Utskottet har framkastat en vink om adiploma-
tiskan handlingar, som icke äro underkastade wof-
ientlighets. Hvilka äro dessa diplomatiska under-
handlingar? Jag hade inbillat mig, att sådane en-
dast äro underhållningsprotokoller och noter och de-
pecher och h vad det allt kallas. Har då vår Regering
underbandlat och vexlat noter med främmande makter !
om denna skuld? Detta upplyser Utskottet icke. El-
ler är det bara kostnaderna för underhandlingarna:
ech noterna? De förra må väl icke vara hem-!
liga derföre, att de sednare äro det? Detta fö-:
refaller mig likasom man ville påstå, att alla Post-
verkets omkostnader böra hållas hemliga derföre, att
brefven, som dermed befordras, icke få brytas. —
Eiler är det just om summorne, som det biifvit un-:
derhandiadt? Jag har hört berättas, att diploma-
tiska underhandlingar om pengar sällan äro hemli-
ga, utan vanligen äfven skamliga, antingen för den
som ger, eller den som får, eller ock för begge.
Men om jag ock mot min vilja skulle föreställa
mig, att de dyra underhandlingarna varit om pen-
ningar, så kan jag dock icke begripa, att de förbir-
delser, som till följe af underhandlingarne blifvit ut-
gifna, äfven äro hemliga, isynnerhet om man vill
med dem förmå tredje man till betalning. Jag må,
med ett ord, fundera, huru jag will, så blir saken
allt mörkare, och Utskottets skäl allt besynnerligare.
Utskottet må icke säga: Jag har afstyrkt betalning,
och således angå skälen er icke. Detta skäl vore
det sämsta af alla: ty vår fördel och äfven vår he-
der är på spel genom detta hemlighetskrämeri. Fin-
nas reverser ute, dem man vill, att vi skola betala,
så är det icke nog, att vi slippa beta!a; vi måste
äfven hafva reda på deras lydelse, deras tillkomst,
hvem som utgifvit dem, om de äro utgifne i vårt
ramn, 0. s. v. Ått nedtysta en sådan sak, är icke
blott fegt; det är äfven oklokt. i
Nej, rent öppet spel mäste vi hafva, om vi icke!
skola anses för stackare. Utskottet bör framlägga!
för oss hela sanningen, annars måste vi misstänka
fult spel. Vet Utskottet sjellt ingenting, så bör det:
svara just def, och inskränka sig dertill, så vida ickel
de företedde handlingarne äro af den art, att detär
ett öppet förakt för folkets ombud, att tro sig kunna:
narra dem dermed.
Så som saken nu visar sig, kan säkert ingen frå-
ga om betalning uppstå; men det höfves oss få veta,
huru någon kunnat inbilla sig, att en sådan fråga
kan väckas inför folkets ombud, som hafva något
begrepp om sin bestämmelse. Jag är fullt öfverty-
gad, att vi komma att stadna i samma slut, som!
Utskottet föreslagit, men på helt andra grunder;!
ty Utskottets grunder tåla icke att blåsa pån, så-
som jag tror mig hafva visat.
Anders Jöransson från Stora Kopparbergs län:
I högsta grad nedslående äro de upptäckter, som
den enfaldige landtboen här måste göra. Obehag-
liga upptäckter af hvarjehanda slag läggas tidt och
ofta i dagen, så att man väl må häpna dervid och
beklaga, att man blifvit satt i nödvändighet att!
någonsin lära känna sådant; att, i stället för den
lyckliga känslan att tro alla om godt, bli påtvin-;
gad den olyckliga att kunna tro, snart sagdt, på:
ingen af dem, hos hvilka ärligheten främst borde!:
stå att finna, jag menar statens embetsmän i
Närvarande fråga, eller anslaget till Kabinetts-
kassan, är icke heller egnad att utrota den väckta!
misstron. Den är tvertom ett bedröfligt bevis
på huru, äfven på samhällets höjder, och hos dem,
som äro tillsatte att vaka öfver lag och rätt, och
bestraffa ränker och brott, man äfven nedlåter sig
till handlingar, som sedan icke låta sig försvaras.
Saken kan hafva sina sidor — måhända äfven
sina goda; men då man icke får lära känna dem,
så kan man icke veta något om dem. Huru man
än vänder denna sak, finner man nu endast skugg-
sidor, och detta är följden af det kascherade sätt,
hvarpå den af vederbörande bedrifvits. Hade de gått
tillväga öppet och ärligt, kanske hade den då visat
sig i annan dager.
Min mening kan icke vara att bevilja det äskade
anslaget, och såmedelst sanktionera de vidtagne
grundlagsvidriga åtgärderna och tillika för framti-
den authorisera vederbörande att vidtaga flere dy-
Jika. Men då saken, sedan den till StatsUtskottet
inkom, erhållit åtskilliga nya belysningar, och än-
nu flere sedan KonstitutionsUtskottet förordnade å-
talet i saken, hvilken rättegång StatsUtskottet nu
såsom skäl åberopat, så anser jag en återremiss af
nöden, på det Utskottet måtte i möjligaste måtto
utreda och uppgifva förhållandet, på det, i händelse
af Riksrättens friande utslag, Ständerna icke deri-
genom måtte skenbart anses förbundna att för be-
loppet ansvara.
Om vederbörande, eller deras försvarare skulle
anse mina omdömen såsom alltför hårda, så får jag
blott hänvisa till hvad om saken är kändt, och til-
lägga: att den, som handlar öppet och ärligt, aldrig
riskerar sådant.
Henrik Andersson från Örebro län gaf i sitt an-
förande först en öfversigt af målets historik; men
hvad deröfver yttrades återfinnes hufvudsakligen i
de föregående. Deremot anse vi ordagrannt böra
upptagas hvad som angår reservationerna: Till de
sällsyntheter, sjelfva utlåtandet företer, komma re-
servationer af ännu sällsyntare beskaffenhet, som jag
ej kan med tystnad förbigå. Man har talat om Ri-
kets värdighet, hvilken skulle fordra godkännandet
af en skuld, som ej är Statens, eller med andra
ord: erkännandet af ett grundlagsbrott. Statens
värdighet består deremot, så vidt jag förstår, först
och sist i dess lagars noggranna iakttagande, och
om de blifvit förnärmade, så skedde det måhända år
4812, när Rikets Ständer läto förmå sig att afhända
Rikets rättmätige fordringsägare två tredjedelar af
deras tillhörighet, och år 1815, då de, i stället att
sjelfve besörja den återstående skuldens ordentliga
liqviderande, öfverlemnade det åt en annan, som
icke kontraherat skulden, och hvaraf följden blifvit,
att man sett i utländska skrifter det omdöme deröf-
ver fällas, att härvid förfarits efter ganska lösliga
grundsatser, då Svenska Kronans kredit i utlandet
härigenom nästan blifvit tillintetgjord, och man hög-
ljudt klagat öfver kränkning af de åtagna förbindel-
serna. Vidare yttras, att Regeringen ptill sitt än-
damäl berömligen använde minister-anslaget, när
hon dermed icke bestridde ministerstatens aflöning,
anslagets enda ändamål, utan noga räknadt bortka-
stade en betydlig del deraf för alldeles främmande
ITE