BR Rn. RR. nt — nn nn ega gällande kraft, än dem nationen finner med grundlagen enlige, att inga traktater med främmande makter af Regeringen skulle kunna afslutas, m.: m. —; då jag hört en annan ledamot yrka, att det vore nog, att en gäld är tillkommen huru olagligt, s som heldst, så måste den erkännas; då jag hört! flera ledamöter, icke nöjda med detta sätt att argumentra, tillika kalla frasernas makt till hjelp för; sin sak och rubricera betänkligheten hos dem, som här yrka en noggrann efterlefnad af grundlagen, endast såsom ett svr4, och tala om en bestämd moralisk förbindelse, att betala en skuld, om hvilken de sjelfve icke neka, att den är orätt tillkommen ; då! man än beropat sig på äfventyret af Rikets nedsat: ta anseende, än velat göra denna skulds betäckande till ett vilkor, utan hvilket våra diplomater icke j; kunde visa sig med anständighet inför utländska j makter; då man förespeglat de svåraste kriser, såsom de vissa följder af en vägran, ja, snart sagdt i sökt framhålla för oss undergången af Rikets sjelfständighet, jemte efterkommandes förbannelser, så. kan jag ej afhålla mig ifrån att yttra min öfvertygelse, att alla dessa uttryck och tänkesätt mycket mera förvärra en i sig sjelf ömtålig sak, och att den kunnat afgöras på ett enklare sätt, om man mera ställt sig på den nya basis, på hvilken ärendet kom-. mit, till följe af den förklaring af Hr Frih. Stjerneld, som Hr Ihre uppläst. Det kan ej nekas, att Frih. Stjerneld har sökt gifya den utredning och tydning åt de begge, skenbart hvarandra mossägande utlåtanden, som han afgifsit i Mars månad sistl. år, att icke någon inconstitutionel handling blifvit af honom begången derigenom, eller genom helal transaktionen med Kabinettskassan. Hr Friherre Stjerneld har nogsamt upplyst Ridd. och Ad. att för det deficit, för hvilket Kabinettskassan häftar, finnes en fullgod och tillräcklig underborgen, ifrån en hand och en kassa, som ej med Svenska Statsverket har någon gemenshap. Om jag derföre ville ställa mig på samma basis, som Hans Excellens för Bidderskapet och Adeln framställt, så både kan och vill jag antaga, att intet inkonstitutionelt steg blifvit begånget genom den ifrågavarande borgen; men då måste jag äfven antaga, att hela transaktionen är tills vidare alldeles främmande för Rikets Ständers befattning. Ar detta förhållandet, så måste jag komma till den slutsatsen, icke att Riksens Ständer måste för alltid afsäga sig att taga notis om denna sak, men det är min öfvertygelse, att Riksens Ständer gjorde bättre, att, eburu icke på samma motiv, som StatsUtsk. likväl stadna vid det resultat, som Utsk. tillstyrkt, intill dess det visat sig, huruvida icke långifvarne till den för staten främmande kassan hafva fullkomlig säkerhet för sin fordran, eller huruvida borgesmännen äro oförmögna att betala denna fordran. Genom ett sådant uppskof uppkommer ingen våda; ingen kredit är ställd på spel; och först i den händelse, att låntagarer skulle förklara sig ej kunna betala, och borgesmännen ej kunna göra det utan stor förlägenhet; då först kunde möjligen ett personligt grannlagenhetsskäl för Rikets Ständer inträda, att taga saken i nytt betraktande, och först då kunde de bevekande omständigheter, som man här anfört, vara på sitt ställe. Sedan jag sålunda tillkännagifvit mina tänkesätt om det resultat, hvari jag för min del anser saken böra stadna, anhåller jag att få genomgå några yttranden, som på e. m. härstädes blifvit fällde. Grefye Horn har förklarat, att denna gäld, den må vara tillkommen huru olofligt som heldst, åndock måste betalas. Han har kommit till detta resultat, likasom Biskop Hedren, genom en uppställd analogi med de vådor, som skulle inträffa, om vissa andra Regeringsbeslut skulle förklaras ogiltiga, i händelse nationen ej gåfve sin sanktion deråt; men jag tager mig friheten fästa den värda Talarens och Ståndets uppmärksamhet derpå, att skilnaden är ganska stor emellan detta ämne och de af Hr Hedren citerade arterna af Regeringens beslut. 76 . R. F. måste vara tillkommen ej blott i dem syftning, att Konungens Rådgifvare icke böra upptaga lån utan Rikets Ständers vetskap, och att de för brott emot denna föreskrift kunna komma under ansvarighetslagen, och mista sina embeten, hvilket vore något ganska obetydligt, isynnerhet för den händelsen, att de redan gått ifrån dessa embeten: denna syftning måste äfven vara, att i sjelfva verket förekomma möjligheten för Regeringsmakten att skuldsatta Riket, och stadgandet sålunda lika med flere andra i grundlagen så förstås, att hvad som sker utan den behörige statsmaktens, Rikets Ständers samtycke, är en nullitet, likaväl som det vore en sådan, om Rikets Ständer företoge sig att kommendera armten eller tillsätta statens embeten och tjenster. Något annat kan jag icke inse, och orh vi närmare betrakta saken, så skola vi också finna, att ej något hinder finnes emot tillämpningen af denna grundsats. Någon så hastig nödvändighet att skuldsätta Riket kan nemligen aldrig för Regeringen inträffa, tt den ej förut kan höra Nationen, enär Regeringen för eförutsedda fall har två kreditiver att anlita, och Rikets Ständer skola sammankallas, så snart det störTe kreditivet brytes. Grefre Horn har jemfört nödvändigheten af att upptaga ett lån med nödvändigheten att upptaga en krigsgärd. Jag tror ej, att detta är en lyckligt vald jemförelse, ty båda äro lika olagliga och kunna, på grund af hvad jag nyss haft äran nåmna, lika litet behöfva beslutas af Regeringen ensam. Att åter en till den grad kritisk ställning, hvarunder det ena eller andra kunde blifva följden af en ren nödvändighet, tillhör de fall, som aldrig kunna tagas till mönster eller skäl för handlingssättet i normala förhållanden, är något, som mig synes att Hr Grefven väl kan inse, och således icke bestrida. Hr Grefven har äfven vid detta tillfålle kastat en blick på sin förflutna offentliga bana och omtalat, huru äfven han, vid början af denna Riksdag, fattade i den häfstång, hvarmed man hoppades tillvägabringa utvecklingen af våra konstitutionella förhållanden, men att han, i anseende till inträffade förändringar bland dem, som då önskade samma mål med honom, funnit sig föranlåten att skilja sig ifrån dem. Jag tager mig då friheten fråga Grefven: om verkligen någon stor förändring inträffat uti vär ställning, i det hela; hos hvilken eller hvilka är det då, som denna förändring tilldragit sig? Månne icke Hr Grefven vid närmare ft foanrnmesn