Heu att upplaga Uucv HULVUUSdARIIBaStv al TILDUCSN-
målen. I
Flere blefvo upplysningsvis afhörde, och ibland
dessa äro följande märkliga.
Utan ed afhördes:
Michael Nilsson hade den öfvertygelsen, att Per:
Olofsson ännu vore i lif, emedan han, tillika med:
Per Olofssons broder Anders Olsson, hört Per Olofs-
son 8 dagar före sitt försvinnande yttra, det han vo-
re sinnad att innan kort rymma och aldrig mer ä
terkomma för hustruns otrohets skull. i
Hans hustru hade icke förmärkt annat, än att han
alltsedan Per Olofssons försvinnande till ytterlighet
börjat supa, hvilket Michael förklarade så att efter
den händelsen flera menniskor än förut helsat på ho:
nom. Västs moder Christina Persdotter, högeligen
rörd ofver sin sons belägenhet och brottsliga lefyer-
ne, berättade att Per Nilsson kort före höstetinget-
kommit till hennes hemvist för att träffa Wäst. Så
svart Per Nilsson fick se Wäst, hade han sagt: adu
har gjort dumt som erkänt horsbrottet med Märtha
Cajsa, hvarvid Per Nilsson ti lika yttrat, att anär
man skall neka så skall man neka stödt. Per Nils-
son hade sedan tagit Wäst med sig ut. En stund
efter hade Wäst kommit in tillbaka, men Per Nils-
son gått bort. Modren hade frågat hvad Per Nile-
son ville, men Wäst hade ej velat omtala det. Efter
hvad Per Nilssons hustru uppgifvit, hade Miriha ut- :!
rustat Per Nilsson med matsäck till denna resa och
så väl Märtha som Per Nilsson varit angelagna om
att ingen skulle få veta det.
Märtha erkände att hon lagat till matsäcken åt
Per Nilsson, emedan han å egna och hennes vägnar
då skulle tala med Wäst, huru hon vid frågan om
Per Olofssons mördande vid blifvande tinget skulle
förhålla sig. Wäst sade att Per Nilssons ärende vy a!
rit uppmana Wäst att neka till all vetskap om mor-
det, hvilket Wäst lofvat, men Per Nilsson nekade till
detta.
Per Nilssons faster hade omkring 44 dagar före
midsommarn 1839 besökt Per Olofsson i fäbodarne
då hon hört honom önska till Gud, att han finge dö,
emedar han ansåg att hans hustru alldeles skiljt sig
från honom och att han med hennes hushållning
snart kom på bar backe. I
En gång hade Märtha för sin faster Elsa Håkans-
dotter omtalt att barnen i granngårdarne, som val-
lade boskapen, sagt sig vara rädda för att i skogen
påträffa Per Olofsson död, hvarvid Märtba tillika lå-
tit undfalla sig, det de kunde vara säkra derföre
att icke finna Per Olofsson på Gessellöten (den trakt
af utmarken der boskapen vallas). I
Ibland dem som blifvit edeligen afhörde må näm-
nas följande:
Pijorne, som tjent hos Pehr Oiofson under be-
rörde år, hade anmärkt, att Märtha ibland gaf Wäst
bättre mat än husbonden och tjenstfolket, att han
hindrades från svårare arbetc, och att de alltid sök-
te att få vara tillsammans. Någon oenighet emel-
lan makarna hade aldrig existerat, vidare än att!
Pehr Olofson förebrått Märtha att hon icke var hus-
hållsaktig. Någon gång hade Pehr Olofson för en af;
pigorna under arbete klagat sig lefva i en alltför
tungsam verld och att han, oaktadt allt bemödande,
aldrig kunde berga sig emedan hans hustru var
slösaktig. De hade hört och sett, äfven sedan del
Nyttat ur tjensten, att Pehr Nilsson ofta vistades i
Pehr Olssons hus, serdeles då denne var borta och!
att han alltid fick mat. I
Börderne Erik Kämpe i Håby, och Pchr Nilson
den yngre samt Tingsprofossen Lund berättade, att
Pehr Nilssen under skallgångarne efter Pehr Olof-
4
son hösten 1839 visat en låtsad munterhet och haft
utseende af en riktig illgerningsman, men på folkets
frågor lika med Waäst alltid nekat kännedom om
Pehr O:ofsons försvinnande, ehuru han derunder
liksom Wäst varit hemsk och blek i uppsyn, och ej!
kunnat se folk i ansigtet och till och med på sitt .
tal varit darrande. fund berättade dessutom föl-:
jande: Den 6 Nov., då folket samlades till skallgång,
hade de till Wäst och Märtha framställt frågor om deras I
sammanlefnad och Pehr Olofsons bortkomst. Pehr Nils-
sons broder Michael Nilsson hade då helt oförmärkt
gifvit Wäst en vink att gå ut, hvarpå dessa båda !
åtföljts ensamme till en serskild kammare. Lund!
bade då gifvit akt på dem, och följt efter i förstu-!
gan, då han fått höra Michael tillsäga Wäst att ned
ka, hvarvid Michael svurit, att Wäst då skulle blif-
va fri.
Michael Nilsson nekade till sanningen häraf.
Lund berättade äfven att, då Pehr Nilsson i slu-; 5
tet af Januari sistlidet år vidtog anstalt flytta från;
Ofsjö och försålde sitt torp, hade han uppgifvit såsom
orsak dertill, än atthan behöfde ut och skaffa sig föda, Å
än att han icke längre ville vistas i Ofsjön, då man
alltid misstänkte honom hafva mördat Pehr Olofson.
och önskade han derföre få bege sig till annan ort, :
der han kunde slippa höra talet om Pehr Olofssons
-
NR l
försvinnande. ;
1
s
Torparen Erik Borg från Ansjö berättade följan- .
de: Vid Trettondedagstiden 41839 hade han på
hemvägen från Sundsvall sammantråffat med Pehr
Nilsson och Pehr Olofsson och sedan rest i deras
sällskap, derunder de grälat med hvarandra om hvem ,
som hade att fordra, slutligen börjat slåss, hvarvid
Pehr Nilsson fattat tag uti Pehr Olofssons halsduk:
och sedan vridit till den, liksom för att strypa ho-
nom. Borg måste åtskilja dem. Deröfver hade Pehr
Nilsson blifvit än mera förargad på Pehr Olofsson,
och bland annat yttrat: att Pebr Olofsson skuile
få äta upp sådant )torrom bitomp, att han tänkte på :
honom i backarne, att han innan årets slut skulle -
folja Pehr Olofsson på grafbacken. Pehr Olofsson
hade efter sådana hotelser ej velat resa ensam med !
Pehr Nilsson, utan följt Borg hem för att komma
ifrån Pehr Nilsson. Pehr Oiofsson hade under vä-
gen för Borg yttrat, att han misstänkte Märtha för I
sammanlefnad med Wäst, men ansåg bättre tiga
och lida, så länge han ej kade bestimd kännedom ,
derom. 1
Stagsmålet erkände Pehr Nilsson, men icke del:
utlåtelser Borg omvittnat. Grälet, sade han, skulle 7
hafva uppkommit deraf att de varit något rusige. g
Barnhusgossen Fredrik Hillegren. En tid efter 1
Pehr Olofssons bortgång hade han hört Märtha util,
sitt hus och till sina barn yttsa, att hon tog sig.
fri och ingen annan ifrån att hafva mördat Pehrj,
Olofsson. (
Torparen Pehr Östberg. Vid ett samtal med Pehr
Nilsson Julhelgen 4859 hade Östberg frågat denne
I