Sundh-tskollegium utlät sig, aatt Johannes Mat:sson, hvars sjukdom fallandesot haft en förstörande inverkan på själsförmögenheterna, icke alltid är mäk-; tig sitt förnufts fria bruk och alltså icke eger förmåga att inse och bedöma följderna af sitt hand lingssätt. Häradsrätten fann, på grund deraf, missgerningen icke kunna Johannes tillräknas eller ansvar derför ega rum, men förordnade, att han skulle öfverlemnas åt vederbörande, så att han ej måtte bli vådlig för allmänna säkerheten. Svea Hofrätt anmärkte, att Sundhetskollegii utlåtande icke innefattade bestämdt yttrande, huruvida Johannes Mattsson före eller vid gerningens begående varit vansinnig, och begärde derföre nytt utlåtande, då Sundhetskollegium svarade: aatt Kollegium icke ansåg sig kunna eller böra i vidsträcktare måtto än som skett yttra sig uti frågan, emedan den, hvilken, liksom Johannes Mattsson, lider af en periodisk sinnessvaghet, endast vid anfallen deraf är till sitt förstånd rubbad, men deremellan kunde förhålla sig förnuftsenligt; dock att sluta af alla vid det grofva brottets föröfvande förefallne omständigheter, var det Kollegii öfvertygelse, att Johannes Mattsson då för tillfället icke varit vid sina sinnens rätta bruk. Hofrätten har hufvudsakligen stannat uti samma beslut som Häradsrätten.