—— O-— 2 En stråle af glädje, framträngande genom hopplöshetens moln, utbredde sin dager öfver badarens solbrända panna; han kunde ej andas, han trodde sig betagen denna förmåga, genom någon plötsligt verksam trolldom. Han betraktade om hvarandra madame Nanteuil, och sina simpla kläder. Kärlekens glädjetårar glindrade i hans ögon, då han fann denna ädla varelses blick fuktad och djupt rörd, en varelses, som blifvit nedtryckt under lidandet, såsom en ännu ej längesedan utsprucken och vacker blomma, under den våldsamma vinden och ett oblidt klimats inverkan. Under denna plötsliga, stora, brusande naturscen, syntes madame Nanteuil hafva utgjutit hela sin själ. Den tillhörde ej mera den verld, som så länge varit föremålet för dess beundran och på samma gång dess lekande nöje; hon tycktes blifva pånyttfödd, under det hon inandades Guds egna andedrägt. — Ack, hvad var det ni sade madame! frågade han, med en hjertklappning, som gaf hans ord ett uttryck, en ton, full af hemlighet och dock med lika känslor, som hennes; o! säg mig öppet och rent, att ni ej gäckas med den, som vill förstå er; säg, att ni tror på min kärlek! — Lika visst, som jag tror på Gud! iuföll hon, försänkt i betraktelse af hans ädla, rena anletsdrag. Aldrig, säkerligen aldrig, hade Langlois varit mera vacker. Det gifves ögonblick, då den mest obildade, ohyfsade tillgifvenhet eger ett förvärfvadt, ett rörande behag. Hans ställning framför henne var en af vördnad intagen beundrares, som samlar sina tankar, för att utgjuta dem i en bön: man skulle kunnat säga, att han tillbad ett helgon! — Langlois! sade hon till honom, läggande handen på hans skuldra; jag tror er ega det mest rätt sinniga, det mest ädla hjerta på jorden; också sei ni framför er den mest olyckliga qvinna i verlden Tvenne olyckliga föreningar hafva gjort mig till et föremål för begabberi och medlidande; väll ni (gå