sariat målte, så snart sig göra låter, blifva inedraget, och dess befattning i allo öfverflyttas på Kommerskollegium; Borgareståndet, att det ansåg samma kommissariat ckunna umbäras och indragas,, och att, kom någon sersktld förvaltning askulle erfordras af de ifrågavarande medlen, den cdå kunde uppdragas åt Kommerskollegiump: Bondeståndet likaledes, att kommissariatet amå upphöra och göromålen bestridas af Kommerskollegium., Uti denna del var således Bondeståndets beslut enahanda med Presteståndets och, med en obetydlig skilnad i ordalagen, jemväl med Borgareståndets och innefattade blott det tillägg, att medlen skulle redovisas för Riksgäldskontoret och dit ingå, för att vidare hållas vederbörande tillhanda. Detta tillägg stridde väl mot Ridd. och Ad:s beslut, att allt skulle förblifva som hittills, men kunde icke strida emot Presteoch Borgareståndens, emedan de derom icke hade beslutat något annat, än att fonden icke skulle ingå til Statsverket. Det innefattade blott en amplifikation af nämnde beslut och ett mera bestämdt förslag, hvart medlen skulle öfverlemnas, och kunde så mycket mindre medföra någon rubbning i Presteoch Borgareståndens, i frågan om fondens förvaltning al Kommerskollegium, som Bondeståndet sjelf varit med äfven om den saken, hvilken icke på något sätt hindrades af medlens öfverlemnande till Riksgäldskontoret, i likhet med hvad som eger rum med den allmänna bevillningen, som dit ingår, fastän den sedermera disponeras af Regeringen, samt förvaltas af de serskilda embetsverken. Det återstår då endast att utröna, huru Hr Talmannen, som medgifvit, att inbjudningar icke äro i grundlagen förbjudna, och som väl vet, att Ståndens Talmän icke få neka proposition på annat, än det, som bokstafligen strider mot rikets grundlagar, kunnat, med den beredelsetid af 8 dagar, som han sjelf förmält sig hafva haft att tillgå, till den grad misstaga sig om det verkliga innehållet af Riksståndens serskilda beslut, att han ansett tre Stånd redan hafva varit ense om en punkt, derom de ingenting beslutat, hvilken förvillelse påtagligen utgjort orsaken till hans vägran. En icke ringa förundran måste det härvid åtminstone väcka, att Hr Talmannen i sin motiverade vägran citerat Bondeståndets beslut så, som hade det innehållit, att afgiften till handelsoch sjöfartsfonden borde, cgemensamt med tullmedlenr, till Riksgäldskontoret ingå. Om tullmedlen finnes nämligen icke ett ord Bondeståndets protokollsutdrag. Bondeståndet har dessutom, enligt protokollsutdraget, beslutat, såsom nyss nämndes, att medlen till handelsoch sjöfartsfonden askulle uppbäras på enahanda sätt, som hittills, hvarigenom bokföringen kommer att ske, ingalunda gemensamt med, utan afskiljdt från tullmedlen ; och hela citationen är således, både i ord och mening, ett fullkomligt misstag, som likväl synes icke oväsendtligt hafva verkat på Talmannens öfvertygelse. Vi äre nyfikne att se, huruvida någon ämnar försöka, att med skäl och bevis bestrida en enda hårsmån af den logiska riktigheten i hvad vi här anfört. Om det icke kan ske, samt det å andra sidan besinnas, att grundlagen icke tillåter Talmannen att vägra proposition å väckta frågor eller förslag till beslut inom Stånden för andra fall, än då sådana förslag bokstafligen strida mot rikets grundlagar, så lärer omdömet om sakens beskaffenhet icke. heller kunna blifva tvetydigt, eller någon vidare behöfva undra öfver det uppseende, som väcktes af Talmannens vägran. Vi rekommendera förestående granskning äfven till begrundande af Svenska Minerva, eller andra tidningar, som nu efteråt börjat anstränga sina lungor, för att stöta i luren mot Reservanterna i Borgareståndet, och vi anse all vidare vederläggning af deras sofismer öfverflödig. — Red. har blifvit anmodad lemna plats åt