Men minnet hade fångat upp dess hägring I en af sina speglar. — I den andra Jag såg med glädje verklighetens bitder, Så bjerta som för ögat nyss de sväfvat. Jag såg en stor och ljus och festlig sal, Der allt hvad hufvudstaden eger ädelt Och skönt och upplyst samlats i en krets tt offra på det dubbla altaret t själens inrr, sinnets yllre njutning. Ett sällskap.utaf Sångens älsklingsbarn, Af Harmoniens prester ochjprestinnor Der syntes, alla lifvade utaf Medlidandets och mensklighetens känslor. Och främst bland dem Du, religionens tolk, Stod glad och lycklig, ordnande det hela. Hur sleg ej högt ditt ädla sångarbröst Då tenerna, än mäktiga och starka Som stormens ljud, än susande och milda Som vestanvinden, sväfvande mot höjden. O, det var ljuft att sitta der och skåda Från lektarns höjd en lysande församling, Så talrik, sträfvande åt samma mål: Välgörenhetens; det var ljuft att veta, Det alla dessa själar lyftades I samma sturd på harmoniens vingar Till gästbesök, för några ögonblick, I himlen, våra suckars tillfiyktsort, Vårt lemnade, men aldrig glömda, hemland. Hvad var det då att höra, dessa toner Från hundra skiljda röster ena sig Till samklang att försjunka i ett svall Af idel saliga och rena känslor? O, det var njutning! — Jorden eger dock Med alla villans fantasmagorier Och alla brottets hemska spökgestalter Och alla saknadens förblödda sår, Och alla lidandets och smärtans gissel, Likväl rätt många sälla ögonblick, Likväl så mången skön och herrlig ljuspunkt, Som kommer oss att glömma resans mödor Och blott i sigte ha dess stora mål — De mänga boningar i fadershuset. Den första menskan föll. Från Eden jagadt, i Dess slägte vandrade åt skiljda trakter; Och sekler rullade sitt tunga hjul Utöfver jorden hän; men — der var mörker. Då nedsteg bildningen och — ljuset sprides. En Skald stod fram, slog harpans sträng och sjöng En sång om hvad hans ädla hjerta anat Af stort och skönt i himlen och på jorden. En Vis steg upp i höga talarstolen Och lärde menniskorna dygdens väg. Ena Målare med penseln i sin hand Framtrollade uppå den spända duken Så många bilder ur sin inre verld Och likväl spegelbilder af den yttre. Bildhugcarn kom och med sin hvassa mejsel, Utaf ett block ur hårda marmorklyftan Han formade en ädel gudomsbild, Hvars åsyn lyfte menskans tanke uppåt. Och Skådesp larn trädde fram på scenen Och kallade till ljus och lif en mängd Af hittills slumrande, sublima känslor; Än åter, iklädd komediens mask, Han sökte med satirens gissel skonslöst Bortjaga böjelser af lägre ursprung. Men ädlast, högst begåfvad var dock Sångarn Och den som kunde på musikens språk Om tröst och hopp till sorgsna menskor tala. Väl alla dessa! Genom dem spreds bildning, Spreds fröjd och ljus i jordelifvets mörker. Så har ock du, o gode herde! nyss Med dina likar, sångens ädla söner Och döttrar, oss beredt en njutningsrik, En skön, en säll, en oförgätlig afton. Men ej blott stundens rjulning detta var, Ben korta, fjärilvingade, som ilar Med tankens snabba flygt mot okänd rymå Och bleknar en gång bort i minnets spegel. Nej, detta var ett verk för år som komma — Den kristliga barmhertighetens verk, Hvars minne varar äfven efter tiden Och tecknadt står i lifsens stora bok. Snart ljuder icke mer din sköna stämma 1 våra nejder, men dess efterklang Dock länge varar uti våra minnen. Och hvad du är som nitisk själaherde, Som menska och som redbar, trofast vän, Skall ständigt lefva uti våra hjertan. Men hoppet går med saknan hand i hand. Så hoppas äfven vi, som ha den lyckan Att räkna oss till dina vänners krets, Vi boppas att du snart skall komma åter Och vi få åter säga: — han är vår. Wilhelmina.