ras helgd och anse sig skyddad af dem. -
Jokanr Olof Widearsn från Östergöthland: Det
hörer till det mest egna i våra riksdags annaler. att
Regeringen, ehuru bristen vid 4823 års Riksdag,
efter betänkandets föranledande, ej skulle hafva ut-
gjort mera än 335.200 Rdr Hamb. B:ko, icke då yp-
pade kassans behof, då ständerna omöjligen skulle
hafva ingått på dess betalning, utan lät den år ifrån
år ökas, till den uppgått till det enorma beloppet af
4 million Rdr. — Men nedsättningen af anslaget till
kassan vid närvarande Riksdag har lyckligen med-
följt ett uppdagande af hushållningen med Statens
medel, som eljest med denna hemlighetsfullhet; som
denna kassa omgifvit, och om ständerna beviljat! van-
liga summor till densamma, icke stått att ernå. Jag
skulle icke tveka att godkänna ifrågavarande be-
tänkande, emedan jag aldrig är sinnad att med min
röst biträda betalningen af en enda sk. till denna
skuld, om det icke efter mitt förmenande, vore stödt
på allt för knapphändiga och få motiver. Sådane
vore det ej svårt för det höglofliga Utskottet att an-
föra — såsom 76 . R. F. — bristen af fullständi-
ga och tillförlitliga räkningar, som kunde bestyrka,
att medlen för Rikets värdighet och till dess nytta blifvit
använda m. fl., och jag kan icke inse, hvarföre ej des-
sa eller andra mera öfvertygande blifvit använde.
Kastar jag en blick på den politik vår Regering
under förflutna åren följt, så upptäcker jag Rikets
värdighet kränkt genom den beryktade skeppshan-
deln och den kostsamma ambassaden vid Alexan-
der statyens aftäckande. — grannriket Dannmarks
fortfarande försök , att cludera traktaten om ÖOre-
sundska tullen — m. m. — och ihågkommande
detta, kan jag på intet vis göra mig redo, hvarföre
Kabinettskassan kunde komma i skuld, då, efter
mitt begrepp, våra diplomater så litet motsvarar
sitt höga förtroende, och landets sanna fördel och
gagn. I denna sak har dessutom så många andra
betänkligheter förekommit, såsom Statsministern
Friherre Stjernelds Embetsskrifyelse af den 3dje
sistlidne Mars, upplysande, att hvarken före, under
eller efter denna tid något lån blifvit upptaget, att
jag nästan drager i betänkande, om ens någon skuld
finnes, eller om den icke är fingerad.
Det är således nödigt, att förhållandet med den-
na kassa blifver till fullo utredt, och att de Em-
betsmän , som genom låns upptagande utan stän-
dernas begifvande och samtycke belastat Riket med
skuld, brutit mot våra grundlagar, blifva framhaf-
de i ljuset — och till ansvar ställde — och Stats-
Utskottet har i första afseendet lättast att gå Stän-
dernas önskningar till mötes, då det är försedt med
erforderliga handlingar.
I de vid betänkandet fogade reservationer, alla
utom en enda, af de högre Stånden, finner jag med
förvåning en fruktan rådande, att, om icke Rikets
Ständer ingå på betalandet af balansen, skulle Ri-
kets värdighet, kredit och trygghet äfventyras. Jag
kan icke dela dessa tänkesätt, ty jag anser, att den,
som upptagit lånet, bör också betala det. Rikets
värdighet och trygghet upprätthålles för öfrigt icke
genom praktfulla och öfver höfvan kostsamma am-
bassader, ej eller nedsättas de, om vårt fattiga land
representeras genom konsuler, då all kostnad för
den pomp och ståt, som medföljer blotta namnet
af en sådan embetsman, undvikes. Sverige har
sjunkit från den höga ståndpunkt det innehade i
Europa, då det nästan kringgärdade Östersjön, ne-
der till en af de lägre makterna; det är hög tid,
att, i jemförelse dermed, dess anseende hos andra
makter vårdas. — En reservant i Presteståndet har
framkastat en vådlig mening om Regeringens rät-
tigheter, som jag ingalunda, och jag hoppas få in-
om RiksStånden dela, eller att kabinettskassans
skuld är Nationens, emedan den är Regeringens —
en så vådlig mening för det konstitutionella sam-
hället, att Riket, i stället för att vara skuldfritt,
snart nog, att döma efter denna bedrift, skulle
blifva högt skuldsatt, och kanske leda till dess
upplösning. — Yrkade återremiss.
Gustaf P-tersson från Östergöthland: Som jag an-
ser, att det i hvarje sak af vigt tillhör hvarje re-
presentant att gifva sin tanka tillkänna, vill jag
icke undandraga mig att härvid yttra min, och äm-
nar dervid icke vara mångordig.
Då jag af mina kommittenter valdes till deras
representant vid innevarande Riksmöte, erhöll jag
en fullmakt, som ovilkorligen förpligtade mig, att
ställa mig till efterrättelse Rikets besvurne Rege-
ringsform af den 6 Moji 1809, jemte Riksdagsord-
ningen och öfrige gällande grundlagar. Nu lyder
den 76 af denna Regeringsform: Utan Rikets
Ständers samtycke kan Konungen icke lån in- eller
utrikes göra, eller Riket med ny gäld belasta.,
Dessa begge föreskrifter äro icke otydliga och lem-
na icke eftertankan i ringaste förlägenhet om hvad
jag, såsom representant, i d-tta fall bar att göra.
Det har blifvit begärdt ett utomordentligt anslag,
till fyllande af en brist, hvarför kabinettskassan
skulle häfta, till ett belopp af af 775,666 Rdr 32
sk. Banko, hvilken brist varit uppe ända till en
million, men blifvit småningom afbetald, så att
förstnämnde summa nu återstår. Att denna så kal-
lade brist således icke kan utgöra något annat än
skuld, förefaller mig så tydligt och klart, som att
9 gånger 2 gör 4. Hafva Ständerna samtyckt till
denna skulds ingående? Nej, Ständerna hafva al-
drig förr än nu erhållit kunskap om densamma.
Med noga begrundande af nyss åberopade regerings-
forms 76 måste slutföljden således blifva, att
denna Kabinettskassans brist, stor 775,666 Rdr 32
sk. Bko utgör en sådan skuld, som grundlagen icke
erkänner, och då jag erhållit bestämd föreskrift, att
såsom Representant ovilkorligen ställa mig grund-
lagen till efierrättelse, måste jag helt och hållet be-
strida all betalningsskyldighet från statens sida af
I denna punkt. Hvad ytterligare vidkommer sjelfva
skulden, så åberopade Tal., catt Kongl. Maj:t uti
asitt på Rikssalen hållna tal, hvilket äfven blifvit i
atryck utdeladt, förklarat, att rikets utländska skuld
avore betald; äfvensom han omnämnde Friherre
Stjernelds skrifvelse af den 3 Mars förlidet år.
1 följd häraf yrkade Tal. återremiss och ntredning,
I samt en klar och tydlig redogörelse för, huru med
denna, i hemlighet insvepta sak sig verkligen för-
håller. Han ville endast bifoga en reservation:
Skulle dessa ända till en million uppstigna medel
blifvit använda till rikets sannskyldigs nytta —
ahvarpå vi sannerligen icke sett några spår; ty en-
; dast alltför litet har, Gud nås! blifvit verkställdt med