het, och hans anletsdrag återtigo genast sitt för-
ra lugn.
aDet ges vissa till utseendet ringa befattningar,
som äfven de förnämsta personer icke rodna för
alt bestrida, sade Lady Mitliden med ea bety-
delsefull tonvigt.
Damens anmärkning följdes af detta utrop, som
Tom på en stund då och då förnyat: Slå i vin!
Abbeen smålog, tog en butelj emellan sina a-
ristokratiskt fina fingrar, och slog det glas fullt
ända till brädden, som Tom räckte honom.
Det franska vinet fortfor alt göra sin verkan.
Tom började humanisera sig, och kände sig be-
nägen att visa någon nedlåtenhet, och sade der-
före, efter några ögonblicks tystnad, till främ-
lingen:
kDet vore icke rätt, herr Abbe, att låta er
aptit längre dröja att få tillfredsställas; sätt er
till bords, jag tillåter er det!V
Härvid upphäflde Lady Mitliden ett ropafför-
våning, och emedan vördnaden förbjöd henne att
yttra den bedröfvelse hon kände öfver ett så-
dant förnärmande al etikettens lagar, tog hon det
parti att gå ut, för att icke nödgas vara vitine
till hvad hon ansåg för en skandal.
Då de båda unga männen voro ensamme, sys-
selsatte Abben sig till en början icke med an-
nat än alt stilla sin hunger; Men när det första
behofvet var fylldt, syntes han med en viss till-
fredsställelse betrakta den krigiska trof som in-
tog medelpunkten af matsalens list. Toms drägt
blef äfven föremål för hans uppmärksamma gransk-
ning. Samtalet började efter denna dubbla öf-
versgt, sålunda:
A4bben. (betraktande Tom afsides) Det der är