ras helgd och anse sig skyddad af dem. Jokanr Olof Widearsn från Östergöthland: Det hörer till det mest egna i våra riksdags annaler. att Regeringen, ehuru bristen vid 4823 års Riksdag, efter betänkandets föranledande, ej skulle hafva utgjort mera än 335.200 Rdr Hamb. B:ko, icke då yppade kassans behof, då ständerna omöjligen skulle hafva ingått på dess betalning, utan lät den år ifrån år ökas, till den uppgått till det enorma beloppet af 4 million Rdr. — Men nedsättningen af anslaget till kassan vid närvarande Riksdag har lyckligen medföljt ett uppdagande af hushållningen med Statens medel, som eljest med denna hemlighetsfullhet; som denna kassa omgifvit, och om ständerna beviljat! vanliga summor till densamma, icke stått att ernå. Jag skulle icke tveka att godkänna ifrågavarande betänkande, emedan jag aldrig är sinnad att med min röst biträda betalningen af en enda sk. till denna skuld, om det icke efter mitt förmenande, vore stödt på allt för knapphändiga och få motiver. Sådane vore det ej svårt för det höglofliga Utskottet att anföra — såsom 76 . R. F. — bristen af fullständiga och tillförlitliga räkningar, som kunde bestyrka, att medlen för Rikets värdighet och till dess nytta blifvit använda m. fl., och jag kan icke inse, hvarföre ej dessa eller andra mera öfvertygande blifvit använde. Kastar jag en blick på den politik vår Regering under förflutna åren följt, så upptäcker jag Rikets värdighet kränkt genom den beryktade skeppshandeln och den kostsamma ambassaden vid Alexander statyens aftäckande. — grannriket Dannmarks fortfarande försök , att cludera traktaten om ÖOresundska tullen — m. m. — och ihågkommande detta, kan jag på intet vis göra mig redo, hvarföre Kabinettskassan kunde komma i skuld, då, efter mitt begrepp, våra diplomater så litet motsvarar sitt höga förtroende, och landets sanna fördel och gagn. I denna sak har dessutom så många andra betänkligheter förekommit, såsom Statsministern Friherre Stjernelds Embetsskrifyelse af den 3dje sistlidne Mars, upplysande, att hvarken före, under eller efter denna tid något lån blifvit upptaget, att jag nästan drager i betänkande, om ens någon skuld finnes, eller om den icke är fingerad. Det är således nödigt, att förhållandet med denna kassa blifver till fullo utredt, och att de Embetsmän , som genom låns upptagande utan ständernas begifvande och samtycke belastat Riket med skuld, brutit mot våra grundlagar, blifva framhafde i ljuset — och till ansvar ställde — och StatsUtskottet har i första afseendet lättast att gå Ständernas önskningar till mötes, då det är försedt med erforderliga handlingar. I de vid betänkandet fogade reservationer, alla utom en enda, af de högre Stånden, finner jag med förvåning en fruktan rådande, att, om icke Rikets Ständer ingå på betalandet af balansen, skulle Rikets värdighet, kredit och trygghet äfventyras. Jag kan icke dela dessa tänkesätt, ty jag anser, att den, som upptagit lånet, bör också betala det. Rikets värdighet och trygghet upprätthålles för öfrigt icke genom praktfulla och öfver höfvan kostsamma ambassader, ej eller nedsättas de, om vårt fattiga land representeras genom konsuler, då all kostnad för den pomp och ståt, som medföljer blotta namnet af en sådan embetsman, undvikes. Sverige har sjunkit från den höga ståndpunkt det innehade i Europa, då det nästan kringgärdade Östersjön, neder till en af de lägre makterna; det är hög tid, att, i jemförelse dermed, dess anseende hos andra makter vårdas. — En reservant i Presteståndet har framkastat en vådlig mening om Regeringens rättigheter, som jag ingalunda, och jag hoppas få inom RiksStånden dela, eller att kabinettskassans skuld är Nationens, emedan den är Regeringens — en så vådlig mening för det konstitutionella samhället, att Riket, i stället för att vara skuldfritt, snart nog, att döma efter denna bedrift, skulle blifva högt skuldsatt, och kanske leda till dess upplösning. — Yrkade återremiss. Gustaf P-tersson från Östergöthland: Som jag anser, att det i hvarje sak af vigt tillhör hvarje representant att gifva sin tanka tillkänna, vill jag icke undandraga mig att härvid yttra min, och ämnar dervid icke vara mångordig. Då jag af mina kommittenter valdes till deras representant vid innevarande Riksmöte, erhöll jag en fullmakt, som ovilkorligen förpligtade mig, att ställa mig till efterrättelse Rikets besvurne Regeringsform af den 6 Moji 1809, jemte Riksdagsordningen och öfrige gällande grundlagar. Nu lyder den 76 af denna Regeringsform: Utan Rikets Ständers samtycke kan Konungen icke lån ineller utrikes göra, eller Riket med ny gäld belasta., Dessa begge föreskrifter äro icke otydliga och lemna icke eftertankan i ringaste förlägenhet om hvad jag, såsom representant, i d-tta fall bar att göra. Det har blifvit begärdt ett utomordentligt anslag, till fyllande af en brist, hvarför kabinettskassan skulle häfta, till ett belopp af af 775,666 Rdr 32 sk. Banko, hvilken brist varit uppe ända till en million, men blifvit småningom afbetald, så att förstnämnde summa nu återstår. Att denna så kallade brist således icke kan utgöra något annat än skuld, förefaller mig så tydligt och klart, som att 9 gånger 2 gör 4. Hafva Ständerna samtyckt till denna skulds ingående? Nej, Ständerna hafva aldrig förr än nu erhållit kunskap om densamma. Med noga begrundande af nyss åberopade regeringsforms 76 måste slutföljden således blifva, att denna Kabinettskassans brist, stor 775,666 Rdr 32 sk. Bko utgör en sådan skuld, som grundlagen icke erkänner, och då jag erhållit bestämd föreskrift, att såsom Representant ovilkorligen ställa mig grundlagen till efierrättelse, måste jag helt och hållet bestrida all betalningsskyldighet från statens sida af I denna punkt. Hvad ytterligare vidkommer sjelfva skulden, så åberopade Tal., catt Kongl. Maj:t uti asitt på Rikssalen hållna tal, hvilket äfven blifvit i atryck utdeladt, förklarat, att rikets utländska skuld avore betald; äfvensom han omnämnde Friherre Stjernelds skrifvelse af den 3 Mars förlidet år. 1 följd häraf yrkade Tal. återremiss och ntredning, I samt en klar och tydlig redogörelse för, huru med denna, i hemlighet insvepta sak sig verkligen förhåller. Han ville endast bifoga en reservation: Skulle dessa ända till en million uppstigna medel blifvit använda till rikets sannskyldigs nytta — ahvarpå vi sannerligen icke sett några spår; ty en; dast alltför litet har, Gud nås! blifvit verkställdt med