framställde åtskilliga skäl, hvarföre de ville hafva betänkandet i klump afslaget. Friherre Leyonhufvud (Presidenten) upptog och vederlade dessa skäl ganska kraftigt. Kammarjunkaren Liljenstolpe instämde med Friherre Ludvig Boye i dess förkastelsedom öfver Utskottets opus. Herr L. Hjerta sökte upptaga de serskilda Talarnes argumenter emet riktningen af KonstitutionsUtskottets betänkande, serdeles Hrr Lagerbjelms, Rosenblads, Lefrens, Friherre Boves och Hr von Hartmansdorffs, hvilket åter gaf Hr Lefren anledning till en skarp kritik på Hr Hjertas anförande, serdeles med afseende på allmogens förhållande till statens historiska lif. — Utgången af representationsfrågan hos Presteståndet i Lördags afton blef sådan, som vi i den korta redogörelsen i den dagens blad för förmiddagens diskussion antydde såsom sannolik, nemligen: att KonstitutionsUtskottets betänkande AM 83 afslogs. Detta resultat vanns af den Biskopliga sidan genom votering, som utföll med 35 röster emot 16, hvilka sednare yrkade återremiss. Professor Getjer var den ende Talare, som egentligen försvarade KonstitutionsUtskottets förslag, och han gjorde det i ett tal, som säkerligen i en för nyttiga reformer mera disponerad församling än majoriteten af det Högvördiga Ståndet, ej skulle förfelat sin verkan på öfvertygelserne. Nu hade det i hufvudsaken ingen annan effekt, än att bära ett förnyadt vittnesbörd om den frejdade Talarens fosterländska sinne och djupa blick i vår historia. Han började med att uttrycka sin farhåga, att man skulle söka vända formfrågan derhän, att hufvudsaken blefve undanskjuten. Talaren hade ingalunda yrkat valrättens utsträckning för att bryta sönder representationsfrågan. Han lemnade åt andra att begagna detta vapen. Att nu afslå betänkandet ansåg han otillbörligt. TYvenne vigtiga principer, som ivnefattades i det förevarande betänkandet, nermligen den af allmänna val och representalionens fördelning på tvenne kamrar hade redan i grundlagsenlig väg genom omröstning i Förstärkt KonstitutionsUtskott blifvit Rikets Ständers beslut, och måste således hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag. Om sjelfva saken hade Talaren föga att tillägga till hvad han förut vid andra tillfällen derom yttrat. Han hade vågat återföra representationsrätten till personligheten, såsom den enda rälta grunden. Sedan denna grund vore antagen, kunde man medgilva modifikationer, hvilket äfven vore Talarens mening att göra. Oaktadt all den radikalism, man förebrått honom i denna fråga, så trodde han dock på en monarkisk framtid för Sverige. Han stödde denna tro på familjens vexande vigt, hvilken allt mer och mer i samhällsförhållanderne visade sig såsom räddande. Han trodde på en konungamakt. till sin styrka grundad på folkets rätt och som icke beböfde stöd af kaster och privilegier. Af vår historia hade Talaren trott sig finna dessa stöd hafva varit mera skadliga än gagneliga för konungamakten. Han behöfde ej återkalla i Ståndets minne alla de brytningar, som Sveriges representation, så organiserad som den nu är, åsett, tillåtit och beferdrat. Förhållandet vore, att Sveriges närvarande styrelse bestod i Ständernas styrelse under Riksdagarne och Konungens deremellan. Detta ginge till en brytning, om ej reform mellankomme. Det största factum i Skandinavisk historia i nyare tider vore Sveriges och Norriges förening under en spira. Det återstod nu att gifva fullständighet åt detta factum, derigenom att de båda folkens institutioner närmades hvarandra. Detta skulle icke hafva till följd någon amalgamation, utan ett fosterbrödralag för upprätthållande af Nordens frihet. (Slutet följer.) — Vi redogjorde i Lördags som hastigast för utgången af diskussionen i Borgareståndet öfver Konst.Utsk. memorial M 85. Utom de då nämnde talarne, yttrade sig till bifall för betänkandet Hr IWFestlinger, uti ett skriftligt anförande, och Hr Ekholm, som upptog till besvarande åtskilliga insinuationer, som blifvit framställda emot Förstärkta KonstitutionsUtskottet, och förenade sig med Hr Schartau i de anmärkningar han gjort mot åtskilliga S. och ville utsträcka dessa ännu längre; men i händelse något hinder skulle möta inom Ståndet för dessa förändringar, ansåg han sig böra rösta för bifall af betänkandet. Med honom instämde Hr Berglund. Hr Lagergren vidrörde först representationsfrågans behandling då den första gången var före i ståndet, samt fann det vara ett eget öde som rådt öfver denna fråga, då, oaktadt den stora pluraliteten som varit emot Utskottets första förslag inom de 3:ne stånden, detta likväl segråt vid omröstningen i Förstärkt Utskott; nu protesterade han emot denna utgång, och förklaraBORTRE TO I RS RA NA RR EO ARNE SE SE SD SL a TA 5 a