nare talar om en försummad bonnörsgöring för förman, som han anser lika med den oftanämnda helsningen. Grefve Brahe vet likväl, att denna honnörsgöring är i reglementet bestämdt föreskritven och således en lika ovilkorlig pligt som hvarje annan? Men vet han icke äfven, att denna pligt gäller tjenstgöringen, icke sällskapslifvet? Om således en serafimerriddare anmält för Hr Generaladjutanten för armeen, alt vakthafvande officern vid Gustaf: Adolfs torg försummat gå 1 gevär för honom när han for förbi — i fall någon serafimerriddare funnes nog småaktig att bemärka och anmäla en sådan småsak — så hade Hr Generaladjutanten visserligen rätt att sätta den felaktige i arrest. Men om samme serafimerriddare anmälde, att samme officer icke stigit upp för honom, när han inträdde i sällskapet hos fru N. N., skulle Hr Generaladjutanten äfven då arrestera denne efficer? — H. Exc. tolkar likväl skyldigheten att visa naktning för förman så vidträckt, att enligt hans tydning borde till och med ett par gardister, som komme på gatan, bärande en vattenså, i fall de mötte Generaladjutanten för armeåen, rätta sig och göra ställningssteg vid hans förbigående, om de också måste släppa sån i gatan och stänka allt vattnet öfver Generaladjutanten! Vidare yrkar Hr Grefve Brahe på förmans rättighet att blifva trodd på sina ord. Sådant kan likväl endast gälla i fråga om tjensteutöfning, der en försummad pligthandling gifver stöd åt förmannens intyg. Utsträckom denna rätt äfven till enskilda handlingar, och ett system af det fruktansvärdaste godtycke är infördt, som gör hela krigsståndet till en slafmassa till kropp och själ, beroende den ene af den andre hela kedjan igenom, och alla slutligen till rent blinda verktyg i den högste chefens hand. I sanning en rätt hygglig ställning för en talrik medborgareklass i ett iagbundet samhälle! — Nu måste man dessutom för det serskilda ifrågavarande fallet ihågkomma, att Kapten Arrhenius förnekat beskyllningen, och att bevisning derför ej kunnat åstadkommas. Hvad Grefve Snoilskys votum angår, så måste man hålla honom räkning för, att han ej med ett enda ord motiverat det, ty det är bättre än att citera så svaga motiver, som Hrr Nordenskjölds och Brahes.