Utskottet har framkastat en vink om adiplomatiskan handlingar, som icke äro underkastade wofientlighets. Hvilka äro dessa diplomatiska underhandlingar? Jag hade inbillat mig, att sådane endast äro underhållningsprotokoller och noter och depecher och h vad det allt kallas. Har då vår Regering underbandlat och vexlat noter med främmande makter ! om denna skuld? Detta upplyser Utskottet icke. Eller är det bara kostnaderna för underhandlingarna: ech noterna? De förra må väl icke vara hem-! liga derföre, att de sednare äro det? Detta fö-: refaller mig likasom man ville påstå, att alla Postverkets omkostnader böra hållas hemliga derföre, att brefven, som dermed befordras, icke få brytas. — Eiler är det just om summorne, som det biifvit un-: derhandiadt? Jag har hört berättas, att diplomatiska underhandlingar om pengar sällan äro hemliga, utan vanligen äfven skamliga, antingen för den som ger, eller den som får, eller ock för begge. Men om jag ock mot min vilja skulle föreställa mig, att de dyra underhandlingarna varit om penningar, så kan jag dock icke begripa, att de förbirdelser, som till följe af underhandlingarne blifvit utgifna, äfven äro hemliga, isynnerhet om man vill med dem förmå tredje man till betalning. Jag må, med ett ord, fundera, huru jag will, så blir saken allt mörkare, och Utskottets skäl allt besynnerligare. Utskottet må icke säga: Jag har afstyrkt betalning, och således angå skälen er icke. Detta skäl vore det sämsta af alla: ty vår fördel och äfven vår heder är på spel genom detta hemlighetskrämeri. Finnas reverser ute, dem man vill, att vi skola betala, så är det icke nog, att vi slippa beta!a; vi måste äfven hafva reda på deras lydelse, deras tillkomst, hvem som utgifvit dem, om de äro utgifne i vårt ramn, 0. s. v. Ått nedtysta en sådan sak, är icke blott fegt; det är äfven oklokt. i Nej, rent öppet spel mäste vi hafva, om vi icke! skola anses för stackare. Utskottet bör framlägga! för oss hela sanningen, annars måste vi misstänka fult spel. Vet Utskottet sjellt ingenting, så bör det: svara just def, och inskränka sig dertill, så vida ickel de företedde handlingarne äro af den art, att detär ett öppet förakt för folkets ombud, att tro sig kunna: narra dem dermed. Så som saken nu visar sig, kan säkert ingen fråga om betalning uppstå; men det höfves oss få veta, huru någon kunnat inbilla sig, att en sådan fråga kan väckas inför folkets ombud, som hafva något begrepp om sin bestämmelse. Jag är fullt öfvertygad, att vi komma att stadna i samma slut, som! Utskottet föreslagit, men på helt andra grunder;! ty Utskottets grunder tåla icke att blåsa pån, såsom jag tror mig hafva visat. Anders Jöransson från Stora Kopparbergs län: I högsta grad nedslående äro de upptäckter, som den enfaldige landtboen här måste göra. Obehagliga upptäckter af hvarjehanda slag läggas tidt och ofta i dagen, så att man väl må häpna dervid och beklaga, att man blifvit satt i nödvändighet att! någonsin lära känna sådant; att, i stället för den lyckliga känslan att tro alla om godt, bli påtvin-; gad den olyckliga att kunna tro, snart sagdt, på: ingen af dem, hos hvilka ärligheten främst borde!: stå att finna, jag menar statens embetsmän i Närvarande fråga, eller anslaget till Kabinettskassan, är icke heller egnad att utrota den väckta! misstron. Den är tvertom ett bedröfligt bevis på huru, äfven på samhällets höjder, och hos dem, som äro tillsatte att vaka öfver lag och rätt, och bestraffa ränker och brott, man äfven nedlåter sig till handlingar, som sedan icke låta sig försvaras. Saken kan hafva sina sidor — måhända äfven sina goda; men då man icke får lära känna dem, så kan man icke veta något om dem. Huru man än vänder denna sak, finner man nu endast skuggsidor, och detta är följden af det kascherade sätt, hvarpå den af vederbörande bedrifvits. Hade de gått tillväga öppet och ärligt, kanske hade den då visat sig i annan dager. Min mening kan icke vara att bevilja det äskade anslaget, och såmedelst sanktionera de vidtagne grundlagsvidriga åtgärderna och tillika för framtiden authorisera vederbörande att vidtaga flere dyJika. Men då saken, sedan den till StatsUtskottet inkom, erhållit åtskilliga nya belysningar, och ännu flere sedan KonstitutionsUtskottet förordnade åtalet i saken, hvilken rättegång StatsUtskottet nu såsom skäl åberopat, så anser jag en återremiss af nöden, på det Utskottet måtte i möjligaste måtto utreda och uppgifva förhållandet, på det, i händelse af Riksrättens friande utslag, Ständerna icke derigenom måtte skenbart anses förbundna att för beloppet ansvara. Om vederbörande, eller deras försvarare skulle anse mina omdömen såsom alltför hårda, så får jag blott hänvisa till hvad om saken är kändt, och tillägga: att den, som handlar öppet och ärligt, aldrig riskerar sådant. Henrik Andersson från Örebro län gaf i sitt anförande först en öfversigt af målets historik; men hvad deröfver yttrades återfinnes hufvudsakligen i de föregående. Deremot anse vi ordagrannt böra upptagas hvad som angår reservationerna: Till de sällsyntheter, sjelfva utlåtandet företer, komma reservationer af ännu sällsyntare beskaffenhet, som jag ej kan med tystnad förbigå. Man har talat om Rikets värdighet, hvilken skulle fordra godkännandet af en skuld, som ej är Statens, eller med andra ord: erkännandet af ett grundlagsbrott. Statens värdighet består deremot, så vidt jag förstår, först och sist i dess lagars noggranna iakttagande, och om de blifvit förnärmade, så skedde det måhända år 4812, när Rikets Ständer läto förmå sig att afhända Rikets rättmätige fordringsägare två tredjedelar af deras tillhörighet, och år 1815, då de, i stället att sjelfve besörja den återstående skuldens ordentliga liqviderande, öfverlemnade det åt en annan, som icke kontraherat skulden, och hvaraf följden blifvit, att man sett i utländska skrifter det omdöme deröfver fällas, att härvid förfarits efter ganska lösliga grundsatser, då Svenska Kronans kredit i utlandet härigenom nästan blifvit tillintetgjord, och man högljudt klagat öfver kränkning af de åtagna förbindelserna. Vidare yttras, att Regeringen ptill sitt ändamäl berömligen använde minister-anslaget, när hon dermed icke bestridde ministerstatens aflöning, anslagets enda ändamål, utan noga räknadt bortkastade en betydlig del deraf för alldeles främmande ITE