visa sig på dess plats, är det likväl ieke hans mening att lemna den tom och nationen alldeles handfallen och rådlös för hvad den i så betänkliga omständigheter skall företaga sig. Grefven träder sjelf fram på den uppröjda tomten och ställer dit sitt eget representationsför-. slag, detsamma som han förut framställt i tal och tryck, men hvartill ingen velat lyssna vid någon föregående Riksdag, och som äfven vid denna rönt det missödet att icke blifva återupptaget af någon närvarande representant, och alltså att icke ännu hafva kommit under diskussion. Inblandadt i den diskussion, som förestår, skulle det likväl blott föröka det kaos af oförenliga meningar, som ingen kombinationsförmåga mäktat sammanjemka; och det är, efter! hvad vi redan erinrat, så mycket mera egnadt att stegra förvirringen, som det har så många beröringspunkter med det sammanjemkningsförsök, hvilket skall diskuteras, och det oaktadt i väsendtliga delar skiljer sig så bjert derifrån. Bredvid den farhåga, som Grefve Björnstjerna yttrat för följderna af ett längre dröjsmål med representations-reformen, kan han dock omöjligen hafva hyst den afsigten, att genom sin skrift kasta ett nytt hinder i vägen för frågans slutberedning vid innevarande Riksdag. Viäro derföre öfvertygade, att om han sjelt vore här, och insåge förhållandet, så skulle han vara den förste att offra hvad vi ville kalla den auktorliga fåfängan åt fäderneslandets välstånd. Men han är ej här; och de, som här tagit hans skrift under sitt patronage, tänka visst icke på en dylik försakelse; ehuru de sannolikt tänka ännu mindre på genomdrifvandet af Grefvens ideer, ifall dessa också nu kunde genomdrifvas. Hindret, oredan, som genom boken möjligen kunna tillställas, det är för dem det vigtiga. Till förekommande af dylika missbruk, blir det alltså nödvändigt att representations-förbättringens vänner alldeles icke fästa sig vid de tillämpningar, som man för ögonblicket kunde vilja göra af Grefve Björnstjernas förslag; emedan hvarje afseende derpå nu måste aflägsna oss från det efter Lördagens beslut i Riksstånden ändock nog problematiska hufvudresultatet , som för tillfället är att en representationsförändring ändtligen måtte kunna förberedas, till afgörande på nästa Riksdag. Går hufvudändamålet förloradt, så är det högst öfverflödigt att tvista om bifrågorna. Litet lönar det mödan att jaga efter förbättringar i formen, äfven de förträffligaste, om sjelfva väsendet under tiden lurendrejas undan. Det gifves imedlertid i Grefve Björnstjernas förslag en formförbättring, som lätt skulle kunna begagnas till diskussionens förande på sidan om målet; emedan den verkligen är förledande. Men den är tillika af så obestridligt värde, att den ofelbart skall göra sig gällande framdeles, och innan kort, sedan den nu en gång blifvit känd. Denna formförbättring är det från England lånade och der bepröfvade sättet för allmänna och ändå omedelbara representantval, eller utan elektorer; men likväl utan svårigheter, utan oreda eller tumult, och utan förökning af kostnaden. Dock, som sagdt är, det blir tid att tänka derpå framdeles, sedan man först har afgjort, att några allmänna val verkligen komma i fråga. Allt det bruk, som man för närvarande kan göra af uppgiften, är det negativa att undanrödja ett af inkaster emot de allmänna valen, nemligen det att de af en större mängd valberättigade icke låta verkställa sig utan elektorer. Detta inkast är afvisadt för alltid genom Grefve Björnstjernas uppgift om det högst enkla och lyckliga sätt, hvarpå problemet blifvit löst i England; men det är nog att hafva lösningssättet i minne, till dess att man först försåkrat sig om föremålet för dess tillämpning. De öfriga förbättringar, som skulle kunna härledas från Grefve Björnstjernas förslag, äro mindre maktpåliggande, och således icke af natur att afleda uppmärksamheten från hufvudfrågan. Deremot torde man icke underlåta att åberopa Grefve Björnstjernas omsorgsfulla försvar för ett tvåkammarsystem med karaktersskilda kamrar, till en del beroende på sjelfskrifvenhet, till en del på utnämning från styrelsens sida. Det skulle i det hela blott blifva en lämplig inledning till ett Pairie, hvars grundläggning Grefven serskildt förordar, såsom systemets fulländning. Den granskning, som redan förut blifvit anställd af hans skäl för pairväsendet, är imedlertid så pass afgörande, att hvad vi i dag anse oss böra tillägga, blir allenast en obetydlig efterskörd. Det är redan ådagalagdt, dels i Aftonbladet, dels i Dagligt Allehanda, att det stöd, som Grefve Björnstjerna trott sig finna i tidens andav för en återgång till pairiet, beror på en fullkomlig sjelfförvillelse. Det har likaledes visat sig, att Iden lysande skildring, som Hr Gr. gör af EngelI ska adelns uppfostran för lagstiftarekallet, och hvilken han framställer som ett bevis på pairiets oumbärlighet, lider af ett radikalt grundfel, för att utgöra bevis; den är nemligen icke sann, fastän på god tro reproducerad af Grefve Björnstjerna efter Tory-partiets skriftställare, hvilka, som bekant är, sällan äro förlägna om facia till bevis för sina satser, men rätt ofta om plats för dessa facta i universum, när någon har den envisheten att fordra bestämda uppgifter äfven i det hänseeadet. — Grefve Björnstjernas försvar för majorater och fideikommisser, i grund af Engelska lagstiftningens förmenta likhet med