FEV SS rr WW ERS Ka REPRESENTATIONSFRÅGAN. Grefve Björnstjernas förut omnämda cTankar i Representationsfrågan var verkligen en skrift, som måste väcka uppmärksamhet och i många hänseenden förtjenar den. Men den var icke mindre egnad att väcka förvirring, derigenom att den å ena sidan hyllade de grundsatser, som gjort sig gällande inom KonstitutionsUtskottet och hos Bondeståndet, under det att den, å andra sidan, och i afseende på vilkoren för representationsförändringens verkställighet, stod i en så skarp motsats emot dessa grundsatser, att någonting för deras syftning mera omstörtande icke blifvit föreslaget vid hela riksmötet, äfven från det gamla systemets aldramest devyouerade stridsmän. Uppmärksamhet påkallade Grefve Björnstjernas skrift framför allt genom det slags auktoritet, som författaren förvärfvat på en lång riksdagsmannabana och genom hans derunder ådagalagda nit för en representationsförändring. Författaren har icke heller underlåtit att taga dessa rekommendationsgrunder i anspråk. Han erinrar sjelf, att han vid 41823 års riksdag väckt fråga om en representationsförändring: att det var han, som, allena bland Konungens rådgifvare, yrkat en sådan reform: att han bivistat alla våra riksdagar sedan 4809, den närvarande ensamt undantagen: och slutligen att han, under de tolf år han varit i England och följt dess parlamentariska förhandlingar, kommit till den öfvertygelsen, att aSverige går förloradt som sjelfstänadig stat, om det fortfar ännu i några decennier aumed dess nuvarande representationsform, och aqvarhåller de harmliga och pedantiska lindor, k hvilka 1809 års grundlagsskrifvare på ett så colyckligt sätt invecklat hela vårt statsskick.n Det vore mer än besynnerligt, det vore eförlåtligt, om uppmärksamma läsare skulle saknas för hvad som skrifves om representationsfrågan af en man i denna sambhällsställning, med denna mångsidiga och mångåriga erfarenhet, med ett så ofta uttryckt nit för representationsförändringen och en så öppet uttalad öfvertygelse om nödvändigheten af densamma, såsom vilkor för ingenting mindre än fortfarandet af Sveriges urgamla oberoende bland Europas stater. Grefve BJÖRSTJERNAS bok har också icke saknat läsare; det gifves sannolikt ingen Representant och få andra för fäderneslandet interesserade medborgare, som icke studerat den noggrannt. Representationsreformens vänner hafva deri utan tvifvel med lika tillfredsställelse, som dess fiender med obehag, funnit författaren formligen uttrycka sin erkänsla åt KonstitutionsUtskottet för averkliga förtjenster, för hvilka hvarje rättsinunig merborgare bör vara Ulskottet tacksamp, och såsom sådana har Grefven punktvis uppräknat 4:o adet allvar, hvarmed Utskottet upptagit aden vigtiga frågan; 2:0 frånträdandet af ståndsdfördelningen och stånds-valen, en grundval, på ahvilken, enligt Förl:s öfvertygelse, intet ändaamålsenligt, intet lifgifvande, intet uppfriskande celler mot lidens anda svarande, möjligen kan dbyggas mera; 3:0 utarbetandet af en vallag, ahvilken, (märkligt nog för ett konstitutionelt aland) alldeles saknas i vår nuvarande grunddag) och 4:o aförslaget till upphäfvande af ) Hvartill Grefven sjelf, ganska rigtigt, räknar den straxt i följande punkten af honom omförmälda Riksdagsordningen, hvars 43, 44, 45, 16, 17, 18, och 49 SS likväl innehålla en nu gällande vallag. Månne det kunnat vara alldeles onyttigt för en författare med så högt uttalade anspråk på sakkännedom och tillförlitlighet, som Grefve Björnstjerna, om han hade genomögnat dessa grundlagsparagrafer innan han afsade det ofvanstående kategoriska domslutet öfver bristen på all vallag i nuvarande Grundlag?... Vi få längre fram anledning att lemna några flera anmärkninga af samma art.