jicke hafva någonting deremot.
Rätteligen utdraget betygar
P. Björner,
Kancellist i Hederv. Bondeståndet
I (Insändt)
AUDIATUR ET ALTERA PARS.
Ett svar på Aftonbladets recension å skriften
En återblick på dagens händelser mot aftoner
jaf Biksdagen, m. m.
Under förutsättning, att Aftonbladet är oberätti
adt, och har olagligt förfarit, att namngifva såson
örfattare någon annan, än den, som namngifver sis
sjelf, får följande lända till svar å recensionen öfve:
nyssnämnda skrift.
När Jugnet i de allmänna angelågenheternas be
handling synes stördt, så påkallas, efter mitt be
grepp, i första rummet den nödvändigheten, att åte
eröfra det, förutan hvilket åtminstone alla verklig
och ärliga reformer äro omöjliga, ty de sanna refor
mernas tid är ingen annan än lugnets; men denn:
:(åter ernås vanligtvis endast på ett sätt, nermligen
att genom ansträngningar, äfven å egen sida, sökt
till en början att återställa jemnvigten i vågskålen
:eller med andra ord, att träda med samma vaper
inför en motståndare, med hvilka han tillförene gjor
både beräknade och kraftiga anfall. Ack, visserli
gen är och vore det bäst, om mildhet, saktmod och
I eftergifvenhet kunna leda till det önskade målet, oct
det finnes väl knappt någon menniska så lågsinnad
:(att hon ej skulle föredraga dessa medel. Men on
nu otaliga vittnen kunna intyga, att sådana kriste
liga egenskaper förgäfves framburit sina offer, för
gäfves användt sina bemödanden, att blidka, upplyst
joch tillrättavisa en orolig och beslutsam motstånda
re, då måste äfven den fridsammaste afsigt omgjor
da sig med sådana vapen, som kunna gifva vigt oci
trygghet åtminstone åt en underhandling i stridssät
tet. Hon måste pröfva sin klingas egg, för att vise
motståndaren, att han ej ensam får anfalla mec
skarpslipad sabel. Hvarföre klandras då den udd a
dem, som sjeifva gjort den till ett behof. Måtte de
nu en gång sjelfve just af bruket af deras införds
taktik finna värdet af en ädlare och mildare! Måtte
de afsäga sig den sespotiska stränghet, hvilken de
allraförst infört, såsom sin uteslutande rättighet at:
påcka, häda och gyckla, och förhållanderna skola då
af sig sjelfva återgå till dagens första nödvändighet,
lugnet. Åtminstone skall författaren med glädje er-
bjuda och emottaga detta priliminär-vilkor; helst
han i många afseenden icke står så aflägsen ifrån
den sidan, hvars hårdhet och hån emot andra han
nu med den yttersta ovilja förkastar. Kunna vi
komma öfverens härom, så låtom oss härmed of-
fentligen afsluta ett sådant preliminär-vilkor. Jag
erbjuder det; och är nog ärlig för att icke dölja, at
jag studerat mig in i mina motståndares krigssätt,
för att strida för — frid, frid!
Mina eeftergifliga politiska och sociala vilkor äro:
Svenska ärlighetens och Svenska Konungens högsta
inflytelse och helgd. Huruledes mina vederparter
härutinnan gifvit besked för sig, må Gud i himme-
len, samvetet inom dem och händelserna utaf och
utom dem veta och vittna. Blott de sednare ligga
inom menskliga omdömesrätten. Vi vilja icke gå
tillbaka till detta osaliga och hemska minne, då
Skildringarnes och Ställningars och Förhållandens
författare gaf första signalen och i Morianen den
sednaste till en förvirring inom idternas, historiens,
anständighetens och den närvarande tidens område
hos oss. Han måttade och måttar omisskänneligen
sina hugg åt heliga och dyrbara föremål, och begag-
nar sitt snille att sprida galenskaper, oro, harm och
hat, sin väldiga kraft, att utslunga den eldbrand,
som ännu ryker hotande. Vi skynda ifrån detta
sorgliga ämne, för att ej hänföras till en varmare
känsla och dess uttryck. Det är nog, att kan äfven
har sitt minne och sin dödsbädd. Vi vilja vända
Oss till dagens närmaste fenomener. Hvarföre bä-
res hvarje förekommande olyckshändelse såsom j
triumf omkring verlden af en viss fraktion? Hvarför
tilltalas af samma personer, som dock i en olika rikt-
ving gifva initiativet, så hårdeligen de, som ville i stri-
dens stund så rätt och ädelt erbjuda såsom försonin-
gens och föreningens samlingspunkt minnet af Honom
och Hans ärerika förtjenster, som fäderneslandet och
menskligheten tacka för en evärdelig bragd till de-
ras frälsning och fribet, som lidandet, armodet och
nöden välsigrea för barmhertighetsverk ur egen kassa
af mångdubbelt större summor, än dem, som om-
tvistas? Hvarför begagnar ej motsidan något till-
fälle, att med fogiighetens ädla hållning träda inom
de så ofta yrkade koncessionernas skrank, för att
bevisa ordet med gerning, i stället för att pocka på
en seger, som endast bör vinnas och blott kan blif-
va varaktig genom sannare, rättare och öfverlägsna
åsigter? Hvarför talas ej moderationens ord i stäl-
let för det bittra eller hånande anfallets? Skall man
under anblicken af sådana beteenden från denna si-
da gå armerad blott med hatten i hand, i hvad man
kunde med den hafva att afgöra, blott gifva lena
och afmåttade ord dit, derifrån man hörer endast
bårda och banmande? Hvar och en döme! Jag vill
ej omröra denna sidans yttrande inom deras rum,
hvilkas bildningsgrad står egentligen blott på den
ädla och sköna grunden af ett okonstladt mennisko-
förstånd , men desto djupare förvillas i partistrider-
nas hänförelse, när de träda utom sin naturliga och
imposanta värdighet. Men de förnämsta och infly-
telserikaste, de öfverlägsnaste och insigtsrikaste haf-
va de vikit ett steg, en bårsmån ifrån den obevek-
liga. stränghet, med hvilken de yrka på sin seger,
såsom en rätt, och andras eftergift såsom en skyl-
dighet? Då tusendetals klaga med mig öfver et:
hårdhetens och tillbakastötandets system, som hotar
med upplösninger af ett samhälles grundvalar och
införandet af en despotism i tankens och yttrande-
rättens frihet, och förorsakar, att intet resultat, in-
genting helt blifver af, hvad är då att klandra, om
I