KAUUCt act, MCHN cH acl al dessa reservanter anse:
likväl Rikets Ständer skyldiga, att ikläda sig, eller
nationen. betalningsskyldigheten för Kabinettskas-
sans ifrågavarande skulder, ehuru de medgifva!
att dessa skulders tillkomst skett i uppenbar:
strid med Grundlagen. Om det skulle lyckas att!
göra en sådan mening gällande, skulle den medfö-
I
ra ett alltför vådligt prejudikat, och Talaren våga-:
de hoppas, att 1840 och 41 års Ständer icke taga!
första steget på en sådan bana, som, efter hans;
förmenande, helt ech hållet skulle förvandla vår;
Konstitution till ett gyckel.
Bengt Gudmundsson från Halland ville, såsom le-
samot af StatsUtskottet, upplysa, det han, hindrad
af sjukdom, icke var tillstädes när Utskottet beslöt
att hemlighålla större delen af de handlingar, som
blifvit åt detsamma öfverlemnade till upplysning i
ämnet, mot hvilket beslut han äfven låtit anteckna
sin reservation. Han trodde dock, att, enär Utskot-
tet afstyrkt anslaget, såsom nu är fallet, föga varit
vunnet med andra upplysningars meddelande än dem
utlåtarndet innehåller. Var äfven böjd att tro, det
någon fullstdnadiy utredning af frågan icke kan vin-
nas genom en återremiss, helst man måste vara me-
ra initierad i Regeringens hemligheter, för att kun-;
na tillräckligt få reda på detta ämne. Möjligtvis
kunde sådant ske genom Hemliga Utskottets leda-
möter, derest intet band derifrån hindrade dem. — Då
vi icke vilja betala gälden, yttrade Talaren, emedan
den icke är Statens, så lärer ock en återremiss va-
ra öfverflödig. Någon har nämnt, att det vore en
skandal för nationen att hafva skuld och hålla den
hemlig; men då skulden icke är i grundlagserlg
väg tillkommen, samt således icke under någon fö-
revändning kan anses såsom Statens, så kan denna
skandal ingalunda träffa Rikets Ständer, derest icke
Kongl. Maj:t framlägger ärendet i öppen dag och der-
vid tydligen visar, att skulden uteslutande blifvit
gjord för Rikets sannskyldiga nytta, samt varit o-
undviklig. Man kan väl säga, att om någon utgif-
vit skuldsedel i mitt namn, så bör jag af honom sö-
ka mitt åter. Men hvem är det väl i förevarande i
fall som utgifvit skuldförbindelsen? Hade man på
juridisk väg någon regress till Honom, så vore det
ingen fara vid att betala och sedan lagsöka. Hvad
en Talare föreslagit, att nemligen i utländska tid-
ningar införa en annonce, af innehåll att Sverige
icke har någon nationalskuld, torde medföra mera
skada, än gagn, och kunde Talaren för sin del icke
bifalla en sådan åtgärd.
Pehr Östman från Vester Norrlands Län anförde,
att, då ifrågavarande skuld tillkommit i strid mot
76 Regeringsformen, så vore lämpligast att, utan
omväg, bifalla utlåtandet. En återremiss tjenar ju
till ingen ting, då man icke vill ingå I betalnings-
skyldighet, och den invändning, att Rikets anseende
skulle lida, derest betalning uteblef, förfaller af sig
sjelf då man besinnar, att skulden ingalunda är Sta-
tens, utan helt och hället enskild samt att således!
försträckningsgifvaren må skylla sig sjelf, i bändelse
tillgång hos försträckningstagaren skulle saknas.
Srindlund: Om sjelfva saken är så mycket ordadt,
att föga kan vara att tillägga. Men i anledning af
de yttranden, som blifvit fällda angående StatsUt-
skottets åtgärd med de till dess upplysning medde I
lade handlingar kunde Talaren ej underlåta att an-
märka, det en och hvar torde finna, att Utskottet
handlat i öfverensstämmelse med 4 Momentet i 2 5
Tryckfrihetsförordningen, deri uttryckligen stadgas:
gatt inga ministerielle handlingar, eller berättelser
aöfver ministeriella ärender, hvilka höra till ett sed-
nare tidhvarf, än för minst femtio år tillbaka, må,
autan Regeringens tillstånd, från trycket utgifvas el-
aler utbekommas. Biföll återremissen, helst Ut-
skottet, när förevarande utlåtande afgafs, väl hade
mottagit tillförordnade utrikes Minaisterns skrifvel-
se af den 7 Mars sistlidet år, men icke hade nå-)
gon kännedom om det af ordinarie Utrikes Ministern
utfärdade intyg af den 4 i samma månad, hvadan
det torde vara nödigt att närmare utreda detta för-
hållande, samt lägga i dagen alla de upplysningar,
som kunna och böra offentliggöras.
Anders Nilssson från Östergöhland instämde med
Widegren och Kihlblom. — Likaså Erik Jansson från
Stockholms Län.
Lars Larsson från Elfsborgs Län fann att, emedan
ingen talat för ogillande af det slut, hvari Utskottet
stannatt, en återremiss icke skulle medföra något
gagn. Yrkade derföre bifall till utlåtandet. Häruti
instämde Petter Pehrsson i Slätthult från Jönköpings
Län oeh Christen Persson från Gottland.
Sahlström från Stockholms län ansåg öfverflödigt.
att vidare förlänga öfverläggningen. Tal. fann det
ingalunda nationen och dess representanter värdigt
att, i en fråga, som väckt en så allmän uppmärk
samhet, åtnöjas med tvetydiga upplysningar. — Af
detta skäl, samt för att få StatsUtskottets afstyrkan-
de mera bestämdt uttaladt och bättre motiveradt,
instämde han i återremiss; äfven derföre, att man ej
kunde vara säker, det icke två Riksstånd remittera
utlåtandet, just derföre, att de ämna anslå medel till
den ifrågavarande bristens betäckande.
Kihlblom åberopade de skäl, hvilka han uti sitt
skriftliga anförande utvecklat för återremiss, och med
honom instämde Ephraim Larssom från Elfsborgs
län, Trysen från Östergöthland och Sone Persson
från Skåne. .
Anders Larsson från Westerås län yttrade, att ban .
i början af riksdagen, såväl som öfrige ståndsbrö-:
derne, ansåg det vara en pligt att befrämja kom-.
mittenternas önskan att få någon lindring i deras
tryckande skattbördor, hvyarföre han väckt motion
em nedsättning af ministeranslaget samt de 109,000!
Rdr till oförutsedda händelser m.m. Han hade gjort
sig noga underrättad derom, att dessa summor till
sitt stora belopp voro öfverflödige, och trodde då,
att denna med flera jemkningar skulle komma dej
skattskyldige till godo. Efter talarens förmenande
var ministeranslaget samma fond, som kabinettskas-
san. Han fann, det regeringen nu sjelf medgifvit
det öfverflödiga i ministeranslaget, enär en del deraf
blifvit användt att betala en hemlig gäld. I öfrigt
förenade han sig med Ephraim Larssors skriftliga an-
förande och förklarade, det han ej ville bevilja nå-
got till betäckande af ifrågavarande brist. eJag tror,
fortfor Tal., aså mycket mindre någon skuld för
aStaten finnas, som 76 8 Regeringsformen sådant för-
Tbjuder, och om styrelsen gemensamt, eller någon
aenskild person deraf upptagit län för att efter eget
egodtycke använda (kanhända någon del till baler,
asoirter, skänker m. m., hilket vanligen tillfaller
mm JaARm cCAm Allas a oo 2.0 vv 4 cARla Mad otuxsans