naste tiger, eller tigrinna: hona rullade ett par
eldsprutande klot i sitt hvit- och brunrandiga
hufvud, höjde sin hotande nacke och slog svan-
sen i de fruktansvärdaste bugter. Imedlertid låg
hon stilla. Gallret, som utgjorde hela stängseln,
var fint, och säkert så svagt, att det ej skulle
hafva kostat den innestängda mycken möda att!
bryta sönder. Men så stor är fördomens makt
äfver djur, så fort de befinna sig i fångadt till-
stånd, att de icke våga eller icke tro sig kunna
krossa några spjälor. Imedlertid hängde våra lif:
på denna fördom. Jag gaf tigrinnan en liten
nick till afskedshelsning, och vi kommo längre
fram till ett lejon. Det såg raggigt och förstördt
ut; ögat, dystert ceh infal!et, visade en brusten
karakter; det fattiga djuret spatserade immerfort
i sin bur med melankoliska fjät, fyra steg tiil
höger och så samma fyra steg till venster igen:
större utrymme egde ej ett lejon. På vira frå-
gor rörarde detta djurs helsa, svarade väktaren
— en städad, bygglig zoolog, en engelsman i!
sammetsredingot — att denna fånge nu var gam-
mal, och att man ej borde undra på dess min-
dre goda lefnadslust.
För att icke fördjupa mig i beskrifningen af
Londons under, som äro otaliga i närheten af
Regents Park, Colosseum och Dioraman, liksom
öfverallt, må jag endast nämna, att jag längre
fram på dagen skildes från mina vänner och
kom att gå för mig sjelf. Jag gjorde, efter an-
visningen på en bjudningsbiljett, mitt besök uti
ett sällskap i östra ändan af City, der en reli-
gilös kommitte hölls, likväl ej af methodistsek-
ten. Jag kände åtskilliga af ledamöterne och lät
anteckna mig. Talet, som upplästes inför den
talrika samlingen, afbandlade nödvändigheten att
till många, ännu hedniska orter sända för-
kunnare af lifvets sanna lära. Sammankomsten
slöts med en psalm på en engelsk melodiaf det
enkla och sköna slag, som jag redan en gång
förut haft tillfälle att beundra vid åhörandet af
en hymn i den sublima Westminsterkyrkan.
Sednare på qvällen gick jag ensam och kom,
vid slutet af Cheapside, förbi Newgates rysliga
fängelse, samt derefter in på den långa Holborn.
Vid hvarje tvärgata oroas den vandrande af ett
slags tiggare, som förskaffa sig grundade anspråk
på alt af honom bekomma penningar, derige-
nom, alt de åt honom sopa en passage ren och
fin midt öfver gatan till trottoiren på andra si-
dan. Denna industri är okänd i Stockholm.
Den är utan tvifvel ganska nyttig för skoplag-
gen, men minskar en menniskas tillgång på skil-
jemynt obeskrifligt, emedan äfven under en målt-
ligt lång promenad man stöter på en så stor
skara af dessa välvillige gatsopare, den ena ef-
ter den andra, alla med qvastar i ena handen
och den andra handen utsträckt, stämman gäll,
och anhållande om ersättning för den icke om-
bedda tjensten, merändels på ett sält alt man
icke kan undvika gifva ut sina pence, så länge
man har några qvar, och derefter finner mani
svårt nog att blifva entreprenörerne qvitt.
Månskenet var denna qväll oändligen vackert ;
det fördunklades af inga moln. Jag vek ifrån
Holborn af vid Drurylane, gick förbi den rykt-
bara teater, der Shakespeares skapelser så mån-
ga gånger förtjust Engelska folket, och försjönk
i minnet af hans ljuft intagande Midsommar-
nattsdröm, som just dessa aftnar spelats vid Co-
ventgarden. Jag kom ned till strand, och se-
dan denna väg rätt fram till Charing-Cross. l
Hastigt stod mig här ånyo till mötes en gat-
sopare, som alltid, men af serdeles stor vext och
groteska, men magra anletsdrag. Jag såg mig
omkring; trakten var i detta ögonblick tom på
andra vandrare. Jag betraktade den glatta och
i månskenet glänsande, artiga, smala stig midt
öfver tvärgatan, som min herkuliska entreprenör
här hade rensopat för min räkning, och som nu!
var ganska angenäm att beträda, när de svart-;
lagda slaskiga omständigheterna till höger och
venster togos i grundligt behjertande; men jag
ryste vid tankan på alla de haranger, jag skulle
uthärda ifrån mannen, och hörde redan i inbill-
ningen huru han med tunga fjät och klafsande
träskor skulle förfölja mig, då jag inga pence
hade att gifva honom.
Imedlertid steg jag på, gick karlen förbi, och
var litet haj — det tillstår jag — för hans gräs-
liga qvast, hvars mörka, vidt utspärrade qvistar:
liknade håret på ett Medusehufvud. Mannen
sade likväl ej ett enda ord; han höll väl fram
sin stora, knotiga hand, och jag tyckte mig
varsna en djup suck; men intet det minsta ytt-
r.de hans läppar.
Då jag redan var ett par alnar ifrån honom,
vände jag mig om, ty hans tysta sätt att tigga
hade förefallit mig högst rörande och ovanligt.
Hans godhet att icke stiga ett enda steg efter
mig, såsom hans gelikar annars ständigt gjort,
förtjenade en tacksägelse. När jag derföre såg mig
om, stod han ännnisamma skepnad med handen
utsträckt efter mig, och månen kastade ett starkt
skimmer öfver det stora, melankoliska, gulbleka
anletet. Jag kunde omöjligen neka mig att gå
tillbaka till honom. Min vän, sade jag, jag
har icke en penny, ej en gång en fartbing att
gifva er; edra kamrater hafva denna afton ut-
tömt min kopparkassa, men misstyck ej i stäl-
let detta lilla silfvermynt. Jag gaf honom en
sixpence (24 sk.)
Tis (00 much, Sir) — — det är för mycket,