lingar, för att få reda på hvarje serskild leda-
mots opinion, just derföre så mycket nödvän-
digare. Lyckligtvis förmår också ingen att helt
och hållet sluta sir opinion inom voteringsse-
deln. Principfrågorna äro så få, sammanhanget
mellan dem och detaljfrågorna ofta så öppet, be-
hofvet att kommunicera sig, nödvändigheten el-
ler ambitionen att deltaga i diskussionen, för
alt gifva den en önsklig riktning, så trängande
oeh kraftiga, att högst få förmå leka gömma med
folket, utan att slutligen blifva upptäckta. Miss-
tagen om politiska karakterer, mycket naturliga
vid början af Riksdagen, blifva derföre ganska
sällsynta vid slutet, och nästan aldrig hör man
då någon representant reklamera mot den all-
männa karakter, hvarunder han blifvit fram-
ställd, om han än i förargelsen öfver att halva
blifvit utmärkt, kan orda mycket om sitt rena
samvete och sin osvikliga trohet mot öfverty-
gelsen, en sak den man visst icke velat betaga
honom, men hvarefter man icke egentligen frå-
gat. Ett vilkor för rättvisa i uppfattningen är
likväl att man håller sig till den allmänna ka-
rakteren, icke till representantens handling för ett
visst tillfälle: denna uppfattning af det allmän-
na är tillika det enda, som för kommittenterne
äger något värde. Oflver representantens votum
i en viss fråga kan man alltid lägga en flik af
den der rena öfvertygelsen, men öfver alla hans
vota tillsammantagna, räcker intet mindre än
hela det . politiska samvetet i all sin utsträckt-
het, och det är just detta kommittenten ön-
skat se.
Hvad skall man nu tänka, när en tidnings-
skrifvare — en som sjelf till den grad erkänt
publicitetens gagn, att han egnat sina krafter
åt ett omedelbart deltagande i dess arbeten —
står upp och fördömer den nödvändigaste af all
offentlighet, nemligen offentliggörandet af repre-
sentanternas politiska karakter, ehuru han sjelf
med största ifver, om ock med ringa ärlighet,
deri deltagit, och när han uppmanar Svenske
män att afskudda sig denna offentliggörelse, så-
som deras förfäder afskuddade sig Envåldsför-
tryck och Munkvälde,? Detsamma, förmoda vi,
som Svenska Biet vid hundrade andra tillfällen
låtit tänka om sig, nemligen att det gerna skulle
se September-lagar afskära yttranderätten för
hvarje annat blad än excellensernas. De sist-
nämnde blefve då säkert befriade från besväret
att smickra, smeka och bocka sig för Hr La-
gergren, Hr Wijk, Hr De Maråe, till och med
Hr Moberg, m. m. De behöfde dem då icke
mer, och skulle kanske innan kort kalla dem
subjektet Lagergren, subjektet De MarE m. m.,
likasom Minerva sednast nyttjat denna benäm-
ning om Hr Brinck. Derhän kommer det dock
icke; ty emot Svenska Biets herrar, som rekla-
mera vissa friheter för det fria Riksståndetp,
finnes hela Svenska folket, som äger och som
icke kommitterar Svenske män att bortskänka
den fria yttranderätten.
Hvad den här ofvan intagna Svenska Biets
glorifikation öfver pariteten med Hrr Lagergren,
Helsingius, Wijk, m. fl., angår, så beklaga vi,
att Biets logik här gjort ett riktigt glädjesprång;
ty om ock en likhet i opinioner förefinnes mel-
lan några ministeriella ledamöter i Borgare-
Ståndet och Biet, så hindrar det ingalunda att nå-
gra af den egentliga redaktionen i det sednare för-
tjena bibehålla namnet af hyrda uslingar,, så
länge de fortfara att skrika, skoja och sqvadro-
nera med lögnens vapen.