Men minnet hade fångat upp dess hägring
I en af sina speglar. — I den andra
Jag såg med glädje verklighetens bitder,
Så bjerta som för ögat nyss de sväfvat.
Jag såg en stor och ljus och festlig sal,
Der allt hvad hufvudstaden eger ädelt
Och skönt och upplyst samlats i en krets
tt offra på det dubbla altaret
t själens inrr, sinnets yllre njutning.
Ett sällskap.utaf Sångens älsklingsbarn,
Af Harmoniens prester ochjprestinnor
Der syntes, alla lifvade utaf
Medlidandets och mensklighetens känslor.
Och främst bland dem Du, religionens tolk,
Stod glad och lycklig, ordnande det hela.
Hur sleg ej högt ditt ädla sångarbröst
Då tenerna, än mäktiga och starka
Som stormens ljud, än susande och milda
Som vestanvinden, sväfvande mot höjden.
O, det var ljuft att sitta der och skåda
Från lektarns höjd en lysande församling,
Så talrik, sträfvande åt samma mål:
Välgörenhetens; det var ljuft att veta,
Det alla dessa själar lyftades
I samma sturd på harmoniens vingar
Till gästbesök, för några ögonblick,
I himlen, våra suckars tillfiyktsort,
Vårt lemnade, men aldrig glömda, hemland.
Hvad var det då att höra, dessa toner
Från hundra skiljda röster ena sig
Till samklang att försjunka i ett svall
Af idel saliga och rena känslor?
O, det var njutning! — Jorden eger dock
Med alla villans fantasmagorier
Och alla brottets hemska spökgestalter
Och alla saknadens förblödda sår,
Och alla lidandets och smärtans gissel,
Likväl rätt många sälla ögonblick,
Likväl så mången skön och herrlig ljuspunkt,
Som kommer oss att glömma resans mödor
Och blott i sigte ha dess stora mål —
De mänga boningar i fadershuset.
Den första menskan föll. Från Eden jagadt, i
Dess slägte vandrade åt skiljda trakter;
Och sekler rullade sitt tunga hjul
Utöfver jorden hän; men — der var mörker.
Då nedsteg bildningen och — ljuset sprides.
En Skald stod fram, slog harpans sträng och sjöng
En sång om hvad hans ädla hjerta anat
Af stort och skönt i himlen och på jorden.
En Vis steg upp i höga talarstolen
Och lärde menniskorna dygdens väg.
Ena Målare med penseln i sin hand
Framtrollade uppå den spända duken
Så många bilder ur sin inre verld
Och likväl spegelbilder af den yttre.
Bildhugcarn kom och med sin hvassa mejsel,
Utaf ett block ur hårda marmorklyftan
Han formade en ädel gudomsbild,
Hvars åsyn lyfte menskans tanke uppåt.
Och Skådesp larn trädde fram på scenen
Och kallade till ljus och lif en mängd
Af hittills slumrande, sublima känslor;
Än åter, iklädd komediens mask,
Han sökte med satirens gissel skonslöst
Bortjaga böjelser af lägre ursprung.
Men ädlast, högst begåfvad var dock Sångarn
Och den som kunde på musikens språk
Om tröst och hopp till sorgsna menskor tala.
Väl alla dessa! Genom dem spreds bildning,
Spreds fröjd och ljus i jordelifvets mörker.
Så har ock du, o gode herde! nyss
Med dina likar, sångens ädla söner
Och döttrar, oss beredt en njutningsrik,
En skön, en säll, en oförgätlig afton.
Men ej blott stundens rjulning detta var,
Ben korta, fjärilvingade, som ilar
Med tankens snabba flygt mot okänd rymå
Och bleknar en gång bort i minnets spegel.
Nej, detta var ett verk för år som komma —
Den kristliga barmhertighetens verk,
Hvars minne varar äfven efter tiden
Och tecknadt står i lifsens stora bok.
Snart ljuder icke mer din sköna stämma
1 våra nejder, men dess efterklang
Dock länge varar uti våra minnen.
Och hvad du är som nitisk själaherde,
Som menska och som redbar, trofast vän,
Skall ständigt lefva uti våra hjertan.
Men hoppet går med saknan hand i hand.
Så hoppas äfven vi, som ha den lyckan
Att räkna oss till dina vänners krets,
Vi boppas att du snart skall komma åter
Och vi få åter säga: — han är vår.
Wilhelmina.