KAUUCt act, MCHN cH acl al dessa reservanter anse: likväl Rikets Ständer skyldiga, att ikläda sig, eller nationen. betalningsskyldigheten för Kabinettskassans ifrågavarande skulder, ehuru de medgifva! att dessa skulders tillkomst skett i uppenbar: strid med Grundlagen. Om det skulle lyckas att! göra en sådan mening gällande, skulle den medföI ra ett alltför vådligt prejudikat, och Talaren våga-: de hoppas, att 1840 och 41 års Ständer icke taga! första steget på en sådan bana, som, efter hans; förmenande, helt ech hållet skulle förvandla vår; Konstitution till ett gyckel. Bengt Gudmundsson från Halland ville, såsom lesamot af StatsUtskottet, upplysa, det han, hindrad af sjukdom, icke var tillstädes när Utskottet beslöt att hemlighålla större delen af de handlingar, som blifvit åt detsamma öfverlemnade till upplysning i ämnet, mot hvilket beslut han äfven låtit anteckna sin reservation. Han trodde dock, att, enär Utskottet afstyrkt anslaget, såsom nu är fallet, föga varit vunnet med andra upplysningars meddelande än dem utlåtarndet innehåller. Var äfven böjd att tro, det någon fullstdnadiy utredning af frågan icke kan vinnas genom en återremiss, helst man måste vara mera initierad i Regeringens hemligheter, för att kun-; na tillräckligt få reda på detta ämne. Möjligtvis kunde sådant ske genom Hemliga Utskottets ledamöter, derest intet band derifrån hindrade dem. — Då vi icke vilja betala gälden, yttrade Talaren, emedan den icke är Statens, så lärer ock en återremiss vara öfverflödig. Någon har nämnt, att det vore en skandal för nationen att hafva skuld och hålla den hemlig; men då skulden icke är i grundlagserlg väg tillkommen, samt således icke under någon förevändning kan anses såsom Statens, så kan denna skandal ingalunda träffa Rikets Ständer, derest icke Kongl. Maj:t framlägger ärendet i öppen dag och dervid tydligen visar, att skulden uteslutande blifvit gjord för Rikets sannskyldiga nytta, samt varit oundviklig. Man kan väl säga, att om någon utgifvit skuldsedel i mitt namn, så bör jag af honom söka mitt åter. Men hvem är det väl i förevarande i fall som utgifvit skuldförbindelsen? Hade man på juridisk väg någon regress till Honom, så vore det ingen fara vid att betala och sedan lagsöka. Hvad en Talare föreslagit, att nemligen i utländska tidningar införa en annonce, af innehåll att Sverige icke har någon nationalskuld, torde medföra mera skada, än gagn, och kunde Talaren för sin del icke bifalla en sådan åtgärd. Pehr Östman från Vester Norrlands Län anförde, att, då ifrågavarande skuld tillkommit i strid mot 76 Regeringsformen, så vore lämpligast att, utan omväg, bifalla utlåtandet. En återremiss tjenar ju till ingen ting, då man icke vill ingå I betalningsskyldighet, och den invändning, att Rikets anseende skulle lida, derest betalning uteblef, förfaller af sig sjelf då man besinnar, att skulden ingalunda är Statens, utan helt och hället enskild samt att således! försträckningsgifvaren må skylla sig sjelf, i bändelse tillgång hos försträckningstagaren skulle saknas. Srindlund: Om sjelfva saken är så mycket ordadt, att föga kan vara att tillägga. Men i anledning af de yttranden, som blifvit fällda angående StatsUtskottets åtgärd med de till dess upplysning medde I lade handlingar kunde Talaren ej underlåta att anmärka, det en och hvar torde finna, att Utskottet handlat i öfverensstämmelse med 4 Momentet i 2 5 Tryckfrihetsförordningen, deri uttryckligen stadgas: gatt inga ministerielle handlingar, eller berättelser aöfver ministeriella ärender, hvilka höra till ett sednare tidhvarf, än för minst femtio år tillbaka, må, autan Regeringens tillstånd, från trycket utgifvas elaler utbekommas. Biföll återremissen, helst Utskottet, när förevarande utlåtande afgafs, väl hade mottagit tillförordnade utrikes Minaisterns skrifvelse af den 7 Mars sistlidet år, men icke hade nå-) gon kännedom om det af ordinarie Utrikes Ministern utfärdade intyg af den 4 i samma månad, hvadan det torde vara nödigt att närmare utreda detta förhållande, samt lägga i dagen alla de upplysningar, som kunna och böra offentliggöras. Anders Nilssson från Östergöhland instämde med Widegren och Kihlblom. — Likaså Erik Jansson från Stockholms Län. Lars Larsson från Elfsborgs Län fann att, emedan ingen talat för ogillande af det slut, hvari Utskottet stannatt, en återremiss icke skulle medföra något gagn. Yrkade derföre bifall till utlåtandet. Häruti instämde Petter Pehrsson i Slätthult från Jönköpings Län oeh Christen Persson från Gottland. Sahlström från Stockholms län ansåg öfverflödigt. att vidare förlänga öfverläggningen. Tal. fann det ingalunda nationen och dess representanter värdigt att, i en fråga, som väckt en så allmän uppmärk samhet, åtnöjas med tvetydiga upplysningar. — Af detta skäl, samt för att få StatsUtskottets afstyrkande mera bestämdt uttaladt och bättre motiveradt, instämde han i återremiss; äfven derföre, att man ej kunde vara säker, det icke två Riksstånd remittera utlåtandet, just derföre, att de ämna anslå medel till den ifrågavarande bristens betäckande. Kihlblom åberopade de skäl, hvilka han uti sitt skriftliga anförande utvecklat för återremiss, och med honom instämde Ephraim Larssom från Elfsborgs län, Trysen från Östergöthland och Sone Persson från Skåne. . Anders Larsson från Westerås län yttrade, att ban . i början af riksdagen, såväl som öfrige ståndsbrö-: derne, ansåg det vara en pligt att befrämja kom-. mittenternas önskan att få någon lindring i deras tryckande skattbördor, hvyarföre han väckt motion em nedsättning af ministeranslaget samt de 109,000! Rdr till oförutsedda händelser m.m. Han hade gjort sig noga underrättad derom, att dessa summor till sitt stora belopp voro öfverflödige, och trodde då, att denna med flera jemkningar skulle komma dej skattskyldige till godo. Efter talarens förmenande var ministeranslaget samma fond, som kabinettskassan. Han fann, det regeringen nu sjelf medgifvit det öfverflödiga i ministeranslaget, enär en del deraf blifvit användt att betala en hemlig gäld. I öfrigt förenade han sig med Ephraim Larssors skriftliga anförande och förklarade, det han ej ville bevilja något till betäckande af ifrågavarande brist. eJag tror, fortfor Tal., aså mycket mindre någon skuld för aStaten finnas, som 76 8 Regeringsformen sådant förTbjuder, och om styrelsen gemensamt, eller någon aenskild person deraf upptagit län för att efter eget egodtycke använda (kanhända någon del till baler, asoirter, skänker m. m., hilket vanligen tillfaller mm JaARm cCAm Allas a oo 2.0 vv 4 cARla Mad otuxsans