BR Rn. RR. nt — nn nn
ega gällande kraft, än dem nationen finner med
grundlagen enlige, att inga traktater med främman-
de makter af Regeringen skulle kunna afslutas, m.:
m. —; då jag hört en annan ledamot yrka, att det
vore nog, att en gäld är tillkommen huru olagligt, s
som heldst, så måste den erkännas; då jag hört!
flera ledamöter, icke nöjda med detta sätt att ar-
gumentra, tillika kalla frasernas makt till hjelp för;
sin sak och rubricera betänkligheten hos dem, som
här yrka en noggrann efterlefnad af grundlagen, en-
dast såsom ett svr4, och tala om en bestämd mora-
lisk förbindelse, att betala en skuld, om hvilken de
sjelfve icke neka, att den är orätt tillkommen ; då!
man än beropat sig på äfventyret af Rikets nedsat- :
ta anseende, än velat göra denna skulds betäckande
till ett vilkor, utan hvilket våra diplomater icke j;
kunde visa sig med anständighet inför utländska j
makter; då man förespeglat de svåraste kriser, så-
som de vissa följder af en vägran, ja, snart sagdt i
sökt framhålla för oss undergången af Rikets sjelf-
ständighet, jemte efterkommandes förbannelser, så.
kan jag ej afhålla mig ifrån att yttra min öfverty-
gelse, att alla dessa uttryck och tänkesätt mycket
mera förvärra en i sig sjelf ömtålig sak, och att den
kunnat afgöras på ett enklare sätt, om man mera
ställt sig på den nya basis, på hvilken ärendet kom-.
mit, till följe af den förklaring af Hr Frih. Stjern-
eld, som Hr Ihre uppläst. Det kan ej nekas, att
Frih. Stjerneld har sökt gifya den utredning och
tydning åt de begge, skenbart hvarandra mossägan-
de utlåtanden, som han afgifsit i Mars månad sistl.
år, att icke någon inconstitutionel handling blifvit
af honom begången derigenom, eller genom helal
transaktionen med Kabinettskassan. Hr Friherre
Stjerneld har nogsamt upplyst Ridd. och Ad. att
för det deficit, för hvilket Kabinettskassan häftar,
finnes en fullgod och tillräcklig underborgen, ifrån
en hand och en kassa, som ej med Svenska Stats-
verket har någon gemenshap. Om jag derföre ville
ställa mig på samma basis, som Hans Excellens för
Bidderskapet och Adeln framställt, så både kan och
vill jag antaga, att intet inkonstitutionelt steg blif-
vit begånget genom den ifrågavarande borgen;
men då måste jag äfven antaga, att hela transaktionen
är tills vidare alldeles främmande för Rikets Stän-
ders befattning. Ar detta förhållandet, så måste jag
komma till den slutsatsen, icke att Riksens Stän-
der måste för alltid afsäga sig att taga notis om
denna sak, men det är min öfvertygelse, att Riksens
Ständer gjorde bättre, att, eburu icke på samma
motiv, som StatsUtsk. likväl stadna vid det resul-
tat, som Utsk. tillstyrkt, intill dess det visat sig, hu-
ruvida icke långifvarne till den för staten främ-
mande kassan hafva fullkomlig säkerhet för sin for-
dran, eller huruvida borgesmännen äro oförmögna
att betala denna fordran. Genom ett sådant upp-
skof uppkommer ingen våda; ingen kredit är ställd
på spel; och först i den händelse, att låntagarer
skulle förklara sig ej kunna betala, och borgesmän-
nen ej kunna göra det utan stor förlägenhet; då
först kunde möjligen ett personligt grannlagenhets-
skäl för Rikets Ständer inträda, att taga saken i nytt
betraktande, och först då kunde de bevekande om-
ständigheter, som man här anfört, vara på sitt ställe.
Sedan jag sålunda tillkännagifvit mina tänkesätt
om det resultat, hvari jag för min del anser saken
böra stadna, anhåller jag att få genomgå några yt-
tranden, som på e. m. härstädes blifvit fällde.
Grefye Horn har förklarat, att denna gäld, den
må vara tillkommen huru olofligt som heldst, ån-
dock måste betalas. Han har kommit till detta re-
sultat, likasom Biskop Hedren, genom en uppställd
analogi med de vådor, som skulle inträffa, om vissa
andra Regeringsbeslut skulle förklaras ogiltiga, i
händelse nationen ej gåfve sin sanktion deråt; men
jag tager mig friheten fästa den värda Talarens och
Ståndets uppmärksamhet derpå, att skilnaden är
ganska stor emellan detta ämne och de af Hr He-
dren citerade arterna af Regeringens beslut. 76 .
R. F. måste vara tillkommen ej blott i dem syft-
ning, att Konungens Rådgifvare icke böra upptaga
lån utan Rikets Ständers vetskap, och att de för
brott emot denna föreskrift kunna komma under
ansvarighetslagen, och mista sina embeten, hvilket
vore något ganska obetydligt, isynnerhet för den hän-
delsen, att de redan gått ifrån dessa embeten: den-
na syftning måste äfven vara, att i sjelfva verket
förekomma möjligheten för Regeringsmakten att
skuldsatta Riket, och stadgandet sålunda lika med
flere andra i grundlagen så förstås, att hvad som
sker utan den behörige statsmaktens, Rikets Stän-
ders samtycke, är en nullitet, likaväl som det vore
en sådan, om Rikets Ständer företoge sig att kom-
mendera armten eller tillsätta statens embeten och
tjenster. Något annat kan jag icke inse, och orh vi
närmare betrakta saken, så skola vi också finna, att
ej något hinder finnes emot tillämpningen af denna
grundsats. Någon så hastig nödvändighet att skuld-
sätta Riket kan nemligen aldrig för Regeringen inträffa,
tt den ej förut kan höra Nationen, enär Regeringen
för eförutsedda fall har två kreditiver att anlita, och
Rikets Ständer skola sammankallas, så snart det stör-
Te kreditivet brytes. Grefre Horn har jemfört nöd-
vändigheten af att upptaga ett lån med nödvändig-
heten att upptaga en krigsgärd. Jag tror ej, att
detta är en lyckligt vald jemförelse, ty båda äro
lika olagliga och kunna, på grund af hvad jag nyss
haft äran nåmna, lika litet behöfva beslutas af Re-
geringen ensam. Att åter en till den grad kritisk
ställning, hvarunder det ena eller andra kunde
blifva följden af en ren nödvändighet, tillhör de
fall, som aldrig kunna tagas till mönster eller skäl
för handlingssättet i normala förhållanden, är nå-
got, som mig synes att Hr Grefven väl kan inse,
och således icke bestrida.
Hr Grefven har äfven vid detta tillfålle kastat
en blick på sin förflutna offentliga bana och om-
talat, huru äfven han, vid början af denna Riks-
dag, fattade i den häfstång, hvarmed man hop-
pades tillvägabringa utvecklingen af våra konstitu-
tionella förhållanden, men att han, i anseende till
inträffade förändringar bland dem, som då önskade
samma mål med honom, funnit sig föranlåten att
skilja sig ifrån dem. Jag tager mig då friheten
fråga Grefven: om verkligen någon stor förändring
inträffat uti vär ställning, i det hela; hos hvilken
eller hvilka är det då, som denna förändring till-
dragit sig? Månne icke Hr Grefven vid närmare
ft foanrnmesn