befordrandet af rätt eller menniskoslägtets lyck-
salighet, som i det hela bör vara detsamma. Det
visar sig då genast och har i alla tider visat sig,
att förnuftet måst antaga både samhällets och
familjens tillvaro, likasom religion och seder,
såsom nödvändiga vilkor för detta ändamål. Men
bestrides icke detta, så följer det lika klart just af
förnuftets egen, d. v. s. den rationella lagen, att
man vidare måste antaga såsom oundgängliga de
vilkor och ömsesidiga förbindelser mellan men-
niskorna, hvaraf de nyssnämnda hufvudelemen-
ternas bestånd beror. Hr Grefven har deremot
påtagligen förblandat rationalismen med vissa
tillfälliga hypotheser i samhällsläran, af hvilka
han äfven namngifvit några, men som till största
delen äro långt ifrån rationella. Brutalismen t.
ex., såsom han kallar det, kan väl sägas vara :
indentisk med naturrätten, tänkt i dess ursprung-
liga bemärkelse, då den icke är annatär styrkans
rätt och vilddjurens i skogen; men det är just
förnuftet, det rationella, som lägger band på denna
individens råa naturrätt och för menniskorna till-
hopa i samhällen till ömsesidig båtnad. Detta
har ock, enligt alla tiders erfarenhet, visat sig
vara en så absolut nödvändig följd just af men-
niskans egenskap af förnuftigt väsende och af
dess företräde framför djuren, att, ehuru mycket
ofta man hör ordet samhällsupplösning åberopas
såsom en skräckbild, så snart frågan är om re-
former af något bestående, så bar ännu aldrig
något samhälle funnits, der en sådan upplösning
visat sig annat än såsom en tillfällig olycka och
ett öfvergående sjukdomstillstånd. Alldeles på
samma sätt är det med amoralens och religio-
nens försvinnande; de kunna vara mer eller
mindre lefvande och starka hos olika folk och i
olika generationer, i följd af tusende olika om-
ständigheters inverkan; men de återkomma lik-
väl alltid såsom de första af mensklighetens inre
behof, och måste derföre anses lika oskiljaktiga
från den rationella grunden, hvilken är den som
utgår ur menniskans inre väsende i egenskap af
tänkande varelse, som den yttre formen af fa-
milj och samhälle äro det från sammanlefnaden.
År nu detta grundadt, så lär det äfven medgif-
vas, att begreppet om det rationella i sig sjelf
ingalunda innebär någonting vådligt, utan tvärt-
om endast betecknar det förnultiga, det kloka,
det ändamålsenliga i hvarje sak, och att egen-
skapen af ralionel således, långt ifrån att inne-
bära något fördömligt, tvärtom är det, som man
i allt förnämligast bör eftersträfva. En helt
annan fråga blir, med afseende på reformer,
huruvida en i sig sjelf rationel reform kan
möta så många hinder i bestående förbållandenr
att dessas upphäfvande skulle åstadkomrzsa en-
skilda förluster eller en allmän villervalla till
den grad, att man måste gifva vika för de be-l
tänkligheter, som deraf uppstå, och endast små-!
ningom undanrödja dessa. Något sådant är det
förmodhgen, som Hr Grefven menar; men det-
ta måste då betraktas för hvarje fall serskildt,
och det allmänt förnuftsgiltiga afvägas emot hin-
dren, för att sedermera besluta, hvad afseende
de serskilde omständigheterna kunna påkalla just
i följd af förnuftets pröfning. Det är i så-
dant afseende, som vi anse oss böra företaga
till något närmare skärskådande hvad Hr Gref-
ven yttrat pag. 5 och föijande i brochyren, e-
medan det tyckes innefatta den egentliga kärnan
af hans opposition emot den princip, som legat
till grund för KonstitutionsUtskottets förslag.
Grefven yttrar nemligen följande:
Som Utskottets majoritet, hvars förslag blifvit.
lagdt under RiksStåndens afgörande, synes uttrycka
de w:trua-libr-ratvs tänkesätt hos oss, hvilka sjelfve
tro sig vara ett uttryck af upplysningens ståndpunkt
och tid.ns anda i Europa; och jag under en mång-
ärig vistelse i Europas mest upplysta länder: Eng-
land, Tyskland och Frankrike, lärt känna de rådan-
de tänkesätten der, sä väl hos dessa länders stats-
män, filosofer och politiska skriftställare, som hos
de mera bildade klasser i allmänhet, torde det til-
låtas mig att här yttra hvad jag anser vara upplys-
nin ens ståndpunkt och tlisevs aundå der.
Dessa länders statsmän, filosofer och politiska
skriftställare ), hylla helt andra läror, än de af Ut-
skottet framställda. De anse alla, att den konstitu-
tionella monarkien måste bestå af trenne elementer:
uet Monarkiska Aristvokratiska och Demokratiska;
att hvardera måste hafva sitt eget utt: yck, och des-
sa uppväga hvarandra, om Staten skall bestå och
friheten upprättbållas; att E-kammare-syslemel är
stridande mot denna jemnvigts-lära, icke tillämpligt,
om ej i en liten demokratisk republik, med ringa
omfång och ett folk af lika yrke; att ett Tvoåktam-
MuTr-- ylem, sammansatt af ika elementer inom
båda Kamrarne, och blottstäldt för samma majori-
tets envälde, utgör i verkligheten icke annat än ett
Enkamima:: -syst m; att pessonbji ls-priscipen,
tillämpad på valritten, kan, abstract uppfattad, vara
riktig, ty vo nskliyheten, det lefvande, det organiska,
måste hafva företräde framför (ormö,jenteten , det
döda, det materiella; men kan, p-aktiskt, icke til-
lämpas: — en sanning, som Utskottet sjelf ådaga-
lagt, när det, för vuls äll rs utöfvande, föreslagit en
CenUs, således ett formöyentets-vilkor, i strid med
personitjh ts-priscipen.
De anse alla, att den konstitutionella monarkien
lemnar en större borgen för frihet, ordning och tref-
nad, än den demokratiska republiken; att en mo-
narki måste vara ärftii. för att icke underkastas
det ferdna Polens anarkiska valförrättningar; att
denna äsfilighet icke kan upprätthållas, om den äges
af en emwua sldgt i staten; av vilkoret för den kon-
stitutionella monarkienus bestånd således är, att äga
ett annat, äfven arf li.t sämhälls-:l. ment, jemte sig;
detta icke för innehafvarnes b.sta, men för Folkets
oeh för Statens eget väl.
Skulle dessa tänkesätt icke svara mot upplys-
h-— on ÅM Ar RA kt KA - AR
—-— AA si PP ÄN —rA —-—
e-
mm mm Em AA DM MM M
Ö me