sariat målte, så snart sig göra låter, blifva in-
edraget, och dess befattning i allo öfverflyttas
på Kommerskollegium; Borgareståndet, att det
ansåg samma kommissariat ckunna umbäras och
indragas,, och att, kom någon sersktld förvaltning
askulle erfordras af de ifrågavarande medlen, den
cdå kunde uppdragas åt Kommerskollegiump: Bon-
deståndet likaledes, att kommissariatet amå upp-
höra och göromålen bestridas af Kommerskolle-
gium.,
Uti denna del var således Bondeståndets beslut
enahanda med Presteståndets och, med en obe-
tydlig skilnad i ordalagen, jemväl med Borgare-
ståndets och innefattade blott det tillägg, att
medlen skulle redovisas för Riksgäldskontoret och
dit ingå, för att vidare hållas vederbörande till-
handa. Detta tillägg stridde väl mot Ridd. och
Ad:s beslut, att allt skulle förblifva som hit-
tills, men kunde icke strida emot Preste- och
Borgareståndens, emedan de derom icke hade be-
slutat något annat, än att fonden icke skulle ingå
til Statsverket. Det innefattade blott en am-
plifikation af nämnde beslut och ett mera be-
stämdt förslag, hvart medlen skulle öfverlemnas,
och kunde så mycket mindre medföra någon
rubbning i Preste- och Borgareståndens, i frågan
om fondens förvaltning al Kommerskollegium, som
Bondeståndet sjelf varit med äfven om den sa-
ken, hvilken icke på något sätt hindrades af
medlens öfverlemnande till Riksgäldskontoret, i
likhet med hvad som eger rum med den all-
männa bevillningen, som dit ingår, fastän den
sedermera disponeras af Regeringen, samt för-
valtas af de serskilda embetsverken. Det åter-
står då endast att utröna, huru Hr Talmannen,
som medgifvit, att inbjudningar icke äro i grund-
lagen förbjudna, och som väl vet, att Ståndens
Talmän icke få neka proposition på annat, än
det, som bokstafligen strider mot rikets grund-
lagar, kunnat, med den beredelsetid af 8 dagar,
som han sjelf förmält sig hafva haft att tillgå,
till den grad misstaga sig om det verk-
liga innehållet af Riksståndens serskilda beslut,
att han ansett tre Stånd redan hafva varit ense
om en punkt, derom de ingenting beslutat, hvil-
ken förvillelse påtagligen utgjort orsaken till
hans vägran. En icke ringa förundran måste
det härvid åtminstone väcka, att Hr Talmannen
i sin motiverade vägran citerat Bondeståndets
beslut så, som hade det innehållit, att afgiften
till handels- och sjöfartsfonden borde, cgemen-
samt med tullmedlenr, till Riksgäldskontoret ingå.
Om tullmedlen finnes nämligen icke ett ord
Bondeståndets protokollsutdrag. Bondeståndet har
dessutom, enligt protokollsutdraget, beslutat, så-
som nyss nämndes, att medlen till handels- och
sjöfartsfonden askulle uppbäras på enahanda sätt,
som hittills, hvarigenom bokföringen kommer
att ske, ingalunda gemensamt med, utan afskiljdt
från tullmedlen ; och hela citationen är således,
både i ord och mening, ett fullkomligt misstag,
som likväl synes icke oväsendtligt hafva verkat
på Talmannens öfvertygelse.
Vi äre nyfikne att se, huruvida någon ämnar
försöka, att med skäl och bevis bestrida en enda
hårsmån af den logiska riktigheten i hvad vi här
anfört. Om det icke kan ske, samt det å andra
sidan besinnas, att grundlagen icke tillåter Tal-
mannen att vägra proposition å väckta frågor
eller förslag till beslut inom Stånden för andra
fall, än då sådana förslag bokstafligen strida mot
rikets grundlagar, så lärer omdömet om sakens
beskaffenhet icke. heller kunna blifva tvetydigt,
eller någon vidare behöfva undra öfver det upp-
seende, som väcktes af Talmannens vägran. Vi
rekommendera förestående granskning äfven till
begrundande af Svenska Minerva, eller andra
tidningar, som nu efteråt börjat anstränga sina
lungor, för att stöta i luren mot Reservanterna
i Borgareståndet, och vi anse all vidare vederlägg-
ning af deras sofismer öfverflödig.
— Red. har blifvit anmodad lemna plats åt