diplomatiska omkostnader böra utaf statsmed
bestridas.
Ett annat skäl för gäldande af den i kabinett
kassan befintliga brist kunde möjligen uppstä
las så lydande: att regeringen annars blottstä
les och försättes uti stor förlägenhet. Någo
sådan farhåga hyser dock icke jag. Faran :
öfverstånden, derföre att den är känd. Betänl
ligare var ställningen, så länge man oupphörli
gen fortgick på skuldsättningens äfventyrliga bs
na. Nu är saken i låneväg ordnad. De bäs!
garantier lemnade. Och om den uppgjorda a
betalningsplanen icke skulle kunna strängt ful
följas, bör det dock icke vara med någon svi
righet förbundet, att förmedelst andra transak
tioner bereda densamma säker framgång unde
en något längre :utsträckt tiderymd. Det vi
vara gifvet, att erforderliga hjelpemedel kunn
härvid icke saknas, utan, skulle de än icke el
bjudas, lätt låta sig upptagas, jemväl inom el
land, der under sednaste tider bolag uppväx
försäkrade om så stora evärderliga fördelar, sor
dem, hvilka StatsUtskottets utlåtande JM 48
vet att omtala. — Vid sådana förhållanden vor
en misströstan nära nog en misströstan rörand
menskligheten.
I stöd af hvad jag här anfört finner jag ing
giltiga skäl vara förhanden, att afvika från de
rättsenliga, och erkänna den icke i behörig ord
ning tillkomna bristen i kabinettskassan för be
talningsgild genom några serskildt af Riket
Ständer nu anslagna medel. På denna min ö
vertygelse hafva äfven i sin mån inverkat ar
dra konsiderationer af mer politisk syftning vc
ej obetydligen särmkt vågskålen. Hela frågan fc
rekommer mig nemligen hafva en djupare ro
än att den låter sig vid denna riksdag fullstän
digt uppryckas. Det är till den ändan ick
nog att igensopa spåren af den felaktiga hus
hållning, som ägt rum, och biträda regeringe
i dess goda afsigt, att bringa kab.kassan på skuld
fri fot. Frågan står dock icke så helt och hållet isc
lerad: är icke eller blott en vanlig rik.dagsfråga
den har med sitt obehag inträngt i nationens sin
nen, och der — hvem kunde neka det? — upp
drifvit den obelåtenhet, hvarmed man redan föru
låtit förstå, huru gerna man önskade en störr
sparsamhet iakttagen i flera statsförvaltningen
grenar. Skulle nu Rikets Ständer icke töfva, at
se kabinettskassan tillgodo med ett extra anslag
utan derutinnan lättvilligt efterkomma regerin
gens önskningar, hvad blir frukten deraf i na
tionens sinnesstämning? Minskas obelåtenhete:
och försvinner den? — eller blir den icke sna
rare ett invertes sår, som desto djupare fräte
omkring sig? Jag tror att, till förekommande a
en sådan våda, en afledare är af nöden: och den
na anser jag gifven i och med en vägran, icke
den utsträckning, som en del tyckes antaga, el
ler af de flesta extra ordinära anslag, utan en
kannerligen af detta. Jag tror att, politiskt ta
ladt, gagnar i närvarande kris ett bifall regerin-
gen vida mindre än ett afslag. Det är ett bote
medel — må vara, icke utan sin bitterhet: —
sådan är i allmänhet läkemedlens natur: och jag
kunde tillägga, obehagligt jemväl för mången at
erbjuda. Men jag vågar det icke destomindre
lugn i de åsigter, som jag här öppet framlagt —
och ämnar rösta för bifall till hvad Itskotte
tillstyrkt.
— ——