nare talar om en försummad bonnörsgöring för
förman, som han anser lika med den oftanämn-
da helsningen. Grefve Brahe vet likväl, att den-
na honnörsgöring är i reglementet bestämdt
föreskritven och således en lika ovilkorlig pligt
som hvarje annan? Men vet han icke äfven, att
denna pligt gäller tjenstgöringen, icke sällskaps-
lifvet? Om således en serafimerriddare anmält
för Hr Generaladjutanten för armeen, alt vakt-
hafvande officern vid Gustaf: Adolfs torg för-
summat gå 1 gevär för honom när han for
förbi — i fall någon serafimerriddare funnes
nog småaktig att bemärka och anmäla en sådan
småsak — så hade Hr Generaladjutanten vis-
serligen rätt att sätta den felaktige i arrest.
Men om samme serafimerriddare anmälde, att
samme officer icke stigit upp för honom, när
han inträdde i sällskapet hos fru N. N., skulle
Hr Generaladjutanten äfven då arrestera denne
efficer? — H. Exc. tolkar likväl skyldigheten
att visa naktning för förman så vidträckt, att
enligt hans tydning borde till och med ett par
gardister, som komme på gatan, bärande en
vattenså, i fall de mötte Generaladjutanten för
armeåen, rätta sig och göra ställningssteg vid
hans förbigående, om de också måste släppa sån
i gatan och stänka allt vattnet öfver General-
adjutanten!
Vidare yrkar Hr Grefve Brahe på förmans
rättighet att blifva trodd på sina ord. Sådant
kan likväl endast gälla i fråga om tjensteutöf-
ning, der en försummad pligthandling gifver stöd
åt förmannens intyg. Utsträckom denna rätt
äfven till enskilda handlingar, och ett system af
det fruktansvärdaste godtycke är infördt, som gör
hela krigsståndet till en slafmassa till kropp och
själ, beroende den ene af den andre hela ke-
djan igenom, och alla slutligen till rent blinda
verktyg i den högste chefens hand. I sanning
en rätt hygglig ställning för en talrik medbor-
gareklass i ett iagbundet samhälle! — Nu måste
man dessutom för det serskilda ifrågavarande
fallet ihågkomma, att Kapten Arrhenius förne-
kat beskyllningen, och att bevisning derför ej
kunnat åstadkommas.
Hvad Grefve Snoilskys votum angår, så måste
man hålla honom räkning för, att han ej med
ett enda ord motiverat det, ty det är bättre än
att citera så svaga motiver, som Hrr Norden-
skjölds och Brahes.