visa sig på dess plats, är det likväl ieke hans
mening att lemna den tom och nationen allde-
les handfallen och rådlös för hvad den i så
betänkliga omständigheter skall företaga sig.
Grefven träder sjelf fram på den uppröjda tom-
ten och ställer dit sitt eget representationsför-.
slag, detsamma som han förut framställt i tal
och tryck, men hvartill ingen velat lyssna vid
någon föregående Riksdag, och som äfven vid
denna rönt det missödet att icke blifva åter-
upptaget af någon närvarande representant, och
alltså att icke ännu hafva kommit under dis-
kussion. Inblandadt i den diskussion, som före-
står, skulle det likväl blott föröka det kaos af
oförenliga meningar, som ingen kombinationsför-
måga mäktat sammanjemka; och det är, efter!
hvad vi redan erinrat, så mycket mera egnadt
att stegra förvirringen, som det har så många
beröringspunkter med det sammanjemkningsför-
sök, hvilket skall diskuteras, och det oaktadt i
väsendtliga delar skiljer sig så bjert derifrån.
Bredvid den farhåga, som Grefve Björnstjerna
yttrat för följderna af ett längre dröjsmål med
representations-reformen, kan han dock omöjli-
gen hafva hyst den afsigten, att genom sin skrift
kasta ett nytt hinder i vägen för frågans slut-
beredning vid innevarande Riksdag. Viäro der-
före öfvertygade, att om han sjelt vore här, och
insåge förhållandet, så skulle han vara den för-
ste att offra hvad vi ville kalla den auktorliga
fåfängan åt fäderneslandets välstånd. Men han
är ej här; och de, som här tagit hans skrift un-
der sitt patronage, tänka visst icke på en dylik
försakelse; ehuru de sannolikt tänka ännu mindre
på genomdrifvandet af Grefvens ideer, ifall dessa
också nu kunde genomdrifvas. Hindret, oredan,
som genom boken möjligen kunna tillställas, det
är för dem det vigtiga. Till förekommande af
dylika missbruk, blir det alltså nödvändigt att
representations-förbättringens vänner alldeles ic-
ke fästa sig vid de tillämpningar, som man för
ögonblicket kunde vilja göra af Grefve Björn-
stjernas förslag; emedan hvarje afseende derpå
nu måste aflägsna oss från det efter Lördagens
beslut i Riksstånden ändock nog problematiska
hufvudresultatet , som för tillfället är att en
representationsförändring ändtligen måtte kunna
förberedas, till afgörande på nästa Riksdag. Går
hufvudändamålet förloradt, så är det högst öf-
verflödigt att tvista om bifrågorna. Litet lönar
det mödan att jaga efter förbättringar i formen,
äfven de förträffligaste, om sjelfva väsendet un-
der tiden lurendrejas undan. Det gifves imed-
lertid i Grefve Björnstjernas förslag en formför-
bättring, som lätt skulle kunna begagnas till dis-
kussionens förande på sidan om målet; emedan
den verkligen är förledande. Men den är til-
lika af så obestridligt värde, att den ofelbart
skall göra sig gällande framdeles, och innan kort,
sedan den nu en gång blifvit känd. Denna
formförbättring är det från England lånade och
der bepröfvade sättet för allmänna och ändå o-
medelbara representantval, eller utan elektorer;
men likväl utan svårigheter, utan oreda eller tu-
mult, och utan förökning af kostnaden. Dock,
som sagdt är, det blir tid att tänka derpå framdeles,
sedan man först har afgjort, att några allmänna
val verkligen komma i fråga. Allt det bruk,
som man för närvarande kan göra af uppgiften,
är det negativa att undanrödja ett af inkaster
emot de allmänna valen, nemligen det att de af
en större mängd valberättigade icke låta verk-
ställa sig utan elektorer. Detta inkast är afvi-
sadt för alltid genom Grefve Björnstjernas upp-
gift om det högst enkla och lyckliga sätt, hvar-
på problemet blifvit löst i England; men det är
nog att hafva lösningssättet i minne, till dess
att man först försåkrat sig om föremålet för dess
tillämpning.
De öfriga förbättringar, som skulle kunna här-
ledas från Grefve Björnstjernas förslag, äro min-
dre maktpåliggande, och således icke af natur
att afleda uppmärksamheten från hufvudfrågan.
Deremot torde man icke underlåta att åbero-
pa Grefve Björnstjernas omsorgsfulla försvar för
ett tvåkammarsystem med karaktersskilda kam-
rar, till en del beroende på sjelfskrifvenhet, till
en del på utnämning från styrelsens sida. Det
skulle i det hela blott blifva en lämplig inled-
ning till ett Pairie, hvars grundläggning Grefven
serskildt förordar, såsom systemets fulländning.
Den granskning, som redan förut blifvit anställd
af hans skäl för pairväsendet, är imedlertid så
pass afgörande, att hvad vi i dag anse oss böra
tillägga, blir allenast en obetydlig efterskörd.
Det är redan ådagalagdt, dels i Aftonbladet, dels
i Dagligt Allehanda, att det stöd, som Grefve
Björnstjerna trott sig finna i tidens andav för
en återgång till pairiet, beror på en fullkomlig
sjelfförvillelse. Det har likaledes visat sig, att
Iden lysande skildring, som Hr Gr. gör af Engel-
I ska adelns uppfostran för lagstiftarekallet, och hvil-
ken han framställer som ett bevis på pairiets
oumbärlighet, lider af ett radikalt grundfel, för att
utgöra bevis; den är nemligen icke sann, fastän
på god tro reproducerad af Grefve Björnstjer-
na efter Tory-partiets skriftställare, hvilka, som
bekant är, sällan äro förlägna om facia till
bevis för sina satser, men rätt ofta om plats
för dessa facta i universum, när någon har den
envisheten att fordra bestämda uppgifter äfven
i det hänseeadet. — Grefve Björnstjernas för-
svar för majorater och fideikommisser, i grund
af Engelska lagstiftningens förmenta likhet med