bd 2VIv ÄR ARV Ar RA Af ast fANR MAS Fr fen LR en enda säker method, och den är, i min tanka, att, efter den konstitutionella monarkiens theori, strängt jakttegen, förålara ew grundlagsvidrigt casu: emot 76 R. F. icke hafva kunnat inträffa, helst H. Majt icke sjelf uppgifvit sig hafva iklädt riket någon gäld, ) ej eller någon i lega ordning tillkommen regeringshandling blifvit förevisad, hvilken för staten medför! förbindande kraft, uten böra vi fastheldre förm da, ) att Hans Maj:t Konungen, såsom både till personlighet och tillgångar alltför upphöjd öfver behofvet af några bundratusen Rdr, täcktes nådigst finna, det den ifrågavarande brist, som kan hafva uppstått i ett till dess disposition, utan all kontroll, öfverlemnadt anslag, icke är af egenskap, att den bör af Riksens Ständer med allmänna medel fyllas. Herr Edenhjelms, Gillis, anförande: aStatsutskottet har med sådan likgiltighet yttråt sig om nationens skyldighet, att godtgöra den ifrägavarande bristen i Kabinettskassan, att det åtminstone väckt min förundran, att ett mål, af en sådan betydenhet, kunnat på ett så bekymmerslöst sätt behandlas. Utskottet hade bordt kunnat inse, att en sådan skuld, om den till och med blifvit gjord emot föreskrifne former, den likvisst blifvit tid efter annan åsamkad för lardets sannskyldiga nytta, som vill säga för handelns skyddande och för bibehållandet i af vänskapligt förhållande med utrikes makter. Hade Statsutskottet icke föreslagit den obilliga indragning å de förut gjorde anslagen till Minister-j. kassan, så hade skulden, utan uppseende och utan. obehagliga bedömande af förenämnde makters diplomater, så småningom blifvit liqviderad. Om Utskottet handlat på detta sätt, för att hos nationer nedsätta Konungens Rådgifvares anseende, så har Utskottet deruti handlat oriktigt, men ännu värre är det, att H. M. Konungen derigenom förersakas onödiga bekymmer, hvarifrån han på äldre dagar bordt varit befriad, i följd af hans stora för-! tjenster, synnerligast dem han visade menskligheten under tyska frihetskriget, då han med detsamma upphöjde vårt fädernesland från en upplöst, till en sjelfständig stat. Enligt 43 Regeringsformen, så är det Konungens rätt att förklara krig, när han finner en sådan tgärd vara behöflig. Jag hemställer derföre till hvar och en med känsla för sanning och rätt, men i synnerhet till Eder. mine Herrar, som äro Svea Rikes Adlingar och Riddersmän, om det icke vidi ett dylikt tillfälle är vår ovilkorliga pligt, att icke allenast offra lif och blod, utan äfven sin egendom för rikets försvar, heder och sjelfständighet, och det till och med om kriget blifvit orättvisligen förklartadt eller icke. Endast sammandragningen af en större arme, utan att användas för annat än att visa, att den är färdig möta den fiende, som hotar rikets säkerhet, skulle kosta millioner riksdaler och således ofantligt mycket mer, än den lumpna summa, som varit i fråga, för att amortera det nu ifrågavarande kapitalet, som troligen blifvit användt för att bibehålla fred ochi lugn inom landet. Jag har förut ommämnt de förbindelser, svenska folket står hos Konungen, och ehuru J, mine Herrar, kävder den ganska väl förut, så anser jag mig dock böra påminna Er åren 4809, 4810 och 1811, då förhållandet i landet nästan var beständiga upp-; Tor, och en af Rikets högste embetsmän, under utöfningen af sin tjenst, blef på det grymmaste sätt på öppen gata mördad, på den tidens varande orostiftares uppmaning, af en förvillad folkbop, och det under myndighetens ögon, utan att något hinder gjordes, för att freda den olycklige, eller betydliga bestraffningar följde för det begångna brottet. Rikets finanser voro vid samma tid i ett lika förfallet tillstånd, som lagarnes helgd voro glömde. Fiereaf armåeens befäl, i likhet med hvad förhållandet var. med mig, återkommo vid samma tid från fransk och rysk fångenskap och kunde ieke utfå mer än hälften af de under fångenskapen inbesparade, obetydliga lönerne, i följd af, som det tillkännagafs, brist af medel i Statskassan, men som lofvades skullej återgäldas, när statens tillgångar det medgaf hvilket dock icke inträffat och icke eller fordrats, emedan jag förmodar, att mine Kamrater, i likhet med mig, gerna gjorde denna uppoffring för det kara, fast då illa betryckta fäderneslandet. I dessa så väl som i andra hänseenden eländiga belägenhet var Svea rike, då vår nuvarande Konung började deltaga i riksstyrelsen, och huru olika äro icke de nuvarande förhållandena. Norge, som den tiden var fiendtligt sinnadt mot Sverge, är deremot nu så nära förenadt dermed, att vi åtminstone anse dess invånare som våra bröder. Hvilka betydliga arbeten till rikets stora gagn hafva icke blifvit gjorda! Huru många fabriker och andra nyttiga inrättningar hafva icke blifvit satte i verksamhet, och hvilket land kan väl jemföra sin financiella ställning med Sverge. som i sin bank har så mycket penningar, att Riksens Ständer tyngas af bekymmer, hvartill de skola användas. Äfven nationalandan, om den skulle bedömas efter vissa åsigter och yttranden inom Representationen, synes betydligt hafva förändrats sedan år 1809. Man! Var kanske då för mycket fredsinnad och gick till det yttersta, för att erbålla fred. Men nu deremot synes förhållandet belt annorlunda, då folkets RePresentanter icke längre hafva velat fortfara med: de vanliga kostnaderne för dylikt ändamål, utan ij stället till och med trotsa de mäktigaste stater, utan att tro sig behöfva sätta sig i annat försvarstillstånd, än att genom gymnastiska öfningar sätta sina senor och muskler i ett smidigare tillstånd. Riket har, efter min öfvertygelse, omöjligen kunnat komma i ett så fördelaktigt fredstillstånd, som det närvarande, om H. M. Konungen icke genom sitt snille och för 0ss okända bevekelsemedel så bandlat, att Sverge under 26 års tid, utan kostsamma armeers underhåll, njutit ett ostördt lugn, hvilken fördel synes hafva blifvit förglömd utaf en del af RePresentationen, men tacksamt erkännes af folkmängden, synnerligast af gränsalmogen, som ännu påminner sig sina fordna lidanden och med liflig vördnad prisar Carl Johans namn. Likasom svenska folket i allmänhet i kommande tider skall göra. Jag yrkar derföre, att den ifrågavarande Kabinettskassa-bristen, på ett eller annat sätt, ovilkorligen blir liqviderad af staten, och anhåller således vördsammast om proposition på återremiss af betänkandet, och att detta milt anförande måtte få åtfölja. TU. Ihre unNftfecs APCh anmälla att han från