Grefven hade önskat, att StatsUtskottet utredt, hvilken eller hvilka de Embetsmän varit, som handhaft Kabinettskassans räkning, och på grund af hvilka authorisationer de, tillgångarne öfverskridande, utomordentliga utgifterna egt rum; äfvensom om genom den nuvarande Utrikes ministern några andra garantier för Kassans skulder blifvit afgifne, än de hvilka finnas tecknade å de såkallade Filenska Obligationerna? Årliga Revisioner å Kabinettskassans förvaltning hade ju varit af Kongl. Maj:t förordnade och verkställde genom Statsrådets ledamöter. Berättelserna häröfver hade bordt af StatsUtskottet infordras; och Ständerne fått veta, hvilka de Statsråds ledamöter varit, som vid olika tidpunkter egt uppdraget att verkställa Kabinettskassans granskning. Vidare: om, huru, och på kvad sätt, statsyverket skulle kuuna, till följd af transaktioner emellan Chefen för Kolonial Departementet och Chefen för Utrikes Departementet, innefattade uti en och samma person, juridiskt tillförbindas någon betalningsskyldighet; — hvarvid 76 Reg. Formen bordt tjena Utskottet till ledning. Uti motivet, som egentligen säges i betänkandet hafva grundlagt afstyrkandet, kunde Grefven ej ij allo instämma, att endast en ringa del, eller snart sagdt den minsta af Kabinettskassans skuldförhållanden är föremål för pröfning af Riks-Rätten, Denna fpomning omfattar utom dess blott sjelfva det juridfska ansvaret, men irgalunda hvad som här måste vara hufvudfrågan, nemligen Statens betalnings-! skyldighet. ; Tal. finner sig icke kunna komma till en sådan stutsats, som i följd af en alldeles egen logik, uttalats i somliga reservationer, nemligen: att den kän! da skulden äfven måste erkännas, derföre att StatsUtskottet kommit i tillfälle att uppgifva beloppet af bristen, och det måste ske, såvida icke rikets värdighet, kredit och trygghet skall äfventyras. Ått en fordran blifver betalnings-gild blott derföre, att beloppet uppgifves, vore ej förenligt med grefvens slutförmåga. Den, som är mera än jag invigd i hemligheterna sade han, må, om han kan, försvara den satsen att Rikets värdighet, kredit, trygghet äfventyras, om Kolonial Departementet och borgesmännen för dess! upptagna lån icke blifva af Svenska och Norrska Kabinettskassan honorerade, äfven om räkningar kunna uppgöras, som utvisa, att Departementets lån blifvit använde till försträckningar för Kabinettskassan, på annan väg än Grundlagen föreskrifver. aFör min del vidblifver jag den tro, att om Svenska Statsverket skulle förlora sin akredit hos det så kallade Kolonial Departementet, blefyve förlusten ej serde-: les stor; och aRikets värdighet iakttages, som mig synes, alldrabäst, när ett fritt folks representanter visa sig nogräknade om helgden af sina grundlagar. Hvad atryggheten beträffar, så torde mig ursäktas den mening, att denna trygghet icke kan befrämjas annorlunda än genom en sammanjemkning af missförhållanderna statsmakterna emellan; men som en sådan kommer åtminstone aldrig han att föreslå, att af folkets medel anslå 400,000 Rdr årligen, för att dermed i all underdånighet, utan utredning, utan anmärkning och utan vilkor, sopa igen de omisskänneligaste spåren efter den förvaltningsgren, som af alla torde varit mest vållande till den obelåtenhet och till det allminna missnöje, hvilket nu visar sig vara det tydligast i ögonen fallande resultatet af den sist förflutna 30-åriga administrationen. Han nödgades bekänna, att han icke fann det ringaste samband emellan Utrikes Departementets förvaltning och den ifrågavarande kassabristen, för hvilken ingen om sitt och Rikets anseende ömtålig man hädanefter lärer vilja ikläda sig den konstitutionella ansvarigheten, eller dermed taga något slags befattning. Det är ju af StatsUtskottet fullkomligt utredt, att de af Svenska Statsverket för Minist:Tstaten anslagna medel,, jemte det ifrån Norge lemnade bidrag äro fullkomligt tillräckliga för de i Staten bestämda löner åt de diplomatiska agenterna, ech att medel för extra utgifter dervid äfven äro tagna i beräkning. Hvad är det då, som förbinder en Svensk Statsminister att åtaga sig en skuld, som ej är Rikets? eller är verkligen skulden af Konungen eller af någon Minister, å Konungens vägnar, såsom Statens skuld förskrifven? Grefven trodde sådant icke vara möjligt. Men för hvem månde då dessa antydda vådor vara uppdukade? och i hvad äfventyr står Statens trygghet, om Statsministern för utrikes ärenderna en gång skulle upphöra att vångla med Kabinetts-kassans medel, genom transaktioner, som äro alldeles främmande för de af Rikets Ständer fastställda Riksstater? Han kunde icke fatta det. Grefven kunde, i följd af allt detta, aldrig komma att obetingadt tillstyrka 400,000 Rdr årligt anslag för betalandet af vederbörandes skulder; men om han finge erfara några af Regeringen verkligt medgifna eftergifter, något Regeringens afseende å Nationens billiga fordringar och större samhällsbehof, så skulle äfven han kunna tillstyrka uppoffringar, såvida de kunde leda till återställande af försvunnen öfverensstämmelse emellan styrelse och folk. Ingen redlig medborgare lärer förneka, att detta är nödvändigt för deras gemensamma väl. Men att yrka, att Nationen skall göra ständiga uppoffringar å sin sida, under det ingenting göres å Styrelsens att uppfylla dess önskningar, detta ansåg Grefven oförenligt med representantens pligt. STOCKHOLM den 1 Mars.