tegat och visat förlägenhet. Då Östberg förnyade
sin fråga, hade han, efter något eftersinnande syva-
rat nej, och uppgifvit att han af Märtha och hen-
nes gamla faster hört beskrifvas huru Pehr Olofs-
son varit klädd.
Detta erkände Pehr Nilsson, men icke att han vi-
jsat någon förlägenhet.
Bonden P:r Salomonsson: Åt honom hade Mi-
,chaöl Nilsson ea dag under skallgången yttrat, att
han undrade på hvad räkning Per Nilsson och Wäst
sins emellan hade, eftersom han fick allting till
skänks af Wäst.
Barnhusgossen August Hilleqren: En natt efter
skallgången och efter det grannarne sökt få Wäst
och Märtha att erkänna horsbrottet, och att de or-
sakat Per Olofssons bortkomst, hade Wäst varit så
orolig och ängslig, att han ej kunnat sofva, utan
hela natten gått och beklagat sig huru olycklig han
var. Tvenne dagar före Per Nilssons afresa från
orten, i slutet af Januari sisti. år, hade Per Nilssor
vid middagstiden kommit till Per Olofssons gård.
Märtha hade derpå åtföljt honom till fähuset. Då
de der dröjt länge, hade Hillegren gått dit och sett
jsamt hört dem der i tysthet samtala med hvarandra,
deraf Hillegren likväl ej kunnat uppfatta annat än att
Märtha i hög ton yttrat de orden: ja, det är ej så
godt att vara Märhtav, dervid hon menat sig sjelf.
Per Nilsson hade derpå svarat: ja, det är ej så godt
jatt vara Per Nilsson,. Hillegren hade derpå aflägs-
nat sig. Afven Märtba och Per Nilsson kommo ut
och gingo in i stugan, der Hillegren sett Per Nils-
Ison gå fram och tillbaka på golfvet och stundom
ställa sig i fönstret och storgråta, likväl utan att sä-
ga något. Derefter hade Per Nilsson gått sin väg.
Hillegren erinrade sig, att Per Olofsson 1838 vid ett
tillfälle varit i ordvexling med Märtha och Wiäst,
och tillsagt dem att de hade ett olofligt umgänge
med hvarandra, hvartill de likväl nekat. Vid det
Per Olofsson gick ut, hade han yttrat, att han satte
sin hals i vad på att ban innan kort skulle ifrån
dem.
Per Nilsson förklarade med anledning häraf, att
hans sorg vid nyssberörde tillfälle härledt sig af hans
samtal med Märtha om bans fattigdom. Han förne-
kade att samtalet angålt något annat.
Märtha åter försäkrade, att om Per Nilssons fat-
tigdom då ej varit fråga, utan hade hon velat af Per
Nilsson bestämdt veta, om hennes man var mördad,
dertill han svarat, att det ej henne angick och att
hon var lika tokig som Wäst,. Per Nilsson vid-
gat honom derom, men
gick slutligen, att Märiha frå
lertill hade han svarat, att han ej kände det, och
gifvit för henne tillkänna sin stora förtrytelse öfver
en sådan fråga.
Tor rparehu strun Ingrid Ersdotter: Hon hade en
dag, efter skallg agens slut i November 1839, omta-
lat, att hon hört af andra, det de trodde, att Per
Olofsson gått ner och på så sätt omkommit. Mi-
chaöl Nilsson hade vid detta tillfälle varit i vittnets
hus, och vid vittnets berättelse slagit i bordet och
I:ne gånger svurit på, att Per Olofsson fanns på
landet och ej i Storöfsjönn.
I Micheöl nekade icke dertill, men sade att det kom-
Imit sig deraf, att han visste, det någon båt icke
funnits i sjön, ech ansåg tillika för en omöjlighet
latt Per Olofsson gått i sjön och dränkt sig. Någon
lannan förklaring kunde han ej gifva.
Torparen Jon Nilsson: Måndagen den 4 Novem-
ber hade han besökt Per Nilsson, som då varit bor-
ta, men efter en stund i mörkningen hemkommit,
något blek i ansigtet. Då Michaöl Nilsson vid Jul-
tiden 4839 besökt vittnet, hade vittnet frågat Mi-
chaöl, om de vid skallgången ej kommit att söka
honom i Flecksjön, emedan vittnet kände att Per
Olofsson deromkring brukade hafva fogelgiller. Mi-
chaöl hade då förbannat sig på, att Per Olofsson ej
låg i sjön, hvarmed samtalet slutats.
Detta yttrande förklarade Michaöl så, att han var
förvissad att Per Olofsson icke fanns i sjön, emedan
den varit tillfrusen före Per Olofssons bortgång,
hvilket Michaöl slutat deraf, att han 14 dagar der-
efter kommit att gå omkring sjön till sina fäbodar,
utan att finna någon öppning derpå.
Hustru Helena Nilsdotter hade hört Per Olofsson
en tid, före sin bortgång, yttra, att han för sin hu-
strus oordentiighet och slösaktighet icke kunde länge
lefva, likväl bad han derjemte till Gud, att få be-
hålla sitt förstånd, då han med tålamod ville draga
sitt kors.
Såsom anledning till misstanka emot Per Nilssons
broder Michaöl, att, efter gerningen, hafva fått kun-
skap derom och hjelpt brodren att gömma den döda
kroppen, förekommer äfven, utom hans ofvanberörde
yttranden, att bröderne varit borta Lördagen den 9
och Söndagen den 40 Nov., efter Per Olofssons bort-
gång, utan att de kunnat göra redo för, hvarest de
då varit, bestämdare än att de vistats i granngår-
darne, men icke kunnat uppgifva något ställe eller
namngifva någon person de då träffat; äfvensom att
Michaöl Nilsson åt barnhusgossen Hillegren, under
fortgången af ransakningen, yttrat fruktan att blifva
gripen och i häkte inmanad, och derföre tänkte
gå i författning om bortarrenderande af sin torp-
lägenhet.
Genom Utslag den 44 sistl. Augusti, Iemnades sa-
ken af HäradsRätten, i hvad den rörde Mirtha Cajsa,
Jonas Wäst och Per Nilsson, åt framtiden, då den
kunde uppenbar varda. Michaöl Nilsson frikändes.
För horsbrottet dömdes Märtha och Wäst till böter
och enskild skrift.
HofRätten deremot förklarade, genom Utslag den
18 sistl. November, att Wäist, Märtha Cajsa, Per
Nilsson och Michaöl Nilsson icke kunde fällas åt sa-
ken, eller för delaktighet deruti, emedan Per Olofs:
sons döda kropp icke kommit till rätta, och således!
icke med laglig visshet vore utrönt, om Per Olofs-
son verkligen omkommit och i sådan händelse på.
hvad sätt. Märtha Cajsa och Wäst dömdes att för!
horsbrottet böta, Märtha 80 Daler silfvermynt, med
26 Rdr 32 sk., och Wäst 40 Daler siifvermynt, med
43 Rdr 46 sk., eller, i brist af tillgång, undergå,
Märtha 20 och Wäst 42 dagars fängelse vid vatten
och bröd, enskild skrift, m. m.
UKN
— Kongl. Maj:t har den 4 sistlidne Mars fast-
ställt Svea Hofrätts utslag angiende Lappmannen
Jan Nilsson Nirpi, dömd för mord å Lappen Michael
EC astaf Hanrikezsan fIse Aftanhladet Nr 44) att hals-