tes under omständigheter, som befordrade yttringarne af dess inneboende natur. 6:0 Emedan, -— äfven med antazande deraf, att en fånges moraliska förbättring verkligen åstadkommes genom hans enskiljande, — en öp-. pen väg för fångens återgång till samhället saknas i anseende till det derinom rådande misstroende till denna förbättrings bestånd. Och hvem vill väl antaga sig en sådan lörbättrad ? Kanske, såsom erfarenheten hittills ådagalagt, vanligen ingen annan än den hårda och egennyttige husbonde, i hvilkens tjenst den redlige och duglige icke vill träda. Erfar fången här den, särdeles såsom nyss frigifven, högst nödvändiga upprättande ömhet? Annorlunda kan dock förhållandet vara i Amerika, der en mängd tillfällen till sysselsättning i nya förhållanden bland okända menniskor erbjuda sig. De omätliga sträckorna i Vestern emottaga dagligen inflyttningar, ej allenast från Förenta Staterna, utan också från andra verldsdelar, och den fånge, som förflyttar sig till en sådan ort, förblifver der okänd och kan börja nya lefnadsförhållanden, utan hinder af de fordna. Man kan icke nog varna för sådana kalkyler, som dem man gjort emellan olika penitentiär-systemers olika verkan, då ingen hufvudsaklig kontroll finnes, utom genom jemförelsen om olika proportioner emellan hela antalet af utsläppta fångar och antalet af återfall. Hvilken kan kontrollera sådant i ett så beskaffadt land, som Amerikazska fristaterne, der ett ombyte af vistelseort, yrke och namn sker med en sådan ledighet, att ingen uppmärksamhet dervid kan fästas. Det är till och med förundransvärdt, att så stora proportioner af återfall kunnat äga rum, som af 4 till 9 procent, då sannolikt allenast ett ringa antal straffade brottslingar qvarstadna i samma ort eller ens i samma stat som den, der de undergingo bestraffning, och då nya upplåtna odlingsbara vildmarker lemna rum för — om det vore 400,000:detals vinglare, tjufvar, mördare och bofvar af hvarje slag. Det är, såsom nyss anmärktes, förundransvärdt, att någon enda straffad qvarblifver så nära bestraffningsorten, att han der kan blifva fälld andra gången. Men hvarest han bosätter sig kan hans okända återfall äga rum. Låt straffen vara milda; det befordrar icke brottsligheten. Men låt dessa straff aldrig fördröjas såsom nu. Låt dem komma så hastigt som möjligt. Deri ligger det afskräckande. Låt straffen vara samhällets sjelfförsvar, Det innefattar ingen maning till öfverdrift. Det innefattar icke eller någon proklamation af hämnd. Straffet är samhällets nödvärn. Låt nöden icke blifva en väckelse till brott. Gil sådan ledning åt näringarna, att menniskan icke behöfver förtvifla om möjligheten att tillfredsställa åtminstone sina första och enkla behof, så skall brottmålslagskipningen vida mindre anlitas. Låt de olycklige, som redan inkommit inom kärlekslöshetens område, få tillfälle att åter draga sig derutur. Gamla historiens republiker hade förmodligen insett detta behof, då de, ledde tillika af en lycklig omtanka för samhällets säkerhet, oupphörligt genom kolonisationer afledde från staten de samlingar af individer, som, genom nöd eller tillfälligheter fallna, kunnat hota dess lugn. Det är egentligen de två sista, här anförda omständigheterne, hvilka utgöra väckelsen till hvad som bör göras. Nöden är onekligen den allmännaste grundorsaken till brotten; (ty äfven då passionerna tagas i betraktande, ökas dessas inflytelser i allmänhet af nöden). Det blifver således vigtigt, att 4:o besörja så, att samhällsförhållandernes inveckling ej måtte ökas genom en konstlad lagstiftning förenäringarne; och 2:0 att afledningar uttänkas för alla, som af brottslighet eller nöd kommit i en sådan ställning, som ytterligare föranleder nöd och brott. Det förra sker genom näringsfrihet. Det sednare genom kolonisationer inom och utom landet, erbjudna såsom välgerningar, men aldrig såsom straff. Den kolonisation, som utgöres af deportationssystemet, utgör icke någon verklig bosättning, utom i de fall, då deportationen sker för lifstid. Såsom straff har deportationen det dubbla felet, att för mången utgöra en lindring ifrån hans förut varande ställning ), hvarigenom man till och I med funnit brott framkallade just af förhopp) Härom torde man lättast kunna öfvertygas a den möda, som den samvetsömme själasörjarer måste använda på det trögare, ehuru ännu allI deles oförderfvade nattvardsbarnets undervisI ning. Huru mycket större möda får icke användas på en förhärdad brottslings och såle des ännn mer på sethundra eller flere sådane personers väckelse och undervisning, hvilka kunna utgöra antalet af fångar inom en korrektionsinrättning. ) För utestängandet af denna last kan hvarken det ena eller andra penitentiärsystemet gifva full garanti; tvertom läses just i Gazetle Medicale de Paris för 4839 en af någon läkare gjord anmärkning, att denna last isynnerhet öfvas af fångar inom Pensylvanska förbätttingsanstalten. Kan väl denna låga förnedring rim