—— O-— 2
En stråle af glädje, framträngande genom hopp-
löshetens moln, utbredde sin dager öfver badarens
solbrända panna; han kunde ej andas, han trodde
sig betagen denna förmåga, genom någon plötsligt
verksam trolldom. Han betraktade om hvarandra
madame Nanteuil, och sina simpla kläder. Kärle-
kens glädjetårar glindrade i hans ögon, då han fann
denna ädla varelses blick fuktad och djupt rörd,
en varelses, som blifvit nedtryckt under lidandet,
såsom en ännu ej längesedan utsprucken och vac-
ker blomma, under den våldsamma vinden och ett
oblidt klimats inverkan. Under denna plötsliga,
stora, brusande naturscen, syntes madame Nanteuil
hafva utgjutit hela sin själ. Den tillhörde ej mera
den verld, som så länge varit föremålet för dess
beundran och på samma gång dess lekande nöje;
hon tycktes blifva pånyttfödd, under det hon inan-
dades Guds egna andedrägt.
— Ack, hvad var det ni sade madame! frågade
han, med en hjertklappning, som gaf hans ord ett
uttryck, en ton, full af hemlighet och dock med lika
känslor, som hennes; o! säg mig öppet och rent,
att ni ej gäckas med den, som vill förstå er; säg,
att ni tror på min kärlek!
— Lika visst, som jag tror på Gud! iuföll hon,
försänkt i betraktelse af hans ädla, rena anletsdrag.
Aldrig, säkerligen aldrig, hade Langlois varit mera
vacker. Det gifves ögonblick, då den mest obildade,
ohyfsade tillgifvenhet eger ett förvärfvadt, ett rö-
rande behag. Hans ställning framför henne var en
af vördnad intagen beundrares, som samlar sina
tankar, för att utgjuta dem i en bön: man skulle
kunnat säga, att han tillbad ett helgon!
— Langlois! sade hon till honom, läggande han-
den på hans skuldra; jag tror er ega det mest rätt
sinniga, det mest ädla hjerta på jorden; också sei
ni framför er den mest olyckliga qvinna i verlden
Tvenne olyckliga föreningar hafva gjort mig till et
föremål för begabberi och medlidande; väll ni (gå