldra
faddaste uppsyn han kunde åstadkomma. Följande
dagen hade han retucherat drufklasen och med flit
skämt bort den.
En annan gång, en söndagsafton, satt Claude och
drack med sina vänner på ett värdshus utom staden;
en tjock piga bar fram åt gästerne ripiga glas och
vinet i stop med tennlock, som hon ställde på flot-
tiga och rankiga bord. De drickandes muntra glam
och högljudda gapskratt gåfvo genljud rund omkring.
Claude var den muntraste af alla; han pratade och
sjöng. med. full hals. Då glädjen och rusigheten
tycktes ha nått sin höjd inträdde en tiggare, en fi-
gur i Colots manår, med grått skägg, långt, raggigt
hår, en säck på ryggen och barfota och började gå
omkring borden, upprepande en monoton läxa samt
framräckande handen efter en allmosa.
aFör tusan!, ropade Claude, ase det var ett skönt
hufvud! jag har strupen full och pungen tom, min
gode man; men jag skall göra ditt porträtt och ge
dig det.n
Vid dessa ord tog han ett utsläckt kol från spi-
sen och tecknade på väggen med djerf och säker
hand tiggarens profil. Det var ett utkast, värdigt
den störste mästare, såsom Michael Angelo hade bordt
teckna det. Ehuru föga kännare, blefvo de närva-
rande likväl öfverraskade och en tystnad af beun-
dran herskade några ögonblick. Vid denna tyst-
nad vaknade Claude i en hast och hans rus för-
svann ; det utbrott af ofrivillig förmåga, hyartill han
jåtit bänföra s:g, hade gjort honom nyckter; han ru-
sade mot väggen och, som ett ursinnigt vilddjur, ut-
plånade han i ett ögonblick eskissen, som han bort-
skrapade med naglarna. Derefter nedsjönk han nä-
stan sanslös åter på sin bänk.
Denne kluddare, som sökt sig en fristad i Blois,
var tydligen någon stor målare, som motgången för-
följt, och som förtviflan förmått att sålunda sjelf
parodiera sin konst.