tog sig att, till lindring i mitt besvär, sjelf debite-
ra denna ränta efteråt, sedan uppbördsboken biifvit
beordrad, endast han innan debetssedlarnes utsän-
dande finge dem om hand, för att såmedelst kom-
pletteras. I den brådska, hvari jag var stadd, med
de efter min företrädare efterliggande dryga göro-
målens undanrödjande, hann jsg ej ezna behörig
uppmärksamhet på det abnorma och oriktiga der-
uti, att debetsedlar af mig underskrifne och för
hvilka jag stod ensam i ansvar, upptogo andra, än
af mig uträknade och kände utskylder, hvarföre jag,
i förlitande till Kronofogdens integritet, icke gjorde
några remonstratioaer ijämnet förr, än Tit. Borgman
blifvit tillförordnad efterträdare, och ett år, fortsatt
den gamla methoden.
Som det likväl gjordes svårighet vid att åter-
ställa de ackapparerade tiondelängderna, men jag i
det längsia ville undvika, att för deras reklameran-
de göra väsen, sökte jag ibland äldre handlingar
efier och påfann jemväl koncepterna eller origina-
lerna till desamma, hvarefier jag averterade Borg-
man, att jag framgent icke påräknade hans biträde
vid debiteringen a? tionden, utan, enligt mitt ålig-
gande, ämnade sjelf derom besörja. -—— Värt afial
bief då, att hvad som på denna debitering kunde
komma att öfverskjutas — af oss skulle delas.
Huru väl jag beböfde någon tillökning i mina in-
komster, sedan jag, förenad med en maka, rik en-
dast på dygder, börjat i ymnigt mått röna den
Herrans välsignelse, som uppenbarar sig i en talrik
afkomma, det torde hvar och en inse och erkänna,
som har någon kännedom om Häradsskrifvare-indel-
ningen i Bergslags-fögderiet med thy åtvröljande bo-
ställe, när det vidare tages i betraktande, att jag
kom till tjensten skuldsatt, (såsom ifrån mitt ader-
tonde år, utan understöd lemnad åt mig sjelf); att
jag — dertill af förman och omständigheter öfver-
talad — åt min företrädares sterbhus cederade nä-
ra nog all usröter ersätlning, ehuru bostället var
så ned att jag mäste totalt uppbygga det: au
jag i arf efter min saliga fader, nödgades vidkän-
nas dryga kautioner; att jag i mitt tarfliga hus må-
ste inri:mi fristad åt en elycklig vorden nära
anhörig 0. vy. — då hoppas jeg, att åtminstone
ingen sunna frånkänna mig behofvens och
frestelsens : 38. Den ursägtar mig icke. Jag
hade bor dv veta försaka allt förr än min pligt; men
gZ förunnas af hvar och
a någon föreställning om
ned en kär talrik omgif-
rofvens och bekymrens gna-
n förbättrades icke med
förökades, växte till och
d jag, med min oförlik-
vår hushållning på så
1, och inskränka oss till det
lock icke bjelpa. Nöden och
s jr mina ögon; ingen vån
a, g0m sparfven ifrån axet, gå ifrån allt-
sammens och ta till tiggarstafven. Huru innerligt
jag än bad till Gud om hjelp och om styrka och
bistånd i den hårda striden, föll jag dock till slut
— ett offer för frestelsen. Jag hade nemligen, år
för år erfarit, huruledes uppbördsboken, hvarken vid
dess första företeende på Landskontoret i ringaste
mån granskades, eller sedermera vid summariska
redovisningen, eller någonsin, såsom verifikation
påfordrades. Af slik flerårig erfarenhet insöfd i en
olycklig säkerhet, örleddes jag — efter samråd
med Borgman om sättet m. m — att efter hand,
dels påföra de skattskyldige mer, än de borde er-
lägga, dels att i räkenskapen utesiuta hvad kronan
bordt tillkomma. Huru ofoget bedrefs är förut
mundtligen uppgifvet och kommer väl att vid en
blifvande utredning närmare visa sig.
När jag reflekterar öfver mitt rysliga öde, kan jag
ej undgå att näst min egen brottsliga svaghet att
ej ba kurnat stå emot behofyets och frestelsens för-
enade tyngd, som låg så grymt öfser mig, såsom
de primära orsakerne dertill anklaga tvenne om-
ständigketer, nemiigen först den olyckliga statshus-
hållningen, att åt en tjensteman med den trägnaste
och ansvarsfullaste befattning anslå otillräcklig lön,
och dernäst den än olycksaligare godtrogenheten,
att aldrig fråga efter uppbörds-böckernes beskaffen-
het. Hade denna maktpåliggande och föreskrifna
kontroll iakttagits, sutte vi nu icke här såsom miss-
dådare; ty huru är det ens tänkbart att vi då kun-
nat våga någon malversation —? Det smärtar mig,
att genom framställandet af detta faktum kompro-
metltera en aktningsvärd förman; men sanningen
fordrar ut sin rätt utan förbehåll; min brottslighets
mildare bedömande fver alla omständigheters
pröfning - och hvad skulie utom dess mitt stillati-
gande båta?
Till den man, som lyckats att genom vårt stör-
tande tillfredsställa en nedrig hämndålystnad, hyser
jag cj något hat. Må han njuta sin triumf att ha
bragt två familjer i förtviflan.
Jag har ej något mer att tillägga; måtte den blif-
vande utredningen ej dra för länge ut, och jag snart
få mitt öde afgjordt! det kan ej bli annat än för-
färligt; men jag lider med tålamod och undergif-
venhet en rättvis dom — vore det ej för de olyck-
liga varelsers skull, som lida med mig, och i syn-
nerhet min älskade hustrus, hvilken, fruktansvärdt
nog, af sorg och hopplöshet lägges ner på sjuk-
ja måhända dödsbädden, öfverlemnande de sju o-
skyldiga bernen åt värnlöshet och elände. . Dock,
min förtröstan står till Gud, alla faderlösas far, och
den al:ena skyddar mig från förtvillan.
Westerås Slottshäkte i Mars 4841.
A. GG. Martin.