befordrandet af rätt eller menniskoslägtets lycksalighet, som i det hela bör vara detsamma. Det visar sig då genast och har i alla tider visat sig, att förnuftet måst antaga både samhällets och familjens tillvaro, likasom religion och seder, såsom nödvändiga vilkor för detta ändamål. Men bestrides icke detta, så följer det lika klart just af förnuftets egen, d. v. s. den rationella lagen, att man vidare måste antaga såsom oundgängliga de vilkor och ömsesidiga förbindelser mellan menniskorna, hvaraf de nyssnämnda hufvudelementernas bestånd beror. Hr Grefven har deremot påtagligen förblandat rationalismen med vissa tillfälliga hypotheser i samhällsläran, af hvilka han äfven namngifvit några, men som till största delen äro långt ifrån rationella. Brutalismen t. ex., såsom han kallar det, kan väl sägas vara : indentisk med naturrätten, tänkt i dess ursprungliga bemärkelse, då den icke är annatär styrkans rätt och vilddjurens i skogen; men det är just förnuftet, det rationella, som lägger band på denna individens råa naturrätt och för menniskorna tillhopa i samhällen till ömsesidig båtnad. Detta har ock, enligt alla tiders erfarenhet, visat sig vara en så absolut nödvändig följd just af menniskans egenskap af förnuftigt väsende och af dess företräde framför djuren, att, ehuru mycket ofta man hör ordet samhällsupplösning åberopas såsom en skräckbild, så snart frågan är om reformer af något bestående, så bar ännu aldrig något samhälle funnits, der en sådan upplösning visat sig annat än såsom en tillfällig olycka och ett öfvergående sjukdomstillstånd. Alldeles på samma sätt är det med amoralens och religionens försvinnande; de kunna vara mer eller mindre lefvande och starka hos olika folk och i olika generationer, i följd af tusende olika omständigheters inverkan; men de återkomma likväl alltid såsom de första af mensklighetens inre behof, och måste derföre anses lika oskiljaktiga från den rationella grunden, hvilken är den som utgår ur menniskans inre väsende i egenskap af tänkande varelse, som den yttre formen af familj och samhälle äro det från sammanlefnaden. År nu detta grundadt, så lär det äfven medgifvas, att begreppet om det rationella i sig sjelf ingalunda innebär någonting vådligt, utan tvärtom endast betecknar det förnultiga, det kloka, det ändamålsenliga i hvarje sak, och att egenskapen af ralionel således, långt ifrån att innebära något fördömligt, tvärtom är det, som man i allt förnämligast bör eftersträfva. En helt annan fråga blir, med afseende på reformer, huruvida en i sig sjelf rationel reform kan möta så många hinder i bestående förbållandenr att dessas upphäfvande skulle åstadkomrzsa enskilda förluster eller en allmän villervalla till den grad, att man måste gifva vika för de be-l tänkligheter, som deraf uppstå, och endast små-! ningom undanrödja dessa. Något sådant är det förmodhgen, som Hr Grefven menar; men detta måste då betraktas för hvarje fall serskildt, och det allmänt förnuftsgiltiga afvägas emot hindren, för att sedermera besluta, hvad afseende de serskilde omständigheterna kunna påkalla just i följd af förnuftets pröfning. Det är i sådant afseende, som vi anse oss böra företaga till något närmare skärskådande hvad Hr Grefven yttrat pag. 5 och föijande i brochyren, emedan det tyckes innefatta den egentliga kärnan af hans opposition emot den princip, som legat till grund för KonstitutionsUtskottets förslag. Grefven yttrar nemligen följande: Som Utskottets majoritet, hvars förslag blifvit. lagdt under RiksStåndens afgörande, synes uttrycka de w:trua-libr-ratvs tänkesätt hos oss, hvilka sjelfve tro sig vara ett uttryck af upplysningens ståndpunkt och tid.ns anda i Europa; och jag under en mångärig vistelse i Europas mest upplysta länder: England, Tyskland och Frankrike, lärt känna de rådande tänkesätten der, sä väl hos dessa länders statsmän, filosofer och politiska skriftställare, som hos de mera bildade klasser i allmänhet, torde det tillåtas mig att här yttra hvad jag anser vara upplysnin ens ståndpunkt och tlisevs aundå der. Dessa länders statsmän, filosofer och politiska skriftställare ), hylla helt andra läror, än de af Utskottet framställda. De anse alla, att den konstitutionella monarkien måste bestå af trenne elementer: uet Monarkiska Aristvokratiska och Demokratiska; att hvardera måste hafva sitt eget utt: yck, och dessa uppväga hvarandra, om Staten skall bestå och friheten upprättbållas; att E-kammare-syslemel är stridande mot denna jemnvigts-lära, icke tillämpligt, om ej i en liten demokratisk republik, med ringa omfång och ett folk af lika yrke; att ett TvoåktamMuTr-ylem, sammansatt af ika elementer inom båda Kamrarne, och blottstäldt för samma majoritets envälde, utgör i verkligheten icke annat än ett Enkamima:: -syst m; att pessonbji ls-priscipen, tillämpad på valritten, kan, abstract uppfattad, vara riktig, ty vo nskliyheten, det lefvande, det organiska, måste hafva företräde framför (ormö,jenteten , det döda, det materiella; men kan, p-aktiskt, icke tillämpas: — en sanning, som Utskottet sjelf ådagalagt, när det, för vuls äll rs utöfvande, föreslagit en CenUs, således ett formöyentets-vilkor, i strid med personitjh ts-priscipen. De anse alla, att den konstitutionella monarkien lemnar en större borgen för frihet, ordning och trefnad, än den demokratiska republiken; att en monarki måste vara ärftii. för att icke underkastas det ferdna Polens anarkiska valförrättningar; att denna äsfilighet icke kan upprätthållas, om den äges af en emwua sldgt i staten; av vilkoret för den konstitutionella monarkienus bestånd således är, att äga ett annat, äfven arf li.t sämhälls-:l. ment, jemte sig; detta icke för innehafvarnes b.sta, men för Folkets oeh för Statens eget väl. Skulle dessa tänkesätt icke svara mot upplysh-— on ÅM Ar RA kt KA AR —-— AA si PP ÄN —rA —-— emm mm Em AA DM MM M Ö me