Tom. Vet ni då inte att Skottland icke har
någon egen armft, och att de, som der bära
vapen, äro införlifvade med Engelska armåeen?
Abben. Jag hör likväl ganska riktigt till Skott-
ska armeen, till den, som nu i hemlighet håller
på alt organiseras, och som endast väntar på ett
tecken för att höja sjelfständighetens baner. För-
står ni mig?
Tom. (efterlänkande) Aha, jo, Ni är en af
dem, som vill sätta den lagliga Konungen till-
baka på hans förfäders thron; med ett ord: ni
håller med Stuartarne?
Abben. Visserligen.
Tom (med artighet). Det är väl, min vän,
det är mycket bra, det gör er verkligen heder;
och när Skottska armeen är organiserad, hvad
grad tänker ni väl vinna i den? Tror ni er
blifva sergeant?
Abben (glädtigt). Ah, bättre än det!
Tom (som röjer mycken nedlåtenhet). Officer,
kanhända Löjtnant?
Abben. Ändå bättre!
Tom. För knäfveln, ni är ärelysten, unge
man! men är ni verkligen säker på er skick-
lighet? a
Abben. På min skicklighet? nej! men väl på
mitt mod och min goda vilja.
Tom. Det är ändå något. Ni vill således bli
Kapten, och det skall ni också,
Abben. Amndå bättre!
Här uppstod ett ögonblicks tystnad, Toms
anlete förmörkades och röjde allt mer och mer
misstroende; men snart återknöts samtalets tråd
sålunda: