diplomatiska omkostnader böra utaf statsmed bestridas. Ett annat skäl för gäldande af den i kabinett kassan befintliga brist kunde möjligen uppstä las så lydande: att regeringen annars blottstä les och försättes uti stor förlägenhet. Någo sådan farhåga hyser dock icke jag. Faran : öfverstånden, derföre att den är känd. Betänl ligare var ställningen, så länge man oupphörli gen fortgick på skuldsättningens äfventyrliga bs na. Nu är saken i låneväg ordnad. De bäs! garantier lemnade. Och om den uppgjorda a betalningsplanen icke skulle kunna strängt ful följas, bör det dock icke vara med någon svi righet förbundet, att förmedelst andra transak tioner bereda densamma säker framgång unde en något längre :utsträckt tiderymd. Det vi vara gifvet, att erforderliga hjelpemedel kunn härvid icke saknas, utan, skulle de än icke el bjudas, lätt låta sig upptagas, jemväl inom el land, der under sednaste tider bolag uppväx försäkrade om så stora evärderliga fördelar, sor dem, hvilka StatsUtskottets utlåtande JM 48 vet att omtala. — Vid sådana förhållanden vor en misströstan nära nog en misströstan rörand menskligheten. I stöd af hvad jag här anfört finner jag ing giltiga skäl vara förhanden, att afvika från de rättsenliga, och erkänna den icke i behörig ord ning tillkomna bristen i kabinettskassan för be talningsgild genom några serskildt af Riket Ständer nu anslagna medel. På denna min ö vertygelse hafva äfven i sin mån inverkat ar dra konsiderationer af mer politisk syftning vc ej obetydligen särmkt vågskålen. Hela frågan fc rekommer mig nemligen hafva en djupare ro än att den låter sig vid denna riksdag fullstän digt uppryckas. Det är till den ändan ick nog att igensopa spåren af den felaktiga hus hållning, som ägt rum, och biträda regeringe i dess goda afsigt, att bringa kab.kassan på skuld fri fot. Frågan står dock icke så helt och hållet isc lerad: är icke eller blott en vanlig rik.dagsfråga den har med sitt obehag inträngt i nationens sin nen, och der — hvem kunde neka det? — upp drifvit den obelåtenhet, hvarmed man redan föru låtit förstå, huru gerna man önskade en störr sparsamhet iakttagen i flera statsförvaltningen grenar. Skulle nu Rikets Ständer icke töfva, at se kabinettskassan tillgodo med ett extra anslag utan derutinnan lättvilligt efterkomma regerin gens önskningar, hvad blir frukten deraf i na tionens sinnesstämning? Minskas obelåtenhete: och försvinner den? — eller blir den icke sna rare ett invertes sår, som desto djupare fräte omkring sig? Jag tror att, till förekommande a en sådan våda, en afledare är af nöden: och den na anser jag gifven i och med en vägran, icke den utsträckning, som en del tyckes antaga, el ler af de flesta extra ordinära anslag, utan en kannerligen af detta. Jag tror att, politiskt ta ladt, gagnar i närvarande kris ett bifall regeringen vida mindre än ett afslag. Det är ett bote medel — må vara, icke utan sin bitterhet: — sådan är i allmänhet läkemedlens natur: och jag kunde tillägga, obehagligt jemväl för mången at erbjuda. Men jag vågar det icke destomindre lugn i de åsigter, som jag här öppet framlagt — och ämnar rösta för bifall till hvad Itskotte tillstyrkt. — ——