ten i rocken, och fördenskull hedrar hon andra tidningsredaktioner med namnet Dagfluga, och kallar dem med salig Excellens Mörner atidningsskrifvaren, hvaraf man kan se, att de döda excellersernai Biet tala genom de lefvandes mun. Men, för att nu slutligen säga ett ord i hufvudsaken, hvarföre är det, som man tager så illa vid sig öfver ett försök att beräkna opinio-. nernas styrka inom Vällofliga Borgareståndet? Har det icke under de tjugo sednare åren efter det nya statsskickets införande varit något van-: ligt och alldagligt att se representanternas inom :! alla Stånden politiska karakter framdragen. Hur oändligt mycket skref icke salig Argus på sin tid om Riddarhuset, om den grefven och den friherren, som öfvergifvit det argusiska majestätet och drefvo understucken oppositionn, om den usig såkallande riddarhus-oppositionen, hvarvid motiverna ingalunda sparades? När har någonsin Bondeståndet fått beklaga sig öfver, att man kalkulerat dess pluralitet. Hafva icke Hans Jansson med flera fått uppbära de svåraste tillmälen i sjelfva excellensbladet, för det de åristat tillhöra en bestämd opinion, och när har någonsin Strindlund och flere å andra sidan beklagat sig för det de både i de afria och de uofrian tidningarne, bådeide storan och de asmåv blifvit framställde såsom de förres antagonister? När har man någonsin dragit i betänkande att notera och kungöra ledamöternes i det högvördiga ståndet bestämda opiniouer? Ellerär det möjligt, att någon ännu skulle göra sig den föreställningen, att representanterne å den ena sidan skulle äga ett slags majestätshelighet, som fritog dem ifrån publicitetens kontroll, medan de, som tillhöra den andra sidan, voro skyldige att tåligt underkasta sig ej blott denna kontroll, utan äfven öknamn och förtydning af sina motiver? Allmänheten fordrar likväl lika öppenhet i det fallet af alla, och dess anspråk är alltför billigt, för att icke uppfyllas. Inför allmänheten äro de tre öfriga stånden äfven så väl fria Riksstånd, som Borgareståndet, hvilket af Biet fått den ståtliga benämningen ett fritt Riksstånds, och vi kunna icke föreställa oss, att ens sjelfva prohibitisterna ) eller skråvännerne inom nämnde stånd skulle förvexla friheten med vissa afriheter och dit hänföra äfven den, att undandraga sig offentligheten. Oförklarligt blir derföre alltid orsaken till harmen i excellensernas blad, om den icke får sökas i föreställningen, att man under hemlighetens slöja skulle hafva bättre hand med det stånd, i hvilken den . afgörande rösten i de nu ventilerade stora penningfrågorne är att söka. Biets ack och ve öfver anmärkningen, att äfven dess opinion har sina vänner bland det vällofl. ståndets representanter, ger presumtion om ett dylikt motiv. Ty i allmänhet, hvem tviflar väl på nyttan deraf, att representanternas handlingssätt offentliggöres? Detta är nödvändigt både för kommittenterne och representanterne. De förre måste väl ega tillfälle att pröfva, om de kunna fortfara med sitt förtroende, och böra äfven under riksdagen kommunieera sig med den representant de utvalt. För de sednare är det vid många tillfällen af vigt att kunna beräkna, till hvilken af representanterne de kunna sätta förtroende. Huru nödvändigt är icke detta vid mäktige m. m., för att ej nämna de många anUtskottsval, val till elektorer, revisorer, fulldra fall, då representanternas samverkan beror på ömsesidigt förtroende. — I förbigående må här anmärkas, att vid dylika tillfällen hvarken kommittenten eller representantem äro belåtne j ; der Guds dom. Ett sådant svar är blott en und4 med det svaret, att man i hvarje fall röstar efter sin öfvertygelse, och för öfrigt ställer sig unflykt, hvars offentliggörande likväl alltid har den förmånen att man deraf slutar, att den, som ger . det, antingen saknar politisk öfvertygelse, eller ock vill förhemliga den för att fiska i grumligt säga hvad han tänker, hvilket äfven är mindre rekommenderande för en offentlig person. vatten, eller ock saknar mod att offentligt utI q Att offentlighet skulle äga rum, var ock grundE lagstiftarens mening, och sjelfva Riddarhusets i förmän, en v. Hartmansdorff m. fl, hafva ifrigt sörjt derför, att deras yttrande måtte komma s under allmänhetens ögon. Detta är dock vid de aldra flesta fall omöjligt, emedan diskussionerna: i fyra stånd oeh sex utskott äro allför vidlyftiga, för att någonsin blifva genomlästa. Vore voteringarne vid riksdagen öppna, så lemnade de den beqvämaste utvägen att gifva allmänheten kunskap om representanternes opinion öfver hvarje fråga serskildt, och summeringen af vota skulle då genast anvisa honom sin tillbörliga sida i Ståndet. Då skulle ingen representant kunna bravera allmänna uppmärksamheten med tomma fraser, att han pföljer sin öfvertygelse,, att han icke erkänner någon domare På jorden, utan står under vår Herres omedelbara jurisdiktion, m. m. dylikt, som we tv mv HH AA mm PA t af vissa ledamöter inom ett visst Stånd blifvit !z till deras kommittenters efterrättelse utsagdt — man begär nemligen icke af representanten besked om hvad han följer, utan om hvad han beslutar, d, v. s. huru han voterar. Men ställningen är för närvarande icke så öppen, och uppmärksamheten på representationens förhand) En af Borgareståndets utmärktare ledamöter kallade sig sjelf vid ett tillfälle prohibitist : men ( 1 Å S l I j