skulden, då må man återremittera betänkandet. Men: om man deremot finner sig böra afslå det begärda anslaget, då må man utan omväg bi alla utlåtandet, samt med detsamma förekomma, att ej riksdagen, äfven genom en återremiss af detta utlåtande onö digtvis förlänges. Hans Jansson vore visserligen beredd att biträda Rutbergs mening, derest icke utlåtandet återremitterades äfven från de öfriga tre stånden, hyadan således den återremiss, Bondeståndet kunde besluta, ingalunda bidroge till riksdagens förlängning, men väl innebure en opinionsyttring från detta stånd, och med detsamma en motvigt mot de åsigter, som i annan syftning bland de öfriga stånden kunna göra sig gällande. — Johannes Andersson från Skaraborgs, Anders Johnsson i Tuna och Gusstaf Pettersson från Östergöthlands län instämde med Hans Jansson. Rutbery: aSom vi icke kunna beräkna, hvad Adeln och Presteståndet i denna friga komma att besluta, men Bondeståndet fritt och sjelfständigt plägar grunda sina beslut på egen öfvertygelse, så vidhåller jag mitt yrkande — Med Rutberg instämde Petter Gabrielsson från Kronobergs, Östman från Westernorrlands län, Per Jönsson från Skåne, Lars Nilsson från Elekinge och Lindbeck från Halland. Öfverläggningen var slutad, och utlåtandet återremitterades med 70 röster mot 26, hvilka sistnämnde voro för bifall.