CPvVI RBS pPpLEBVYEBe AVIV. osv Sf SMISIMERTvS mycket hårdt. Någon tid derefter blef han ställd till förhör af en kommission af tre medlemmar, hvaraf tvenne voro hans förra medtäflare, läkaren Bulicke och hofvets efactotum Christoffer Gabel hvilken, såsom vi sett af Kay Lycke. och Rosencrantzs förföljelser, ständigt blef begagnad i dylika kommissioner. Här måste nu Sperling besvara en mängd frågor, hvilka han så mycket mer måste finna sig befogad att sannfärdigt svara på, som de voro i besittning af hela hans korrespondens med Ulfelds dotter Anna. Dessa bref, hvilka bon icke tillintetgjort, hade fallit i Spanska reg:s händer. Resultatet af detta förhör skola vi straxt få se uti åklagarens påstående, och det synes deraf att ingen ting annat cKunnat läggas honom till last, än att han fortfarit att vara Ulfelds vän, utan att hafva före-. tagit sig något, hvarför Danska regeringen med rätta kunde anklaga honom. Då Anna Ulfeld begärt underrättelse om huru djup den graf var, : som omgaf tornet der hennes moder satt fången, ech åtskilliga andra upplysningar för hennes fräls-! ning hade Sperling ej besvarat henne, men deremot : afrådt henne från hvarje förehafvande, som dylika: frågor kunde tyda på, och då Ulfeld bedt honom befordra ett bref till Hannibal Schested, hade han; uappbränt det. En fråga, som både i början af ransakningen och efteråt blef framkastad, var om icke Sperling borde betraktas såsom Fredrik III:s undersåte, dels emedan han icke afsagt sig sin beställning som hofmedikus, dels emedan han var: Hamburgsk invånare, öfver hvilken stad Fredrik förmente sig ega en viss höghetsrätt, ehuru Hamburgarne icke sjelfve erkände detta. Härpå svarade Sperling, att han icke afsagt sig sina öfriga beställningar, och likväl icke ännu ansågs innehafva någon af dessa; den ifrågavarande beställningen ansåg han sig så mycket mindre böra afsäga sig, som han ännu hade en del af sin aflöning innestående. För öfrigt hade han på öfligt sätt fått sin dimission, på pergament med det kungliga sigillet vidfästadt med ett silkessnöre, och uti denna stod uttryckligen, att han erhållit kungligt tillstånd att lemna Danmark och söka sin lycka i fremmande länder. Med afseende på andra punkten svarade han, att han hvarken var konungen af Danmark eller Hamburgska rådet med ed förpligtad, eller deras undersåte eller borgare, men att han, såsom ; vikarie vid kapellet, stod under Svenska konungens jurisdiktion och befallning. Vi måste härvid anmärka, att både Svenska regeringen och rådet i; Hamburg yttrade sitt missnöje med Sperlings: gripande, utan att vi likväl känna huruvida någon af dem gjorde något väsendtligt steg i detta äfseende. Sverige kunde tvifvelsutan icke göra det, i följd af konjunkturerna, och något steg från Ham-: burgs sida förebyggdes af Danska regeringen, genom att under :hand låta rådet veta, att den ämnade vidtaga sådana åtgärder, i afseende på handelsförhållanden, att Hamburg skulle förlora derpå. Uti Juli blef Sperling ställd inför öfverhof-rätten, som då bestod af hofmän och låkare. Uti aktors : anklagelse framställdes, jemte det yrkande, att Sperling var Danska konungens undersåte och ännu i Hans Maj:ts tjenst, följande punkter: 4:0 att han brefvexlat med förrädaren Ulfeld och ständigt varit hans rådgifvare; 2:o att han öfversatt Ulfelds försvarsskrift på latin (ehuru, såsom åklagaren sjelf medgaf, edetta icke bestämdt rörde saken); 3:0 att han mottagit en ny skrift af Ulfeld och lemnat densamma till hans skrifvare, Kjeld Friis; 4:0 att han hyst förrädarens son (Christian Ulfeld, som i Flandern dödat generalmajor Fuchs, hvilken såsom kommendant på Bornholm misshandlat hans föräldrar då de höllos fångne der, och kallat hans moder en sköka); 6:0 att han icke för regeringen uppenbarat hvad Anna Ulfeld skrifvit om djupet af slottsgrafven kring modrens fängelse; 7:o att hafva talat illa em konungens regering; 8:0 att sjelf hafva författat en försvarsskrift för Ulfeld och sändt den till hans dotter; 9:0 att han gjort allt detta, oaktadt han i Gläöckstadt gifvit sin skriftliga försäkran, att ban icke ville hafva något med kunungens fiender att göra. Sperling framträdde och besvarade detta dels med jakande, dels förnekande och dels med närmare upplysningar. Hvad det påståendet beträffade, att han var konungens undersåte, vidhöll han sin förra förklaring, att han stod under svensk jurisdiktion och endast till denna krona aflagt någon trohetsoch huldhetsed, men icke till Danmarks konung eller Hamburgska rådet, hvarför han icke heller stått under deras domvärjo, Men då han ville vidare yttra sig öfver denna sak, anbefallde honom presidenten tystnad och lät honem tillika med åtalaren och vittnena taga afträde, medan domstolen öfverlade. Efter ett par timmar förekallades han ånyo och domstolen förklarade nu, att det icke vidare skulle ordas öfver denna punkt, då Hans Maj:t icke ville låta sin suveränitet öfver Hamburg omtvistas, hvarföre denna punkt alldeles skulle förfalla ur anklagelseakten. De fyra första punkterna erkände Sperling, men ansåg, att de icke kunde läggas honom till last. Med afseende på sin brefvexling med Ulfeld förklarade han, att asom en fri man stode honom sådant fritt; han hade blott underrättat Ulfeld hvad han hört angående dennes person och affärer; han ansåge sig en allt för ringa person, att kallas för Ulfelds rådgifvare, men han satte en ära uti att kunna kalla Ulfeld sin gynnare och aatt Hlfeld föredragit honom framför många andra. De öfriga anklagelsepunkterne afvisade han. Han hade aldrig mer än en gång vexlat bref med Grefve Christian Ulfeld, och det var långt före de sista tilldragelserne. Här saknade också åklagaren påstående eller bevis. Anna Ulfelds förfrågan i afseende på slottsgrafvens djup hade han ej besvarat, men bedt henne afstå från dylika tankar, såsom de framlagda brefven utvisade. Att uppenbara detta, såsom man nu påstått, att han bordt, hade han aldeles icke ansedt sig förpligtad till. Att han talat illa om regeringen hade åklagaren icke bevist; det hade icke heller skett vidare än att han meddelat Ulfeld aniras ord. Någon försvarskrift för Ulfeld hade han aldrig författat, men deremot hade han skrifvit en afhandling om Ulfeld, som likväl endast tillkommit för ett enskildt ändamål, och icke var bestämd att tryckas eller till trycket befordrad. (Den var i Domstolens händer.) Hvad ändtligen den Glächstadska försäkran angick, så afsåg denna endast svenskarne, HNdar dan stanna Aaralighaetför Qi: Irene. 8 Ingen AP