Deionat sin bBunstung med presenten at ett lult
hus, som första representationen afett nytt stör-
re stycke vanligen bör kunna påräkna.
Kastar man en blick på personalen, så fin-
ner man der en lika klok hushållning, hvar-;
jaf några drag torde göra tillfyllest. I den Kongl.
I skrifvelsen säges, alt Konungen till Hofsångare
och Hofsångerskor årligen utbetalar omkring
12300 Rdr. 8Se här huru några af dessa tillkom-
mit. En Hofsångerska, Fru Bervald, har aldrig
I varit anställd vid theatern, utan der endast sjun-
git på sin mans konserter. Hofsångaren Berg
sjunger icke en gång på sina egna recetter, hvar-
vid theaterns personal tjenstgör åt honom. Ar
4818 hade Mamsell Weselius d. ä. råkat ådraga
sig kapellmästarens ogunst, hvilken ville straffa
henne genom hennes skiljande från theatern.
:Hon var då 36 år gammal, på höjden af sitt
konstnärsskap, i röstens och hälsans fulla styrka,
(och genom hennes bortgång skulle en lucka
:uppkomma i mer än hälften af den lyriska sce-
jnens repertoir. På sådant gjordes likväl iutet
tafseende, lika litet som på theaterns finanser.
Man måste bevilja den förafskedade sångerskan
full pension 823 Rår, och som intet ledigt pen-
;sionsrum fanns, måste theaterkassan öfvertaga
denna utgift, samt med detsamma öka de båda
I sujetters lönevilkor, hvilka öfvertogo den af-
I gångnas repertoir, till lika belopp med hvad hon
åtnjutit. Härigenom blef hennes pension en
jalldeles ny utgift, för hvilken ingen ersättning
fanns, om man ej som en sådan vill räkna, att
theatern miste sin förnämsta operaröst inom
fruntimmerspersonalen. Derjemte förmådde man
H. M. Konungen att utnämna Mamsell W. till
I Hofsångerska, med 400 Rdrs lön, d. v. s. med
jandra ord, att när hon ansågs oduglig att sjun-
ga på theatern, var hon god nog att sjunga på
ihofvet. — Ar 41828 utfördes den bekanta stlats-
kuppen med theatern, då ett nytt reglemente
af Hr Grefve Puke uppsattes, så väl beräknadt,
att de flesta suietterna ej ville gå in derpå.
I Några öfvertalades likväl att göra det, och bland
I dessa voro Fru Sevelin och Mamsell Widerberg,
I hvilka som belöning derför utnämndes till hof-
j sångerskor. Med den engagerade delen af per-
isonalen var det likväl omöjligt, att hålla thea-
tern i gång. Riksdagen nalkades och man må-
Iste, till hvad pris som helst, åter engagera de
motsträfviga. För detta ändamål var det nöd-
vändigt, ej allenast alt förändra reglementet i
enlighet med deras önskningar, utan äfven att
förhöja åtskilligas vilkor. Aflöningsstaten öka-
des sålunda med 6 eller 7060 Rdr. För när-
varande har theatern en sångerska, som dess
stat aflönar och tvänne sångare, dem hon pen-
Isionerar med förbindelse att tjenstgöra då de
I påkallas. Den ena af dessa sednare har en en-
da gång varit anlitad, den andra aldrig, och sån-
gerskan begagnad i två eller tre obetydliga ro-
ler. Om vi ej misstaga oss, utgör dessas aflö-
ning likväl tillsammsns 2700 Rdr, för hvilka
theatern ej vet bereda sig någon valuta. Thea-
terns sångmästare, som i snart 40 år dervid va-
rit anställd med en lön af 2600 Rdr Bko och
under de sednare tiderna en årlig recewt, hvar-
till han eger anspråk att becära en ny, stor
sångpjes, har på denna tid ej bildat en enda
mansröst. Theatern har således åt den tenor,
hon utan honom förmått skaffa sig, måst vid dess
första engagement bevilja de högsta aflöningsvil-
koren, något dittills cerhördt, oeh som endast
under sådana omständigheter varit möjligt.
Dessa exempel kunde förökas med mångfaldiga
dylika, men det anförda torde vara nog att vi-
sa, det theaterns financiella brist härrör från
dess förvaltningssystem. Agzger hon verkligen
något förnuflsenligt anspråk att begära, det sta-
ten skall godtgöra hennes styrelses saknad af ur-
skiljning och förutseende? En sådan saknad rö-
jer sig dessutom i sjelfva de förhöjda intredespri-
serna. Ehuru receiten för ett fullt hus, såsom
vi förut nämnt, är mer än 50 procent högre än
för 20 år sedan, har likväl hela inkomstbeloppet
endast ökats med 42 eler 44 procent, ehuru det
är sannolikt, att med den ökade skådespelslyst-
naden och begäret efter förströelser hos publi-
ken, ett omvändt förhållande skulle ägt rum i
fall priserna bibehållits vid sitt ferdna belopp.
Theaterns estetiska ställning kunde gifva an-
ledning till en vidlyftig afhandling, men från
hvilken vi här dispensera oss, förbehållande den
måhända åt ett annat kapitel, och stannande en-
dast vid dess financiella sida. Det återstår då
att kasta en blick på sjelfva den nuvarande frå-
gan: det förlorade statsanslaget, som den Kongl. :
Skrifvelsen återfordrar. Hvarföre bortgick det?
Emedan Adeln och PresteStåndet ej ville anta-
ga SiatsUtskottets förslag, att vid anslagets fort- j
arande skulle fästas vilkoret af monopoliets upp-
hörande och frihet för enskildta theatrars an-
läggning i Stockholm, samt BorgareStåndet ej!
accedera till de båda Ståndens beslut. Det be-
rodde således egenteligen på BorgareStåndets de-!
cision. Nu ligga, sedan flera månader, hos re-.
geringen tvänne ansökningar om rättighet att ij
hufvudstaden stifta en theater. Hade dessa bi-
fallits, skulle det kanske varit en möjlighet att
BorgareStåndet, när ändamålet vunnits, frångått
sitt beslut till förmån för theatern, åtminstone
hade något enda skäl dertill kunnat åberopas.
De båda ansökningarna äro tvärtom intill den-;
na stund oafgjorda. På hvad motiv grundar sig
då fordran Om anslägets återfående. och hvilket.