FEV SS rr WW ERS Ka
REPRESENTATIONSFRÅGAN.
Grefve Björnstjernas förut omnämda cTankar
i Representationsfrågan var verkligen en skrift,
som måste väcka uppmärksamhet och i många
hänseenden förtjenar den. Men den var icke
mindre egnad att väcka förvirring, derigenom
att den å ena sidan hyllade de grundsatser, som
gjort sig gällande inom KonstitutionsUtskottet
och hos Bondeståndet, under det att den, å an-
dra sidan, och i afseende på vilkoren för re-
presentationsförändringens verkställighet, stod i
en så skarp motsats emot dessa grundsatser, att
någonting för deras syftning mera omstörtande
icke blifvit föreslaget vid hela riksmötet, äfven
från det gamla systemets aldramest devyouerade
stridsmän.
Uppmärksamhet påkallade Grefve Björnstjernas
skrift framför allt genom det slags auktoritet,
som författaren förvärfvat på en lång riksdags-
mannabana och genom hans derunder ådagalag-
da nit för en representationsförändring. Förfat-
taren har icke heller underlåtit att taga dessa
rekommendationsgrunder i anspråk. Han erin-
rar sjelf, att han vid 41823 års riksdag väckt frå-
ga om en representationsförändring: att det var
han, som, allena bland Konungens rådgifvare,
yrkat en sådan reform: att han bivistat alla vå-
ra riksdagar sedan 4809, den närvarande ensamt
undantagen: och slutligen att han, under de tolf
år han varit i England och följt dess parlamen-
tariska förhandlingar, kommit till den öfverty-
gelsen, att aSverige går förloradt som sjelfstän-
adig stat, om det fortfar ännu i några decennier
aumed dess nuvarande representationsform, och
aqvarhåller de harmliga och pedantiska lindor,
k hvilka 1809 års grundlagsskrifvare på ett så
colyckligt sätt invecklat hela vårt statsskick.n
Det vore mer än besynnerligt, det vore eför-
låtligt, om uppmärksamma läsare skulle saknas
för hvad som skrifves om representationsfrågan
af en man i denna sambhällsställning, med den-
na mångsidiga och mångåriga erfarenhet, med
ett så ofta uttryckt nit för representationsförän-
dringen och en så öppet uttalad öfvertygelse om
nödvändigheten af densamma, såsom vilkor för
ingenting mindre än fortfarandet af Sveriges ur-
gamla oberoende bland Europas stater. Grefve
BJÖRSTJERNAS bok har också icke saknat läsare;
det gifves sannolikt ingen Representant och få
andra för fäderneslandet interesserade medbor-
gare, som icke studerat den noggrannt. Repre-
sentationsreformens vänner hafva deri utan tvif-
vel med lika tillfredsställelse, som dess fiender
med obehag, funnit författaren formligen uttryc-
ka sin erkänsla åt KonstitutionsUtskottet för
averkliga förtjenster, för hvilka hvarje rättsin-
unig merborgare bör vara Ulskottet tacksamp,
och såsom sådana har Grefven punktvis uppräk-
nat 4:o adet allvar, hvarmed Utskottet upptagit
aden vigtiga frågan; 2:0 frånträdandet af stånds-
dfördelningen och stånds-valen, en grundval, på
ahvilken, enligt Förl:s öfvertygelse, intet ända-
amålsenligt, intet lifgifvande, intet uppfriskande
celler mot lidens anda svarande, möjligen kan
dbyggas mera; 3:0 utarbetandet af en vallag,
ahvilken, (märkligt nog för ett konstitutionelt
aland) alldeles saknas i vår nuvarande grund-
dag) och 4:o aförslaget till upphäfvande af
) Hvartill Grefven sjelf, ganska rigtigt, räknar
den straxt i följande punkten af honom om-
förmälda Riksdagsordningen, hvars 43, 44, 45,
16, 17, 18, och 49 SS likväl innehålla en nu
gällande vallag. Månne det kunnat vara all-
deles onyttigt för en författare med så högt
uttalade anspråk på sakkännedom och tillför-
litlighet, som Grefve Björnstjerna, om han ha-
de genomögnat dessa grundlagsparagrafer in-
nan han afsade det ofvanstående kategoriska
domslutet öfver bristen på all vallag i nuva-
rande Grundlag?... Vi få längre fram an-
ledning att lemna några flera anmärkninga
af samma art.