CPvVI RBS pPpLEBVYEBe AVIV. osv Sf SMISIMERTvS
mycket hårdt.
Någon tid derefter blef han ställd till förhör af
en kommission af tre medlemmar, hvaraf tvenne vo-
ro hans förra medtäflare, läkaren Bulicke och hofvets
efactotum Christoffer Gabel hvilken, såsom vi sett
af Kay Lycke. och Rosencrantzs förföljelser, stän-
digt blef begagnad i dylika kommissioner. Här må-
ste nu Sperling besvara en mängd frågor, hvilka han
så mycket mer måste finna sig befogad att sannfär-
digt svara på, som de voro i besittning af hela hans
korrespondens med Ulfelds dotter Anna. Dessa bref,
hvilka bon icke tillintetgjort, hade fallit i Spanska reg:s
händer. Resultatet af detta förhör skola vi straxt få se
uti åklagarens påstående, och det synes deraf att ingen
ting annat cKunnat läggas honom till last, än att han
fortfarit att vara Ulfelds vän, utan att hafva före-.
tagit sig något, hvarför Danska regeringen med
rätta kunde anklaga honom. Då Anna Ulfeld
begärt underrättelse om huru djup den graf var, :
som omgaf tornet der hennes moder satt fången,
ech åtskilliga andra upplysningar för hennes fräls-!
ning hade Sperling ej besvarat henne, men deremot :
afrådt henne från hvarje förehafvande, som dylika:
frågor kunde tyda på, och då Ulfeld bedt honom
befordra ett bref till Hannibal Schested, hade han;
uappbränt det. En fråga, som både i början af ran-
sakningen och efteråt blef framkastad, var om icke
Sperling borde betraktas såsom Fredrik III:s un-
dersåte, dels emedan han icke afsagt sig sin be-
ställning som hofmedikus, dels emedan han var:
Hamburgsk invånare, öfver hvilken stad Fredrik
förmente sig ega en viss höghetsrätt, ehuru Ham-
burgarne icke sjelfve erkände detta. Härpå sva-
rade Sperling, att han icke afsagt sig sina öfriga
beställningar, och likväl icke ännu ansågs innehaf-
va någon af dessa; den ifrågavarande beställningen
ansåg han sig så mycket mindre böra afsäga sig, som
han ännu hade en del af sin aflöning innestående.
För öfrigt hade han på öfligt sätt fått sin dimis-
sion, på pergament med det kungliga sigillet vid-
fästadt med ett silkessnöre, och uti denna stod ut-
tryckligen, att han erhållit kungligt tillstånd att
lemna Danmark och söka sin lycka i fremmande
länder. Med afseende på andra punkten svarade
han, att han hvarken var konungen af Danmark
eller Hamburgska rådet med ed förpligtad, eller
deras undersåte eller borgare, men att han, såsom ;
vikarie vid kapellet, stod under Svenska konungens
jurisdiktion och befallning. Vi måste härvid an-
märka, att både Svenska regeringen och rådet i;
Hamburg yttrade sitt missnöje med Sperlings:
gripande, utan att vi likväl känna huruvida någon
af dem gjorde något väsendtligt steg i detta äfse-
ende. Sverige kunde tvifvelsutan icke göra det, i
följd af konjunkturerna, och något steg från Ham-:
burgs sida förebyggdes af Danska regeringen, ge-
nom att under :hand låta rådet veta, att den äm-
nade vidtaga sådana åtgärder, i afseende på han-
delsförhållanden, att Hamburg skulle förlora derpå.
Uti Juli blef Sperling ställd inför öfverhof-rätten,
som då bestod af hofmän och låkare. Uti aktors :
anklagelse framställdes, jemte det yrkande, att Sper-
ling var Danska konungens undersåte och ännu i
Hans Maj:ts tjenst, följande punkter: 4:0 att han
brefvexlat med förrädaren Ulfeld och ständigt varit
hans rådgifvare; 2:o att han öfversatt Ulfelds för-
svarsskrift på latin (ehuru, såsom åklagaren sjelf
medgaf, edetta icke bestämdt rörde saken); 3:0 att
han mottagit en ny skrift af Ulfeld och lemnat den-
samma till hans skrifvare, Kjeld Friis; 4:0 att han
hyst förrädarens son (Christian Ulfeld, som i Flan-
dern dödat generalmajor Fuchs, hvilken såsom kom-
mendant på Bornholm misshandlat hans föräldrar
då de höllos fångne der, och kallat hans moder en
sköka); 6:0 att han icke för regeringen uppenbarat
hvad Anna Ulfeld skrifvit om djupet af slottsgraf-
ven kring modrens fängelse; 7:o att hafva talat illa
em konungens regering; 8:0 att sjelf hafva förfat-
tat en försvarsskrift för Ulfeld och sändt den till
hans dotter; 9:0 att han gjort allt detta, oaktadt
han i Gläöckstadt gifvit sin skriftliga försäkran, att
ban icke ville hafva något med kunungens fiender
att göra. Sperling framträdde och besvarade detta
dels med jakande, dels förnekande och dels med
närmare upplysningar. Hvad det påståendet beträf-
fade, att han var konungens undersåte, vidhöll han
sin förra förklaring, att han stod under svensk ju-
risdiktion och endast till denna krona aflagt någon
trohets- och huldhetsed, men icke till Danmarks ko-
nung eller Hamburgska rådet, hvarför han icke hel-
ler stått under deras domvärjo, Men då han ville
vidare yttra sig öfver denna sak, anbefallde honom
presidenten tystnad och lät honem tillika med åta-
laren och vittnena taga afträde, medan domstolen
öfverlade. Efter ett par timmar förekallades han å-
nyo och domstolen förklarade nu, att det icke vida-
re skulle ordas öfver denna punkt, då Hans Maj:t icke
ville låta sin suveränitet öfver Hamburg omtvistas,
hvarföre denna punkt alldeles skulle förfalla ur an-
klagelseakten. De fyra första punkterna erkände
Sperling, men ansåg, att de icke kunde läggas ho-
nom till last. Med afseende på sin brefvexling med
Ulfeld förklarade han, att asom en fri man stode
honom sådant fritt; han hade blott underrättat Ul-
feld hvad han hört angående dennes person och
affärer; han ansåge sig en allt för ringa person,
att kallas för Ulfelds rådgifvare, men han satte en
ära uti att kunna kalla Ulfeld sin gynnare och aatt
Hlfeld föredragit honom framför många andra. De
öfriga anklagelsepunkterne afvisade han. Han hade
aldrig mer än en gång vexlat bref med Grefve Chri-
stian Ulfeld, och det var långt före de sista tilldra-
gelserne. Här saknade också åklagaren påstående
eller bevis. Anna Ulfelds förfrågan i afseende på
slottsgrafvens djup hade han ej besvarat, men bedt
henne afstå från dylika tankar, såsom de framlagda
brefven utvisade. Att uppenbara detta, såsom man
nu påstått, att han bordt, hade han aldeles icke an-
sedt sig förpligtad till. Att han talat illa om rege-
ringen hade åklagaren icke bevist; det hade icke
heller skett vidare än att han meddelat Ulfeld an-
iras ord. Någon försvarskrift för Ulfeld hade han
aldrig författat, men deremot hade han skrifvit en
afhandling om Ulfeld, som likväl endast tillkommit
för ett enskildt ändamål, och icke var bestämd att
tryckas eller till trycket befordrad. (Den var i Dom-
stolens händer.) Hvad ändtligen den Glächstadska
försäkran angick, så afsåg denna endast svenskarne,
HNdar dan stanna Aaralighaetför Qi: Irene. 8 Ingen AP