ondas tecken, sedan man i 43 lidit i tysthet dena ot sägliga sorgen af deras anblick och makt? Ponera derjemte åtminstone den händelsen, att man icke trodde sig sakna skäl att inse, att en Konung, åt hvilken man på samvete och heder svurit sin troets-ed, beledsagad med de dyra erden: Så sant mig Gud hjelpe till lif och själ, ieke sällar göres till föremål för sådana bitterheter, hvilka sanningen, erfarenheten: och fosterlandet förkasta såsom orättvisa och oförtjenta, att det syntes såsom antog man snarare hvad som vere honom misshagligt och hinderligt, än önskansvärdt och nödvändigt, att möjlige misstag under hans tid gerna omnämndes, men alla hans stora, mångåriga, inflytelserika förtjenster och välgerningar glömdes eller förnekades: och fruktade man jemt flödet ur en så forderfliy källa, som Skildringarne och S:ällningar och Förhållanden, så frågas om den medborgerliga undersåte är galen, värd att föraktas och begabbas, som erinras af sitt förnuft, hjerta, keder, ja, fruktan att kans trehet är mer, än blott ett ferraulär? j Trösta konem endast öfver dessa antecedentia och presentia för hvad sem varda skall! Visa honom att de förra blött äre enstaka fenomenmer! Lugna homom :öfrer de syner, som för bangs blick äro em verklighet! Mer begär han ej. Kärleken är skygg såsom fogeln; men dorna kärlek har rätt att sträcka sig till amxdra föremål, än det, som sitter vid vår sida; den ser sig omkring med vaksamma ögon, och tror sig berättigad att i hödens stund försvara sig med skarpögda ord. På stridens dag, dagen är en strid, drager icke gerna soldaten åstad med blett jen fogliga träflintan. Ett ord under stormen miåste hafva annan tonart, än i sålengen. Men hvem har framkallat både striden och stormen? Här vänder sig frågan emot egna bröst. Hit sträcker sig författarens svar på Aftonbladets recension af hans skrift. Till något vidare är ham deruti icke uppmanad. Han vill blott tillägga, att här hvarken är eller kan vara fråga om något annat, än blott en strid emellan olika grundsatser, åsigter och meningar, och att sakförhållanden och personer endast framträda såvida det är oundgängigt, att visa det man ej endast hugger i tomma väiret, förutan hvilket iakttagande denna, så väl som ul annan afhbandling, skulle blifva och komma att je ut, såsom ett blott fantasispel; och författaren inderkänner all annan uttydning, än den han här jelf gifvit. P, S. Då Aftonbladet, och det är redan mycket inder vårt inbördes förhållande, visat författaren den wrtigheten, att tilltro honom åtminstone skenbart någon ärlighet, ett spår till verklig öfvertygelsen, så emnar han detta sitt svar först i Redaktionens hand, ör att införas i dess tidning, ej mindre såsom ett illfälle för Aftonbladet sjelf, att visa moderata och risinnade åsigter, ledande till lugn och frid, än såom ett tecken, att det är isynnerhet emot hårdheen, obevekligheten, hånet och orimligheterna ifrån tt visst håll, som författaren yttrat sina tankar och tvässt sitt ord. Författaren afbidar Aftonbladets belut till och med i Nr 86, då han vänder sig till nåson annan, inseende då, att hans anhållan till Red. uf Aftonbladet förvägras. FORSS ANNE ERE