E SKYLTMÅLAREN.
AF ALPHONSE ESQUIROS.
LL
För några år sedan såg man i Blois en skyltmå-
lare i en blus af blått lärft, en mössa af grått pap-
per på hufvudet, en boxboms palett i handen; han
målade rutor och vinrankor på väggarna i ett värds-
hus. Det var ett godt flammanskt hufvud. Han
gick uppför stegen hvisslande och utbredde obe-
kymrad sina färger med en elfenbensknif på den
smetiga paletten,
aGod morgon Claude,, sade de förbigående, chu
står det till med törsten? Drack ni dugtigt i gå
ftons ?
Denne målare var verkligen ryktbar i staden för sit
muntra lynne och för den färdighet, hvarmed han hand:
terade vinglaset, hvilken ej var mindre än den, hvar
med kan hanterade penseln. Man kallade honor
rätt och slätt Claude. Han tyckte icke om att mar
gjorde honom frågor och på alla sådana, rörande
hans förflutna lif, svarade han: Annu en klunk,
min gosse, vinet ger oss krafter! och dermed tömde
han glaset i bottnen.
Sådan var Claude inför sine kamrater, föga skarp.
synta och grannlaga personer, en lustig ture, en ar:
betare, sem ej bekymrade sig om morgondagen, u:
tan lät styfvern gåsom den kom och nästa dag bör
jade på ny räkning. Den uppmärksamme betrakta.
ren skulle, under denna drägg af bekymmerslöshe
och hvardaglighet, under denna mask af en ringa
skyltmålare, upptäckt spåren af en icke alldeles ut-
släckt hederskänsla; denne mans innersta var sön-
derslitet och minnen från det förflutna skakade ho-
nom stundom och bragte honom nästan i ett kon-
vulsivt tillstånd. Han skulle i honom upptäckt den
lefvande griften åt en stor konstnär.
Eburu han utöfvade sitt yrke för alt lefva deraf,
och icke på något sätt tycktes skilja sig från sina
likar derinom, hände det honom likväl stundom att
öfverträffa sig sjelf, och att liksom göra något bät-
tre än han. syntes ha haft för afsigt. — Horace Ver-
net bief, på sin resa genom Blois, förvånad öfver en
vindrufsklase, som han der såg på en krogskylt, ett