TEATER.
Hr Djurströms trupp lärer med denna veckas
utgång komma att sluta sina representationer i Säll-
skapet Thalias lokal, af hvilka endast trenne åter-
stå. Hr D. har i allmänhet genom valet af pjeser
rättfärdigat det rykte, han egt såsom en skicklig
Teaterdirektör; den enda anmärkning, som måhända
kunde göras, är att han något ensidigt hållit sig
till den tyska skolans alster. I går gafs en fyra-
akts komedi, af Töpfer, om vi ej bedraga oss med
titel: Lifvets bästa ton. Den skulle utgöra ett slags
satir, nämligen på tyskt maner, på den s. k. agoda
ton, som råder inom la haute volee, der herrn lef-
ver för sig och sina nöjen, negligerar sin fru och
låter henne, nota bene under fullt förlitande till
hennes ofelbarhet, sköta sig sjelf bäst hon kan och
gitter. Detta lif kan naturligtvis icke falla sig be-
hagligt för den unga, trogna frun, och hon är färdig
att förtvifla, då, liksom de voro efterskickade, en
gammal onkel och en ung enka, svägerska till man-
nen, komma till hennes hjelp. Den unga enkan,
som naturligtvis är hemmavan i de äktensäapliga
labyrinterna, hittar genast på ett sätt att kurera sin
svåger, nämligen genom att något litet reta hans
svartsjuka, för hvilket ändamål hon begagnar sin
egen friare, en major, den hon, såsom ett af vilko-
rer för erhållande af hennes hand, ålägger, att göra
sin kur hos den nygifta frun — ett prof, som man
eljest i allmänhet icke anser rådligt för fästmöar att
försöka. Mannens svartsjuka är snart upptänd, och
han finner i och med detsamma hvad han icke förr
upptäckt hos sin urga fru, nämligen qvickhet, be-
hag och hvad mera vet jag! Han kan nu hvarken
längre spela farao, drieka champagne, eller äta kal-
koner med tryffel; han rasar och skall naturligtvis
duellera med majoren; den unga enkan säger ho-
nom några skarpa saker på karlarnes kapitel, och
han upplyses derefter om den komedi man spelat
med henom, samt lofver sin frum, med tårar i ögo-
per, bet och bättring. Majoren får, såsom belö-
ning för den del han tagit i tillställningen, den
upga enkans hand, man kysses öfver laget, till tec-
ken af försoning, och ridån faller.
Pjesen saknar ieke förtjenst, men hade kanske ta:
git sig än bättre ut, om vid öfversättningen åtskil-
liga longueurer utelemnats. Spelet var, om också
icke förträffligt, likväl temligen jemnt och oklan-
derligt; ty man kunde icke säga, att någon skämde
bort sin rol. Flere af aktörerna hafva anlag, som
om de finge utvecklas inom hufvudstaden, i täflar
med Kongl. teaterns sujetter, säkert innan kor
skulle framträda med stor fördel, befriade från et
och annat manår, hvari en skådespelare så lätt in
faller, då han saknar tillfälle, att observera sitt ege
spel, genom jemförelse med andras. Damerna, syn
nerligast Fru Djurström, utvecklade i sina kostume:i
en elegans och variation, som skulle gjort effekt äf.
ven på en stor teater.
Till efterpjes gafs en vaudeville i två akter: cDer
resande studenten eller åskvädret, som egde sint
rätt komiska situationer... Huset var fullt.