ondas tecken, sedan man i 43 lidit i tysthet dena ot
sägliga sorgen af deras anblick och makt?
Ponera derjemte åtminstone den händelsen, att
man icke trodde sig sakna skäl att inse, att en Ko-
nung, åt hvilken man på samvete och heder svurit
sin troets-ed, beledsagad med de dyra erden: Så
sant mig Gud hjelpe till lif och själ, ieke sällar
göres till föremål för sådana bitterheter, hvilka san-
ningen, erfarenheten: och fosterlandet förkasta såsom
orättvisa och oförtjenta, att det syntes såsom antog
man snarare hvad som vere honom misshagligt och
hinderligt, än önskansvärdt och nödvändigt, att möj-
lige misstag under hans tid gerna omnämndes, men
alla hans stora, mångåriga, inflytelserika förtjenster
och välgerningar glömdes eller förnekades: och fruk-
tade man jemt flödet ur en så forderfliy källa, som
Skildringarne och S:ällningar och Förhållanden,
så frågas om den medborgerliga undersåte är galen,
värd att föraktas och begabbas, som erinras af sitt
förnuft, hjerta, keder, ja, fruktan att kans trehet är
mer, än blott ett ferraulär? j
Trösta konem endast öfver dessa antecedentia och
presentia för hvad sem varda skall! Visa honom
att de förra blött äre enstaka fenomenmer! Lugna
homom :öfrer de syner, som för bangs blick äro em
verklighet! Mer begär han ej. Kärleken är skygg
såsom fogeln; men dorna kärlek har rätt att sträc-
ka sig till amxdra föremål, än det, som sitter vid vår
sida; den ser sig omkring med vaksamma ögon, och
tror sig berättigad att i hödens stund försvara sig
med skarpögda ord. På stridens dag, dagen är en
strid, drager icke gerna soldaten åstad med blett
jen fogliga träflintan. Ett ord under stormen miå-
ste hafva annan tonart, än i sålengen. Men hvem
har framkallat både striden och stormen? Här vän-
der sig frågan emot egna bröst.
Hit sträcker sig författarens svar på Aftonbladets
recension af hans skrift. Till något vidare är ham
deruti icke uppmanad. Han vill blott tillägga, att
här hvarken är eller kan vara fråga om något an-
nat, än blott en strid emellan olika grundsatser, å-
sigter och meningar, och att sakförhållanden och
personer endast framträda såvida det är oundgäng-
igt, att visa det man ej endast hugger i tomma vä-
iret, förutan hvilket iakttagande denna, så väl som
ul annan afhbandling, skulle blifva och komma att
je ut, såsom ett blott fantasispel; och författaren
inderkänner all annan uttydning, än den han här
jelf gifvit.
P, S. Då Aftonbladet, och det är redan mycket
inder vårt inbördes förhållande, visat författaren den
wrtigheten, att tilltro honom åtminstone skenbart
någon ärlighet, ett spår till verklig öfvertygelsen, så
emnar han detta sitt svar först i Redaktionens hand,
ör att införas i dess tidning, ej mindre såsom ett
illfälle för Aftonbladet sjelf, att visa moderata och
risinnade åsigter, ledande till lugn och frid, än så-
om ett tecken, att det är isynnerhet emot hårdhe-
en, obevekligheten, hånet och orimligheterna ifrån
tt visst håll, som författaren yttrat sina tankar och
tvässt sitt ord. Författaren afbidar Aftonbladets be-
lut till och med i Nr 86, då han vänder sig till nå-
son annan, inseende då, att hans anhållan till Red.
uf Aftonbladet förvägras.
FORSS ANNE ERE