jicke hafva någonting deremot. Rätteligen utdraget betygar P. Björner, Kancellist i Hederv. Bondeståndet I (Insändt) AUDIATUR ET ALTERA PARS. Ett svar på Aftonbladets recension å skriften En återblick på dagens händelser mot aftoner jaf Biksdagen, m. m. Under förutsättning, att Aftonbladet är oberätti adt, och har olagligt förfarit, att namngifva såson örfattare någon annan, än den, som namngifver sis sjelf, får följande lända till svar å recensionen öfve: nyssnämnda skrift. När Jugnet i de allmänna angelågenheternas be handling synes stördt, så påkallas, efter mitt be grepp, i första rummet den nödvändigheten, att åte eröfra det, förutan hvilket åtminstone alla verklig och ärliga reformer äro omöjliga, ty de sanna refor mernas tid är ingen annan än lugnets; men denn: :(åter ernås vanligtvis endast på ett sätt, nermligen att genom ansträngningar, äfven å egen sida, sökt till en början att återställa jemnvigten i vågskålen :eller med andra ord, att träda med samma vaper inför en motståndare, med hvilka han tillförene gjor både beräknade och kraftiga anfall. Ack, visserli gen är och vore det bäst, om mildhet, saktmod och I eftergifvenhet kunna leda till det önskade målet, oct det finnes väl knappt någon menniska så lågsinnad :(att hon ej skulle föredraga dessa medel. Men on nu otaliga vittnen kunna intyga, att sådana kriste liga egenskaper förgäfves framburit sina offer, för gäfves användt sina bemödanden, att blidka, upplyst joch tillrättavisa en orolig och beslutsam motstånda re, då måste äfven den fridsammaste afsigt omgjor da sig med sådana vapen, som kunna gifva vigt oci trygghet åtminstone åt en underhandling i stridssät tet. Hon måste pröfva sin klingas egg, för att vise motståndaren, att han ej ensam får anfalla mec skarpslipad sabel. Hvarföre klandras då den udd a dem, som sjeifva gjort den till ett behof. Måtte de nu en gång sjelfve just af bruket af deras införds taktik finna värdet af en ädlare och mildare! Måtte de afsäga sig den sespotiska stränghet, hvilken de allraförst infört, såsom sin uteslutande rättighet at: påcka, häda och gyckla, och förhållanderna skola då af sig sjelfva återgå till dagens första nödvändighet, lugnet. Åtminstone skall författaren med glädje erbjuda och emottaga detta priliminär-vilkor; helst han i många afseenden icke står så aflägsen ifrån den sidan, hvars hårdhet och hån emot andra han nu med den yttersta ovilja förkastar. Kunna vi komma öfverens härom, så låtom oss härmed offentligen afsluta ett sådant preliminär-vilkor. Jag erbjuder det; och är nog ärlig för att icke dölja, at jag studerat mig in i mina motståndares krigssätt, för att strida för — frid, frid! Mina eeftergifliga politiska och sociala vilkor äro: Svenska ärlighetens och Svenska Konungens högsta inflytelse och helgd. Huruledes mina vederparter härutinnan gifvit besked för sig, må Gud i himmelen, samvetet inom dem och händelserna utaf och utom dem veta och vittna. Blott de sednare ligga inom menskliga omdömesrätten. Vi vilja icke gå tillbaka till detta osaliga och hemska minne, då Skildringarnes och Ställningars och Förhållandens författare gaf första signalen och i Morianen den sednaste till en förvirring inom idternas, historiens, anständighetens och den närvarande tidens område hos oss. Han måttade och måttar omisskänneligen sina hugg åt heliga och dyrbara föremål, och begagnar sitt snille att sprida galenskaper, oro, harm och hat, sin väldiga kraft, att utslunga den eldbrand, som ännu ryker hotande. Vi skynda ifrån detta sorgliga ämne, för att ej hänföras till en varmare känsla och dess uttryck. Det är nog, att kan äfven har sitt minne och sin dödsbädd. Vi vilja vända Oss till dagens närmaste fenomener. Hvarföre bäres hvarje förekommande olyckshändelse såsom j triumf omkring verlden af en viss fraktion? Hvarför tilltalas af samma personer, som dock i en olika riktving gifva initiativet, så hårdeligen de, som ville i stridens stund så rätt och ädelt erbjuda såsom försoningens och föreningens samlingspunkt minnet af Honom och Hans ärerika förtjenster, som fäderneslandet och menskligheten tacka för en evärdelig bragd till deras frälsning och fribet, som lidandet, armodet och nöden välsigrea för barmhertighetsverk ur egen kassa af mångdubbelt större summor, än dem, som omtvistas? Hvarför begagnar ej motsidan något tillfälle, att med fogiighetens ädla hållning träda inom de så ofta yrkade koncessionernas skrank, för att bevisa ordet med gerning, i stället för att pocka på en seger, som endast bör vinnas och blott kan blifva varaktig genom sannare, rättare och öfverlägsna åsigter? Hvarför talas ej moderationens ord i stället för det bittra eller hånande anfallets? Skall man under anblicken af sådana beteenden från denna sida gå armerad blott med hatten i hand, i hvad man kunde med den hafva att afgöra, blott gifva lena och afmåttade ord dit, derifrån man hörer endast bårda och banmande? Hvar och en döme! Jag vill ej omröra denna sidans yttrande inom deras rum, hvilkas bildningsgrad står egentligen blott på den ädla och sköna grunden af ett okonstladt menniskoförstånd , men desto djupare förvillas i partistridernas hänförelse, när de träda utom sin naturliga och imposanta värdighet. Men de förnämsta och inflytelserikaste, de öfverlägsnaste och insigtsrikaste hafva de vikit ett steg, en bårsmån ifrån den obevekliga. stränghet, med hvilken de yrka på sin seger, såsom en rätt, och andras eftergift såsom en skyldighet? Då tusendetals klaga med mig öfver et: hårdhetens och tillbakastötandets system, som hotar med upplösninger af ett samhälles grundvalar och införandet af en despotism i tankens och yttranderättens frihet, och förorsakar, att intet resultat, ingenting helt blifver af, hvad är då att klandra, om I