tog sig att, till lindring i mitt besvär, sjelf debitera denna ränta efteråt, sedan uppbördsboken biifvit beordrad, endast han innan debetssedlarnes utsändande finge dem om hand, för att såmedelst kompletteras. I den brådska, hvari jag var stadd, med de efter min företrädare efterliggande dryga göromålens undanrödjande, hann jsg ej ezna behörig uppmärksamhet på det abnorma och oriktiga deruti, att debetsedlar af mig underskrifne och för hvilka jag stod ensam i ansvar, upptogo andra, än af mig uträknade och kände utskylder, hvarföre jag, i förlitande till Kronofogdens integritet, icke gjorde några remonstratioaer ijämnet förr, än Tit. Borgman blifvit tillförordnad efterträdare, och ett år, fortsatt den gamla methoden. Som det likväl gjordes svårighet vid att återställa de ackapparerade tiondelängderna, men jag i det längsia ville undvika, att för deras reklamerande göra väsen, sökte jag ibland äldre handlingar efier och påfann jemväl koncepterna eller originalerna till desamma, hvarefier jag averterade Borgman, att jag framgent icke påräknade hans biträde vid debiteringen a? tionden, utan, enligt mitt åliggande, ämnade sjelf derom besörja. -—— Värt afial bief då, att hvad som på denna debitering kunde komma att öfverskjutas — af oss skulle delas. Huru väl jag beböfde någon tillökning i mina inkomster, sedan jag, förenad med en maka, rik endast på dygder, börjat i ymnigt mått röna den Herrans välsignelse, som uppenbarar sig i en talrik afkomma, det torde hvar och en inse och erkänna, som har någon kännedom om Häradsskrifvare-indelningen i Bergslags-fögderiet med thy åtvröljande boställe, när det vidare tages i betraktande, att jag kom till tjensten skuldsatt, (såsom ifrån mitt adertonde år, utan understöd lemnad åt mig sjelf); att jag — dertill af förman och omständigheter öfvertalad — åt min företrädares sterbhus cederade nära nog all usröter ersätlning, ehuru bostället var så ned att jag mäste totalt uppbygga det: au jag i arf efter min saliga fader, nödgades vidkännas dryga kautioner; att jag i mitt tarfliga hus måste inri:mi fristad åt en elycklig vorden nära anhörig 0. vy. — då hoppas jeg, att åtminstone ingen sunna frånkänna mig behofvens och frestelsens : 38. Den ursägtar mig icke. Jag hade bor dv veta försaka allt förr än min pligt; men gZ förunnas af hvar och a någon föreställning om ned en kär talrik omgifrofvens och bekymrens gnan förbättrades icke med förökades, växte till och d jag, med min oförlikvår hushållning på så 1, och inskränka oss till det lock icke bjelpa. Nöden och s jr mina ögon; ingen vån a, g0m sparfven ifrån axet, gå ifrån alltsammens och ta till tiggarstafven. Huru innerligt jag än bad till Gud om hjelp och om styrka och bistånd i den hårda striden, föll jag dock till slut — ett offer för frestelsen. Jag hade nemligen, år för år erfarit, huruledes uppbördsboken, hvarken vid dess första företeende på Landskontoret i ringaste mån granskades, eller sedermera vid summariska redovisningen, eller någonsin, såsom verifikation påfordrades. Af slik flerårig erfarenhet insöfd i en olycklig säkerhet, örleddes jag — efter samråd med Borgman om sättet m. m — att efter hand, dels påföra de skattskyldige mer, än de borde erlägga, dels att i räkenskapen utesiuta hvad kronan bordt tillkomma. Huru ofoget bedrefs är förut mundtligen uppgifvet och kommer väl att vid en blifvande utredning närmare visa sig. När jag reflekterar öfver mitt rysliga öde, kan jag ej undgå att näst min egen brottsliga svaghet att ej ba kurnat stå emot behofyets och frestelsens förenade tyngd, som låg så grymt öfser mig, såsom de primära orsakerne dertill anklaga tvenne omständigketer, nemiigen först den olyckliga statshushållningen, att åt en tjensteman med den trägnaste och ansvarsfullaste befattning anslå otillräcklig lön, och dernäst den än olycksaligare godtrogenheten, att aldrig fråga efter uppbörds-böckernes beskaffenhet. Hade denna maktpåliggande och föreskrifna kontroll iakttagits, sutte vi nu icke här såsom missdådare; ty huru är det ens tänkbart att vi då kunnat våga någon malversation —? Det smärtar mig, att genom framställandet af detta faktum komprometltera en aktningsvärd förman; men sanningen fordrar ut sin rätt utan förbehåll; min brottslighets mildare bedömande fver alla omständigheters pröfning och hvad skulie utom dess mitt stillatigande båta? Till den man, som lyckats att genom vårt störtande tillfredsställa en nedrig hämndålystnad, hyser jag cj något hat. Må han njuta sin triumf att ha bragt två familjer i förtviflan. Jag har ej något mer att tillägga; måtte den blifvande utredningen ej dra för länge ut, och jag snart få mitt öde afgjordt! det kan ej bli annat än förfärligt; men jag lider med tålamod och undergifvenhet en rättvis dom — vore det ej för de olyckliga varelsers skull, som lida med mig, och i synnerhet min älskade hustrus, hvilken, fruktansvärdt nog, af sorg och hopplöshet lägges ner på sjukja måhända dödsbädden, öfverlemnande de sju oskyldiga bernen åt värnlöshet och elände. . Dock, min förtröstan står till Gud, alla faderlösas far, och den al:ena skyddar mig från förtvillan. Westerås Slottshäkte i Mars 4841. A. GG. Martin.