het, och hans anletsdrag återtigo genast sitt förra lugn. aDet ges vissa till utseendet ringa befattningar, som äfven de förnämsta personer icke rodna för alt bestrida, sade Lady Mitliden med ea betydelsefull tonvigt. Damens anmärkning följdes af detta utrop, som Tom på en stund då och då förnyat: Slå i vin! Abbeen smålog, tog en butelj emellan sina aristokratiskt fina fingrar, och slog det glas fullt ända till brädden, som Tom räckte honom. Det franska vinet fortfor alt göra sin verkan. Tom började humanisera sig, och kände sig benägen att visa någon nedlåtenhet, och sade derföre, efter några ögonblicks tystnad, till främlingen: kDet vore icke rätt, herr Abbe, att låta er aptit längre dröja att få tillfredsställas; sätt er till bords, jag tillåter er det!V Härvid upphäflde Lady Mitliden ett ropafförvåning, och emedan vördnaden förbjöd henne att yttra den bedröfvelse hon kände öfver ett sådant förnärmande al etikettens lagar, tog hon det parti att gå ut, för att icke nödgas vara vitine till hvad hon ansåg för en skandal. Då de båda unga männen voro ensamme, sysselsatte Abben sig till en början icke med annat än alt stilla sin hunger; Men när det första behofvet var fylldt, syntes han med en viss tillfredsställelse betrakta den krigiska trof som intog medelpunkten af matsalens list. Toms drägt blef äfven föremål för hans uppmärksamma granskning. Samtalet började efter denna dubbla öfversgt, sålunda: A4bben. (betraktande Tom afsides) Det der är