ALT UMTS MATTIAS TA OAU UlgvViest ef 2AVISGLelen det jemte Biskoparna och vissa dignitärer utnämnde af Konungen; en åsigt, den författaren, som bekant är, stödjer på den omständigheten, att Adeln här i landet ännu, enligt hvad han vill statistiskt bevisa, eger en lika om ej större förmögenhet relatift till den öfriga folkmängdens, än i sjelfva England. Då det nyssnämnda större arbetet om representationen redan upplefvat två upplagor, och dess innehåll således redan är tillräckligt spridt och bekant i landet, behöfve vi icke upptaga något vidare utrymme med att redogöra för detsamma; och då, oaktadt det sålunda redan en längre tid varit bekant, bufvudideen deri, eller den om den öfre kammarens bildning, icke vunnit understöd inom någon fraktion vid Riksdagen eller framkommit bland de många modifikationer, som man ifrån serskilda håll föreslagit vid Utskottets betänkande, så tyckes detta visa, att en representationsreform, hvari bördens rättigheter skulle ingå såsom ett hufvudelement, numera saknar så allt stöd i opinionen, om icke möjligen hos en och annan af den rikare Adeln sjelf, att det, ifrån den sidan betraktadt, icke behöfver ytterligare widlyftigt omröras. Men annorlunda är förhållandet med den negativa delen, om vi så få kalla den, af den nu ifrågavarande brochyren, eller den, hvari Grefven sysselsätter sig med Utskottets argumenter. De inkast han emot dem framställer skola, i anseende till hans åberopande dels af egen erfarenhet utaf Englands parlamentariska förhållanden, dels af andra skriftställares auktoritet, naturligen omfattas med begärlighet hos alla dem, som antingen af farhåga eller intresse äro obenägne att grunda en representation endast på valprincipen eller att upphäfva Ståndsfördelningen, äfven om de i det positiva icke instämma med Grefven; och från denna synpunkt hafva vi trott, att en kort redogörelse för brochyrens innehåll jemte några anmärkningar vid en del af satserna just nu kan vara på sitt ställe. Innan vi gå vidare måste vi likväl i förbigående erkänna den förbindelse, hvari det: allmänna står till Grefveuv, icke blebt för den omsorg han egnat åt forskningar i detta ämne i det hela, utan ock serdeles för den öppenhet, hvarmed han uttalat sin tanka om det härvarande representationssättet, då han icke blott underrältar läsaren, att han under en längre tid, medan han såsom föredragande i kommandomål var ledamot af konseljen, alltid yrkat på en representationsreform, utan äfven uti inledningen, pag. 2,uttrycker den minnesvärda åsigten, att hans erfarenhet om Englands parlamentariska förhandlingar ech den insigt han derigenom vunnit, huru en lagstiftande församling bör vara sammansatt, ledt honom till den abedröfliga öfvertygelsen, att Sverige går förloradt såsom sjelfständig stat, om det fortfar ännu några decennier med sitt nuvarande represenlalionssätte: en åsigt, hvilken också delades utan undantag af alla, som yttrade sig i ämnet under konfeienserna på Riddarhuset, och hvilken äfven denna Riksdag sjelf och dess långsamma, fastän ytterligt austrängda arbeten icke kunnat jäfva. Vi gå härefter omedelbart till sjelfva hufvudsaken. Grefven förklarar först KonstitutionsUtskottet sin erkänsla, bland annat derför, att det frångått ståndsfördelningen och ståndsvalen; nen grundval, säger han, på hvilken efter min öfvertygelse intet ändamålsenligt, intet lifgifvande, intet uppfriskande eller mot tidens anda svarande, möjligen kan byggas,; samt vidare, för det Utskottet utarbetat en vallag. Den första hufvudsakliga anmärkningen mot Vtskottet innefattas åter deri, att Utskottet, ehuru det säger sig utgålt från rationella principer och anfört ganska rationella grunder för tvåkammarsystemet och direkta val, likväl tillstyrkt ett af Enkammareoch indirekta val. Hvad det sednare beträffar, vilje vi icke afgöra, huruvida ej Grefven anfört en god bevisning för sin sats. Han antager nemligen, att skälet, hvarföre man förkastat de direkta valen, bland annat varit den befarade svårigheten af buller och skandalösa uppträden; men upplyser tillika, att man i England uppfunnit ett sätt att låta valen gå ganska lugnt tillväga, nemligen att en längre tid af ett par dagar utsättes för valförrättningen, under hvilken tid de valberättigade kunna, hvilken stund på dagen som helst komma och aflemna sin röst inför en dertill utsedd kommitts, äfvensom att långa resor för de valberättigade undvikas derigenom, att valförrättningarna hållas på flera ställen. Hvad tvåkammarsystemet åter beträffar, så har ju Utskottet verkligen föreslagit representationens skiljande i tvenne afdelningar, fastän dessa icke äro sådana, Grefven vill hafva dem, d. v.s. ursprung na från så olika grund, att de blefve absoiut karaktersskilda och komme att stå såsom motståndskrafter mot hvarandra. En annan anmärkning är, att Utskottet ej gjort nog afseende på förmögenheten vid röstberäkningen; — man vet att andra förebrått Utskottet att hafva gjort för mycket afseende derpå. Här måste vi något vidröra en allmän sats, hvari, efter vår tanka, ligger ett missförstånd. Rationalismen torde, säger Författaren, i sitt pura skick för öfrigt vara lika farlig att tillämpa i samhällsläran som i religionsoch se